Nekromanti Eskapism

[Sodivra]

Eskapism innebär alltså att man sysselsätter sig med något för att uppleva en annan värld, och komma ifrån den vanliga.

Det är min definition på ordet iallafall. Är rollspel eskapism? Spelar man rollspel för att fly verkligheten? Många -iaf vad jag har märkt av diskussioner och beskrivningar av rollspel på internet- är av den meningen, eller motiverar rollspel med att man "upplever en annan värld".

I och för sig så innebär ju rollspel alltid att man lever i en annan värld: Det går inte förneka att själva poängen med rollspel är det. Ska man då klassa rollspels som eskapism, automatiskt? Eller måste det till att man gillar rollspel just för att man slipper den vanliga världen? Isåfall beror det väl mer på personen än rollspelshobbyn..

Det är ett väldigt luddigt och svårdefinerbart begrepp, men jag tycker inte att rollspel är eskapism: Precis som jag skrev i "vad gillar du bäst"-tråden så älskar jag en slags mystik-frihet-underton-känsla i rollspelsäventyr, och denna finns även i verkligheten. Verkligheten är också en berättelse, så att säga. Detta kanske gör mig till en ärke-eskapist förstås?

Är en eskapist samma sak som nörd? Är rollspelare introverta, eller bara inkompitabla med andra värderingar, ("Vi är bara annorlunda") eller inget av dom?

Är rollspel eskapism? Flyr man från verkligheten genom att spela rollspel? Eller glömmer man den bara en stund? Isåfall, är det en bieffekt eller ett ändamål? Och vad kan man klassa som "eskapism"? Vad säger ni? Är JAG en eskapist? Är dom flesta rollspelare eskapister? Svara!

<table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">[color:"#DDDDDD"] jag anar att walium kommer svara här.. Typisk walium-tråd! </font></td></tr></table>

 

[DanielSchenström]

Jag håller inte med om definitionen. Det handlar snarare om att undfly vardagen. det behöver inte innebära andra världar. det kan vara fotbollsträning, mekande med radiostyrda bilar med flera hobbyaktiviteter. Saker som mest är kul.

Eskapist och nörd är inte samma sak, de flesta håller på med eskapism i form av dagdrömmar, och ovan uppräknade. Nördar är mest folk som är inbitna i något.

Rollspel är eskapism ibland. Mest under spelmötet, fast ibland när man drömmer upp idéer också, fast som jag gör äventyr så blir det en del slit också, och det kan definitivt bli slentrian av det roliga om det blir för mycket/ofta.

"Är rollspelare introverta, eller bara inkompitabla med andra värderingar, ("Vi är bara annorlunda") eller inget av dom?"

Nej, det finns både introverta rollspelare och extroverta precis som med mänskligheten i övrigt.

Verkligheten är fylld med mystik på sina ställen, fast vardagen är inte så fylld av den. Däremot är det en annan sak att ensam vandra genom Angkor Wats gator, det är en upplevelse bortom det vanliga, en slags eskapism då man inte kan undgå att tänka på hur det har sett ut och hur livet var där.

 

[CGH]

Spontan tankte:
Att hålla på med påhittade saker behöver inte vara meningslöst. Man kan jämföra den verkliga världen med den påhittade och dra slutsatser därav, den påhittade världen kan användas för att göra experiment, men man kan också luras eftersom man kan tro att den riktiga världen fungerar som den påhittade i de fall den inte gör det.

Eftersom att eskapism innebär att inte bry sig om det nödvändiga behöver rollspel inte vara eskapism då det kan vara till nytta enligt ovan. Men ofta är det eskapism. Och det kan vara bra för att ladda upp batterierna. En slags sömn från verkligheten. Hmm...

 

[Troberg]

Att hålla på med påhittade saker behöver inte vara meningslöst. Man kan jämföra den verkliga världen med den påhittade och dra slutsatser därav, den påhittade världen kan användas för att göra experiment, men man kan också luras eftersom man kan tro att den riktiga världen fungerar som den påhittade i de fall den inte gör det.

