Nekromanti Ett troll är ett troll är ett troll

[Vitulv]

Kommer ni ihåg det här inlägget ?

Nå, jag har funderat lite mer på det här; "3. Bastjurs till DoD6 (fast egentligen systemlös). En bok om trollen och jättarna i Trudvang. Utan spelvärden och där allt är mycket vagt beskrivet. Inte för att på något sätt kartlägga dem utan snarare för att spä på mystiken runt Bastjurs ätt och hjälpa spelledaren skapa intressanta, skrämmande och fascinerande möten med troll. Ett tiotal trollarketyper, alla illustrerade i fyrfärg, ingen som går att härleda till någon speciell "trollras". En närmare titt på trollens syn på sig själva, skogen och människan. Ett tiotal möten med troll (ungefär som Barkebull i Vildhjarta). (Medkonstruktör: ?, illustrationer; ?)"

Och då särskilt det där med trollarketyperna. Asså, det jag menar är att det är lätt att fastna i en typ av troll. Det är t.ex. väldigt lätt hänt att alla gråtroll slentrianmässigt får bli orcher till sinnet. Men det är ju inget kul. Riotminds har ju själva, i och med den senaste utgåvan av reglerna, uppmuntrat till att göra varje troll unikt. "Trollraserna" är ju snarare bara en typ av arketyper som beskriver de olika trollens beteende än just en ordentlig indelning av helt olika varelser.

Äh, vart jag vill komma i varje fall är att jag funderar mycket på hur man kan göra varje möte med troll unikt. Och inte bara omständigheterna utan även trollet i sig. Därmed kan det vara intressant att spåna lite runt olika arketyper.

Jag ger några exempel, och så hjälper ni mig att spåna vidare. Ok?

Big bastich with a club

Beskrivning:

Det här trollet är en vandal och en buse. Han är stor, omänskligt (otrolligt?) stark och dummare än en liten sten. Han är antingen ledaren i det lilla gänget gråtroll som terroriserar skogen, eller (mer troligt) underhuggare till någon betydligt intelligentare individ. The big bastich with a club är elak och enkelspårig. Han är nästan omöjlig att resonera med utan tar helst till nävarna för att lösa dispyter. För SL är the big bastich användbar för två saker; att bli ihjälslagen av rollpersonerna, eller att slå ihjäl rollpersonerna. Typ.

Recept:

Ta ett gråtroll eller ett stentroll, pumpa upp antalet KP, höj vapenfärdigheterna, öka styrka och storlek och ge henne ett stort och läskigt vapen.

Slutsats:

The big bastich with a club är rätt trist. Det är ett rejält omystiskt troll som inte direkt frammanar sagokänslan. Rollen kan lika gärna spelas av ett saftigt gråehjon, eller ännu hellre; en människa.

Aldhissla

Beskrivning:

Aldhissla är klok. Klok och elak. Klok och elak och helt jävla fucked up in da head! Han gömmer sig i vildmarken och i grottorna. Han är rik (som ett troll, höhö) men suktar ständigt efter mer rikedom. Men framförallt suktar han efter att sluka själar och sprida skräck. Han skulle aldrig ge sig på civiliserade områden, nä, Aldhissla är den otämjda vildmarkens ondskebarn. Han är ett rovdjur och en demon i sinnet. Han skrämmer allt i sin närhet. Stora jättar håller sig undan, djur flyr i panik och andra bastjurs emigrerar. För Aldhissla är mästaren och han vet det. Han är givetvis andebesvärjare, men framförallt är han tio topp tunnor hysteriskt vansinnig. Det går att interagera med Aldhissla, men man måste dels vara försiktigare än en klanmedlem i Harlem. Framförallt måste Aldhissla hela tiden ha något att vinna på att inte slå ihjäl, och käka upp dig, annars är du rökt.

Recept:

Sug hem på ett kungstroll eller möjligtvis ett istroll. Ös på med smycken och dekorationer (guldringar, guldkedjor, dödskallar, ryggrader, skalpar och pälsar). Ett fett, gärna blodigt och stripigt skägg och ögon elakare än nollpunkten på en kärnladdning. Föröva den här SLP:n, för det krävs en del för att förmedla känslan av ondskefull galenskap kombinerad med ett beräknande sinne och en intellektuellt sadistisk läggning. Och glöm inte det vansinniga leendet.

