Nekromanti Ett olyckligt slut

[Wilmer]

Rollpersonerna ska rädda prinsessan som blivit bortrövad (egentligen en lågadlig flicka, men sak samma) och har tagit upp jakten på kidnapparna med stor beslutsamhet då de lider allvarlig penningbrist. Jakten leder dem på långa vägar och de finner att kidnapparna själva blev överfallan och att flickan nu är i händerna på några blodtörstiga thismalver. Skogsområdet där överfallet skedde är välkänt av stadsvakten Rylek med Bågen som lockas från sin putrulltjänst för att spåra alvernas tillhåll. En stunds misslyckade förhandlingar med en av alverna (som håller till i en ruin) resulterar i att rollpersonerna och Rylek blir omringade och under pilhot ombedda att lämna platsen. En av rollpersonerna trollar fram en dimbank. EN av rollpersonerna väljer att avfyra sitt armborst i blindo, en av alverna lyckas perfekt med sitt hörselslag och lyckas skjuta henne i handleden. Rylek hör hennes skrik och snubblar ner i ett hål när han ska undsätta henne. Resten av striden blir förvirrad. När dimman lättat och blodet flutit är alla utom en av rollpersonerna och en av alverna döda. Rollpersonen utgör inget hot och den kvarvarande Thism-alven ser ingen mening i att fortsätta strida, de hjälps åt att begrava de döda och befria den bortrövade flickan. Thism-alven beger sig hem till sina föräldrar nu när hans vänner är döda och rollpersonen för flickan till sin far och inkasserar sin belöning.

Stämningen i slutet av spelsessionen var riktigt dyster, det kändes som om allt för många (även SLP:er och antagonister) dött för ingenting.

Har någon annan haft en upplevelse där våld och död tydligt framstår som menlöst och olyckligt?

 

[ReservoirHamster]

Re: Ett olyckligt slut +6666

Först och främst vill jag bara påpeka att jag tycker om bitterljuva slut. Lyckliga slut känns så gott som alltid klyschiga, och extremt olyckliga slut känns som dåliga avslutningar på äventyr och kampanjer.

Det fanns något bra i ert slut - prinsessan kom ju hem, och en av RP överlevde. Samtidigt fanns där ju det tråkiga - att så många liv gick till spillo. Nu var jag visserligen inte med och spelade, men detta låter som någonting jag skulle ha uppskattat. Det är en banal insikt att förstå hur meningslöst krig och våld är, men jag tycker alltid att den känns välplacerad.

Hursomhelst. Egna minnen? Detta kanske är lite OT eftersom det inte handlar om Eon, men det får folk leva med. Jag spelade en gång ett äventyr där utomjordingar tagit över en stad i södra USA (fråga inte)och RP skulle luska ut vad som pågick. Det slutade med att några karaktärer blev avrättade, någon tog livet av sig på grund av all stress och att hans uppgift kändes så överväldigande, och utomjordingarna reste sig och tog över världen. Trist. Men så går det när man spelar med arslet.

OT: Detta är för övrigt inlägg nr 6666.

 

[GlueBall_UBBT]

Mina spelares rollpersoner var en gång i Mûhad och vandrade där de som av en slump kom på en hittills oupptäckt gravbyggnad. Lite kliché, men vad gör dé

De hade med sig en kvinna, SLP, som var en duktig arkeolog och kunde tyda gravens hieroglyfer, bildspråk och hemligheter. Det kunde inte någon av rollpersonern, så de fick lita på denna kvinna. De hade bara vandrat igenom första rummet då de bestämde sig för att mörda henne, då skulle de slippa att dela med sig utav alla skatter de förmodligen skulle finna där nere i mörkret. Så utan att bry sig om att hon var deras ledsagare genom fällor och gåtor så mördade de henne kallblodigt. Efteråt råkade de ut för en massa fällor, de kunde ju inte utskilja varningarna som fanns på väggarna. Tillslut kom de till ett rum där de skulle lösa ett pussel. Givetvis misslyckades de och blev inlåsta i rummet. Där satt de tills facklorna brunnit ner, tills oljan brunnit upp och tills syret tog slut.

Girigheten skapade här ett alldeles för tidigt slut för rollpersonernas äventyrskarriär och detta innan de visste ifall det fanns några skatter. Deras sista timmar i mörkret bestod av ånger och förtvivlan. Allt på grund av att de lät våldet löpa fritt.

 

[Big Marco]

Deras sista timmar i mörkret bestod av ånger och förtvivlan. Allt på grund av att de lät våldet löpa fritt.


Asbra! Helrätt. =))

 

[Wictor]

Regel nummer ett???

Är inte regel nummer ett i fallen där man ska bärga antika skatter i ödemarken att vänta med att ta livet av den visa person som faktiskt vet något tills efter att skatten är bärgad? Har man inte liksom sett det film efter film???