Precis. Jag brukar använda samma argument för att förklara värdet med science fiction för de som inte kan se det.

Man kan helt enkelt renodla sina tankeexperiment bättre i en mer renodlad miljö.

 

[Johan K]

Naee....

Att spela rollspel är ju inte, enligt mitt tycke, att fly verkligeheten. Utan för att det är en eggar enns fantasi till max !!
För min del är åxå att spela rollspel är att man vill berätta en histora.

 

[Rising]

Popkultur är eskapism

Bjurman skrev något vackert angående eskapism i dagens Puls:

"Eskapism betyder, ungefärligen, verklighetsflykt och betraktas i finkulturens värld som något mycket, mycket fult.
Man ska spegla sin verklighet.
Inte fly den.
Kanske är det just därför finkulturens människor aldrig riktigt lyckats förstå eller lärt sig uppskatta popmusik, för i dennna alltjämt unga kulturyttring fungerar just eskapism som själva drivmedlet."

Ersätt nu "popmusik" med "rollspel" så fungerar den utläggningen ännu bättre.

Jag har inte träffat många rollspelare som är nöjda med sin vardag. Inte många som är sorglösa eller lättroade. Nej, de flesta är visionärer, politiskt aktiva eller filosofiska/kreativa människor som ser på dåliga företeelser i sin omnejd som något som måste förbättras. Till saken hör förresten att jag hatar nöjda människor. De är de värsta fårskallar jag känner till. Min sympati ligger hos de som längtar bort.

Rollspel tycker jag är den mest utpräglade formen av populärkultur, eftersom ingen annan är så obekväm i den torra vardagen som just den. Rollspel är den ungdomligaste av populärkulturer. Själva roten av det som beatförfattarna alstrade på femtiotalet kommer till sin spets i just rollspelandet.

Spoken word är ingenting i jämförelse med rollspel.

Rollspel är ren, okoncentrerad längtan bort.

Det är bra. Rollspel borde ta tillvara på den råvaran bättre. Jag kommer ihåg hur stolt jag var som Kultspelare för fem år sen (typ) när det spelet drogs i smutsen i media. Jag var annorlunda. Jag förstod något som de inte hajade. Jag levde i en mycket bättre värld än dem. Jag älskade varje sekund av det, och jag tycker rollspelshobbyn borde ha det som mål. Idag verkar det som om de flesta unga rollspelare värvas till hobbyn av deras föräldrar eller liknande. Det är förstås jättebra på sitt sätt, men jag saknar ett rollspel som har den där ungdomliga fränheten mot vardagen och vuxenvärlden.

Om jag hade ett barn skulle jag bli ändlöst besviken om den ungen lyssnade på musik som jag tyckte var bra. Hela poängen med barn är ju att de skall revoltera och vara bångstyriga. De ska hitta sin egen värld och göra den till sin egen. Det är den formen av eskapism som jag tycker rollspelen borde förädla och använda som vapen mot alla tråkiga nöjda människor i vår värdelösa vardagsvärld.

Rollspelens själva essens är eskapism. Dit hör konstiga världar, konstiga folk, magi, överdrifter, förvridna naturlagar och mysticism. Välj en punkt i fjärran och skapa sedan en värld där allting spelar i synk med den idén. Du kan resa vart du vill, men res dit så fullständigt som möjligt. Så långt bort från vardagen som möjligt.

Bjurman skrev sin artikel om Håkan Hellström, därför avslutar jag inlägget med ett citat från den unge göteborgsskalden:

"vart du vill, så fort du kan, vart du vill så fort du kan"

Det stämmer. Det är precis vad jag intalar mig själv som spelledare: Vart som helst, så fort jag kan. Eskapism i goda vänners lag med fartkänsla, det är "rollspel" det.

/Rising

 

[Morgoth]

Är rollspel eskapism?

Är eskapism verklighetsflykt? Verklighetsflykt är ju en paradox om man ska vara riktigt mundan - verkligheten finns kvar runt en när man slår tärningar, naturlagarna gäller fortfarande när man suddar sina potions från pappret.