Slutsats:

Aldhissla funkar alldeles utmärkt som skurk i ett skräckäventyr. Han är troligtvis den värsta typen av troll man kan stöta på i och med att han är fullständigt oberäknelig och dessutom i avsaknad av empati. Ungefär som en mänsklig psykopat alltså, men mycket läskigare.

-----------------------------------------------

Jag nöjer mig med de här två, men fyller nog på med några fler om diskussionen tar sig. Dessa var ju två elakingar, men ta gärna upp trevligare troll om ni har lust, annars gör jag det. Har några på lager.

Puss och kram

/Vulf

 

[Magnus Seter]

Önskemål

Det visa trollet

Det dumma men snälla trollet

Det skämtsamma trollet

Det grubblande trollet

M.

 

[Mattis]

Jaa! Vitulv är tillbaka!

Skogsväktartrollet

Denne filur har vandrat i skogarna så länge han minnats. Människor och annat knytt förstår han sig inte på, utan finner sig själv gå bäst ihop med ugglor, och kanske älgar (även om de senare ibland kan bli lite hetsiga).

Han är skogens beskyddare, och älskar att pyssla med blommor och växter. Att spela en truddelutt sitter aldrig fel heller*, men mest så pratar han med dem.

Andra troll, speciellt de aggressiva, håller han sig borta ifrån. Dessa tar långt mycket mer än vad de ger, tycker trollet.

Bland de kända skogsskyddarna så kan man nämna Bunte, som bor i den stora skogen söder om Isbergen, och Malle med sin bror Vässel som bor i Syskonskogen. De senare har även lite kunskap om trollen som bodde där innan människorna kom.

 

[Rising]

Trolls really smells like Boo boo

Gäckaren

Det började med att Dirk plötsligt en dag saknade sin penningpung och omedelbart började anklaga Anira för att ha tagit den. Den återfanns aldrig. Sedan blev ankan Amundsen av med sin vackra pärlemoinfattade dolk. Han förklarade att den omöjligtvis kunnat falla ur av sig själv då han alltid bar den i sin sjösäck, och åter vändes misstankar mot Anira. Vi fann mycket riktigt dolken i hennes packning, och hur hon än försökte förklara att hon inte kunde begripa hur den hamnat där, så var vi alla mycket vreda och förvisade henne ur resesällskapet. Men sedan började vi fatta misstankar om att något inte stod rätt till: Vår kompass verkade leda oss runt i en cirkel, när vi vände oss om och gick i våra gamla fotspår så fann vi oss hamna på ställen vi aldrig tidigare passerat, och trots att det stred mot allt förnuft så verkade någon till och med kunna flytta de utsatta landmärken och vägar som var utritade på vår egen karta från varje dag till nästa. Jag önskar att vi hade kunnat begripa att det var någon yttre makt som bedrev gyckel med oss innan vi hade lämnat Anira åt hennes öde. Det tog oss många veckor att nå vårt resmål, och än idag vet jag inte var det blev av Anira, även om jag fruktar att hon lurades runt i cirklar tills hon helt enkelt dog av törst och kyla.

Gäckande troll är barnsligt förtjusta i att narras med människor och så split mellan dem. Bländverk, fula trick och förvirring är deras verktyg, och de föredrar att agera från skuggorna. Gäckande troll är sällan mordlystna, utan ser det oftare som att de leker med personerna de utövar sina konster på. De undviker konfrontation i längsta möjliga mån, men är ofta fåfänga och söker lämna efter sig någon form av signatur så att deras verk ändå kan bli igenkända. De är barnsligt förtjusta i utmaningar och spel och gillar att utsätta folk för gåtor, labyrinter och andra utmaningar.

Små gäckare nöjer sig oftast med att sno saker eller flytta på dem, medan större, magikunniga gäckare kan använda en imponerande arsenal av trollkonster, fällor och illusioner för att ställa till det för de stackars personer som råkar bli indragna i trollets lek.

---

Rötgumma

Vid stod precis vid kanten av tjärnen och facklorna i våra händer kastade kusliga sken och ett lekande skuggspel över den grumliga vattenytan. Till slut gick prästen i vårt sällskap fram med sin mässingsklocka i handen och skakade den så att ett gällt klämtande hördes eka mellan de lavbetäckta tallar som omgärdade oss. Han uppmanade med sträng uppsyn; "Fru Blodriska, visa dig!" och sakta, sakta, upp ur det mörka vattnet, steg till sist ett mörkt huvud upp med två lysande, gula fiskögon som stirrade känslolöst på oss alla. "Vi behöver information om en av de dina som har anfallit våra..." började prästen, men blev omedelbart bryskt avbryten av trollhäxan som plötsligt kastade upp huvudet ur vattnet och gastade ut i luften med kraxande stämma: "Fråug om meir äin ett ord å ni fåvr gåer utan någet!" Prästen imponerade på oss alla med att finna sig snabbt i trollets begäran: "Om vi bara får be dig om ett endaste ord, då vill vi veta namnet på trollet som anfallit oss." Häxan gurglade belåtet i vattnet och rullade runt med sina uttryckslösa glosögon. "Vad havr ni till liel Bloutrijska, då?" undrade hon med plirig uppsyn. "Vi har kopparpenningar!" råkade jag säga, av ren reflex, och höjde min arm för att visa henne tygstycket jag bar i handen. Hon fnös föraktfullt i vattnet och riktade en bitter blick mot mig. Prästen hostade irriterat och försökte få trollets uppmärksamhet på nytt: "Vi har två nyheter åt dig från riket bortom bergen åt norr, vi har en skandalös hemlighet åt dig, och vi har ena halvan av en saga som sägs dölja en ledtråd till en urålderlig gåta som ruvar i denna skog." Trollet höjde på ena ögonbrynet och virade en mörk, algliknande hårtest runt sitt ena finger medan hon långsamt funderade över erbjudandet. "Vad eir det för nyheitr? Och vilkein halve eir det du havr av sagan?" Prästen replikerade kort: "En av nyheterna kommer göra dig gott, den andra kommer smärta dig. När det gäller sagan så är det den senare halvan vi har att erbjuda dig. Vad säger du?" Hon kluckade förnöjt på huvudet och visslade en hastig signal mellan sammanbitna tänder. Då kände jag plötsligt hur någon närvaro runtom mig började avlägsna sig. Jag tittade förskrämt bakom min axel, men jag kunde inte se något. Ändå kunde jag ha svurit på att det hade stått några i skuggorna, beredda att anfalla oss, men att de kallades undan av trollet så fort som hon antagit förslaget som vi lagt fram åt henne. Än idag vet jag inte vikten av prästens snabbtänkthet den dagen."

Rötgummor (och -gubbar) slår sig ner någonstans och lever där så länge att de till sist börjar smälta ihop med omgivningarna. Det fungerar dock åt båda hållen: De utövar i sin tur ett inflytande på trakten så att den sakta men säkert formar sig efter trollets utseende och personlighet.

Rötgummor och -gubbar älskar att samla historier och information om allt som sker kring dem. De har ett imponerande minne, och brukar även vara skickliga på att addera de olika fragment de samlar på sig för att få ihop en tämligen komplett världsbild. De kan vara svåra att ha att göra med dock, de är ökända för att vara kräsna och för att idka tuffa förhandlingar. Man gör klokt i att välja sina gåvor till dem klokt, för om man inte kan locka dem med något så kan de bli förargade och skicka sina underhuggare mot en i ett plötsligt anfall.

 

[Kiridon]

Otroligt

Ni är verkligen duktiga på att skriva.
Jag håller med om att någon borde skriva en trollsteriotyp bok.
Om inte Riotminds gör det kanske någon (nämner inga namn men Vitulv) göra det.

Ni har ju helt klart både snygg finputsad info och grymma inledningstexter....

 

[Mattis]

Två tummar upp till Rötgumman! [NT]

Neutraltonart (B#, inte C)

 

[Rickard]

Re: Två tummar upp till Rötgumman!