Vad som förändras är den mentala biten - man drömmer sig bort, man sitter stilla och leker. Hjärnan sitter inte längre i ett kranium, på en ryggrad på en soffa, hjärnan är någon annanstans - drömmer om fjärran personer, intriger och platser. Den stora skillnaden på rollspel och vanlig media är väl egenligen kreativiteten. Man skapar mer, man upplever mer och intimare än med någon annan media och man lär sig fakiskt mest också.

Om eskapism är att strunta i allt som händer en liten stund är alla medier eskapistiska, men i de flesta fall är medierna inte särskilt kreativa - man lever sig in i någon annans dröm.

Är verklighetsanknytningen i rollsel farlig, förresten? Är handlingsfriheten farlig? Mjäfs. Min bästa gissning är att det är simulerande, och kan hjälpa att ta beslut i verkligheten.

Är eskapism verklighetsflykt? Mjäfs. Eskapism är att dyka ner i en ny verklighet -lika verklig och ansvarskrävande som vår egen, och till på köpet utöva kreativitet.

/Mogge, lyssnar på Dawn of Man av Bards of Thore

 

[Railin av Zolod]

Re: Popkultur är eskapism

Jag har inte träffat många rollspelare som är nöjda med sin vardag. Inte många som är sorglösa eller lättroade. Nej, de flesta är visionärer, politiskt aktiva eller filosofiska/kreativa människor som ser på dåliga företeelser i sin omnejd som något som måste förbättras. Till saken hör förresten att jag hatar nöjda människor. De är de värsta fårskallar jag känner till.

Hm.. själv känner ajg inte igen det där. Personligen tycker jag det är roligt att ha en extra värld att underhålla sig med, men har inget problem med den verkliga.

 

[Troberg]

Re: Popkultur är eskapism

Nej, de flesta är visionärer, politiskt aktiva eller filosofiska/kreativa människor som ser på dåliga företeelser i sin omnejd som något som måste förbättras. Till saken hör förresten att jag hatar nöjda människor. De är de värsta fårskallar jag känner till. Min sympati ligger hos de som längtar bort.

SRAM! Håller med till 110%

Det är bra. Rollspel borde ta tillvara på den råvaran bättre. Jag kommer ihåg hur stolt jag var som Kultspelare för fem år sen (typ) när det spelet drogs i smutsen i media. Jag var annorlunda. Jag förstod något som de inte hajade. Jag levde i en mycket bättre värld än dem. Jag älskade varje sekund av det, och jag tycker rollspelshobbyn borde ha det som mål. Idag verkar det som om de flesta unga rollspelare värvas till hobbyn av deras föräldrar eller liknande. Det är förstås jättebra på sitt sätt, men jag saknar ett rollspel som har den där ungdomliga fränheten mot vardagen och vuxenvärlden.

Det där är något jag också ofta ser hos rollspelare och mig själv. Viljan att gå sin egen väg för sakens egen skull. Att frivilligt ta på sig rollen som outsider. Att se sådant som de flesta inte kan/vill/orkar/vågar se. Att sätta upp fingret och säga "Skiter jag i, jag gör på mitt sätt".

Jag har gjort det till en grej att få folk förvirrade om var de har mig. Jag hoppar glatt mellan skräpkultur och finkultur. Jag argumenterar glatt för bin Laden. Jag bjuder på min nördimage och bygger på ryktet om hur mycket hemelektronik jag har genom att dementera det. Jag kör en iögonfallande bil som ger mig lite bad boy-image fast jag kunde skaffat en lika snabb men diskretare. Jag har konsekvent svarta kläder (till och med i öknen i augusti...). Sen kommer folk hem till mig och tror att allt ska vara svartmålat med blinkande lysdioder och så är det ljusa färger med diverse mer eller mindre smakfulla konstföremål. Det är skitkul att se hur folk gång på gång försöker hitta ett fack att placera in mig i!

 

[Eskil]

Re: Eskilapism

Jag håller med om att rollspel definitivt kan användas som en form av eskapism, ett sätt att undfly en värld där man för tillfället råkar befinna sig, men att det är upp till var och om det är just det som man vill uppnå. Det mäks genom att en del människor i inlägg ovan nämner att de inte spelar rollspel för att fly, utan har andra mål.

Personligen så gillar jag att rollspela som ett sätt att drömma mig bort från världen, eskapism, på samma sätt som jag läser, ser på film, spelar datorspel eller bara drömmer. Förutom detta är det också en social aktivitet genom vilken jag kan umgås med mina vänner eller träffa nya individer. Som Daniel Schenström nämner, finns det många olika saker som folk använder för att fly vardagen, men som även kan upplevas för andra effekter.

Så vad jag försöker säga är att rollspel är vad man gör det till, vad för meningen man ger det. Varken mer eller mindre.

Kanske skulle jag ha sagt det där sista lite tidigare...

 

[regelslaktaren]

En hel del av de jag känner vill nog fly in i rollspelen...men de har inga problem med att skilja på vad som är vad.

Vad är rollspel? Ett sätt att umgås och utvecklas? Det har inget med verklighetsflykt att göra så...då är egentligen alla sysselsättningar flykt, så länge de inte tjänar till familjens överlevnad. Bah, jag låter så otydlig!

Man kan nog glömma verkligheten en stund, och det kan man behöva. De flesta aktiviteter gör att man glömmer verkligheten. Är det ändamålet? För vissa kanske, för mig handlar det om att ha roligt, berätta en historia, delta i nåt man skapar tillsammans.

 

[Duddmannen]

Rollspel är visst en form av eskapism. Men precis som för alla andra former av frivillig underhållning kan man variera graden och längden på verklighetsflykten. I min ordinarie spelgrupp handlar rollspelet mer om själva mötet. Vi träffas regelbundet för att spela rollspel, men det vi sysslar minst lika mycket med är att bara vara sociala, det vill säga samtala, umgås, skratta och ha roligt. Att detta sedan sker med ett rollspel i närheten gör nog inte så stor skillnad, vi ser det väl mest som en anledning att träffas. Fast det är klart, vi skulle ju inte spela vad som helst bara för att få träffas, det krävs ett spel som vi alla känner oss något så när bekanta med eller intresserade av. Eskapismen är kanske inte det tyngst vägande ämnet, men det är viktigt.

Jag sammanfattar med att säga så här: Rollspel är en form av eskapism, precis som frimärkssamlande, motion, bokläsning, modeljärnvägsbyggande eller korgflätning. Alla människor har behov av att flytta sin ordinare, vardagskoncentration till något annat läge, kalla det ett viloläge. Därför behövs olika sorters fritidsaktiviteter och hobbies. Min hobby är rollspel. Min mamma målar. Vi är båda eskapister när vi sysslar med detta.

 

[Eksem]

Re: Popkultur är eskapism

Ha! Det där var så bra att jag helt glömde bort mitt argument mot att kalla det verklighetsFLYKT.

 

[walium]

Bättre sent än aldrig

Typiskt att man ska upptäcka sådana här godbitar av en ren slump när de redan blivit förpassade bort ifrån förstasidan.

Jag vet inte om jag spelar rollspel för att fly ifrån verkligheten. Snarare för att uppleva en annan verklighet. Är det något som jag flyr ifrån så är det snarare min egna hämmningar. Mina egna karaktärer och spelledarpersoner kan säga och göra saker som jag själv aldrig hade kunnat göra. Både på gott och ont.
Som spelledare har jag märkt att jag glider alltmer bort ifrån det övernaturliga, det enkla, det uppenbara för att istället gräva ner mig i mer jordnära saker. Bort med demoner, spöken och zombier och in med riktiga människor vars egen småaktiga ondska är mer skrämmande än den värsta vampyr. Människan själv är det ultimata monstret. Bort med tydliga linjer mellan gott och ont, ner och sniffa i skiten. Gör dina egna val, balansera på knivseggen. På sätt och vis tror jag nog att jag just nu snarare närmar mig verkligheten än fjärmar mig från den.