Du kan finna ett exempel på en rötgumma här.. Visserligen till Västmark, men går mycket bra att använda till 6:an..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som tycker den karaktären ger en bra insikt i hur rötgummorna kan varieras

 

[walium]

Troll som vän och partner

Så kom det sig då att Borde en dag begav sig ifrån sitt ensliga skogstorp för att tvaga bort vintern ifrån sin kropp. Han var en storvuxen karl som varken skydde troll eller människa. Men efterhand som de gråa stråna började synas i skägg och har hade han börjat längta efter något annat än ensamma nätter och en knäpptyst stuga. De senaste gånger som han hade begett sig in till byn för att sälja pälsar och skinn hade han börjat betrakta bygdens flickor på ett annat sätt än tidigare. Men han gillade dem inte. Spröda och högljudda var de och knappast någon av dem hade klarat av ett ordentligt dagsverke på hans karga marker.

När han försjunken i tankar närmade sig den välbekanta lilla tjärnen så hörde han ljudet av en ensam kvinnoröst som sjöng något vackert men obegripligt. Borde frös till och grep efter bågen. Skogen var hem åt skogsrån och nymfer, knappast lämpligt sällskap åt någon karl. Men även om det var en kvinnoröst så var den grovare och mörkare än brukligt. Borde smög sig sakta närmare och tittade försiktigt ut under en risig gammal gran. Nog var det en flicka alltid, och en rejäl sådan dessutom, nästan lika högväxt som Borde själv. Trollblodet syntes tydligt och ingen kunde anklaga henne för att vara mycket att fästa ögonen på. Men det var ändå något som gjorde att Borde hade svårt att slita blicken ifrån henne. Hennes höfter var breda, kroppen kurvig och brösten rejält tilltagna. Men händerna som öste vatten över kroppen var också stora och valkiga. Tydliga muskler spelade under de runda formerna. Trollkvinnan vände sig sakta runt och mötte Bordes blick utan att se bort eller verka rädd.

Ingen kunde anklaga Bordesönerna för att vara vackra eller charmerande, men de var storvuxna karlar och arbetade alltid hårt och bra. Skogstorpet hade vuxit till en ordentlig gård som väckte många i traktens avundsjuka. Bordes hustru var ett rätt anskrämligt fruntimmer, stor och ful. Men hennes soppor var beryktade i trakten och hon sades kunna göra ett bättre dagsverke än de flesta män. Folket i bygden enades om att Borde nog hade gjort sig ett ganska gott gifte ändå.


Vad sägs om att låta trollen vara någonting mer än bara baksluga skurkar och rövare?

 

[Zire]

Livvakten

De båda männen smög sig försiktigt fram genom buskaget. Hade de verkligen sett rätt?
I det dunkla ljuset under de täta trädkronorna sköt några försiktiga ljuspelare ner och lyste upp i gläntan. Trädstammarna i utkanterna var grova och mosstäckta och fukten var högst påtaglig.

Där framme kunde de se en liten flicka som lugnt gick och plockade blommor. Det rådde ingen tvekan om att detta måste vara Begnors dotter, hon som sattes ut i skogen för fyra år sedan. Men hur kan hon ha överlevt under alla dessa år?

Brevid henne dansade en stor rosa fjäril som plötsligt fladdrar till i vinden och flyger uppåt mot solen. Daril, som först fick syn på flickan, följer den med blicken och stelnar plötsligt till. Bakom flickan står ett enormt troll, så stort att de inte såg det från början. Dess blick är orubbligt fäst mot männen, väntandes på att de i deras nästa steg ska komma henne för nära.

Likblek i ansiktet backar Daril bakåt och i nästa ögonblick har han slitit med sig sin bror och lämnat flickan och trollet så lång bakom sig som hans vilja och ben får honom.

Att troll knappast är de idealiska föräldrarna råder ingen tvekan om bland de lärda. Man behöver nog inte ens vara bestiarie för att dra de slutsatserna. Ändå finns det berättelser i Trudvang om hur troll har visat en ofattbar beskyddarinstinkt mot de mest svaga och chanslösa varelser. Vad som ligger bakom denna instinkt vet man inte, och många lärda avvisar det som lögn och hörsägen. Men ändå uppkommer dessa berättelser här och var över hela Trudvang.

- Zire

 

[walium]

Artikel?

Varför inte samla ihop alla dessa trevliga trollversioner i en liten artikel att placera på sidan?