"Flyr man ifrån verkligheten när man spelar rollspel?"

Vilken hobby är inte en kort flykt ifrån verkligheten? Vem drömde inte om att de var stora fotbollsstjärnor när de spelade korpfotboll i mellanstadiet? Vi lever för de stunder då vi kan lura oss själv att världen inte är ett stort skithål och att vi alla snart kommer att dö. Riktigt så illa är det förståss inte men rollspel är inte ensamt om att vara en kort flykt ifrån verkligheten. Fast i spelets värld har man även möjligheten att utforska verkligheten ifrån andra perspektiv och vinklar. Just därför kanske vi rollspelare ibland kan tro att vi är förmer än andra. Vi inbillar oss att vi vet en massa bara för att vi betraktat världen ur våra rollpersonerns ögon. Eller så är vi kanske bara skadade av all information om vapen och värden som väller över oss. Vilken rollspelare har inte försökt göra mentala rollformulär som beskriver ens egen bekantskapskrets?

Jag beklagar att jag inte hade möjlighet att svara på det här rara lilla inlägget tidigare.

 

[walium]

Den mystiske troberg

"Sen kommer folk hem till mig och tror att allt ska vara svartmålat med blinkande lysdioder och så är det ljusa färger med diverse mer eller mindre smakfulla konstföremål. Det är skitkul att se hur folk gång på gång försöker hitta ett fack att placera in mig i! "

Så i vilket fack placerar man någon som inte vill bli placerad i något fack? Motvillig smakmixare? Bakslug mellanhoppare? Svårfångad glidare?

 

[walium]

Re: Popkultur är eskapism

"Jag har inte träffat många rollspelare som är nöjda med sin vardag. Inte många som är sorglösa eller lättroade. Nej, de flesta är visionärer, politiskt aktiva eller filosofiska/kreativa människor som ser på dåliga företeelser i sin omnejd som något som måste förbättras. Till saken hör förresten att jag hatar nöjda människor. De är de värsta fårskallar jag känner till. Min sympati ligger hos de som längtar bort."

Poesi förvisso men är det inte också en gnutta självförhärligande? Vi rollspelare har minsann upptäckt något som ingen annan har. Vi har genomskådat den betonggrå verkligheten och strävar mot högre höjder. Ersätt popmusik med SSU eller LO istället och du har ett politiskt tal. Spelar man fortfarande rollspel när man klättrat över 20 kullen så kanske dina tankar rymmer en viss sanning. Men de kan knappast tillämpas på yngre rollspelare. Jag började inte spela rollspel för att jag hade mer visioner, åsikter och mod än alla andra och bara ville umgås med mina likar. Däremot har jag fortsatt spela av just dessa orsaker. Även om min svenska lagomsjäl protesterar varje gång jag försöker framställa mig som bättre än den grå massan. Men jag känner till många rollspelare som inte uppfyller ett enda av dina kriterier.

"Om jag hade ett barn skulle jag bli ändlöst besviken om den ungen lyssnade på musik som jag tyckte var bra. Hela poängen med barn är ju att de skall revoltera och vara bångstyriga. De ska hitta sin egen värld och göra den till sin egen. Det är den formen av eskapism som jag tycker rollspelen borde förädla och använda som vapen mot alla tråkiga nöjda människor i vår värdelösa vardagsvärld."

Här talar Johan Rising rebellen och inte Johan Rising föräldern. Det är lättare att ha tankar och åsikter om barn än att ha barn. Säger jag som inte själv har några barn.

 

[Troberg]

Re: Den mystiske troberg

Så i vilket fack placerar man någon som inte vill bli placerad i något fack? Motvillig smakmixare? Bakslug mellanhoppare? Svårfångad glidare?

Entropist? Autokryptiker? Lättroat elak jäkel?