Idag reste jag ner till Nynäshamn för att kolla in min nya lya (som f.ö är riktigt najs, men det kan vi ta en annan gång), vilket gjorde att jag hade en del tid i baksätet på en bil (fick skjuts av mina snälla föräldrar).
Vad gör man då? Man tänker. Och kommer fram till en del lösningar.
Jag ska försöka strukturera mig...
När ett memplex tar Skada, så är det alltid för att ett annat memplex tränger sig på.
Det handlar alltså om att SL vill ge karaktären ett memplex, som spelaren inte vill att dennes karaktär ska ha - för att det passar dåligt med existerande memplex eller med spelarens åsikter om hur karaktären bör fungera. Om spelaren vill ha det nya memplexet, får man det, rakt av. SL säger: "polisen är alldeles för brutal. 2." Spelaren väljer om karaktären ska ta åt sig det nya memplexet, även om det inte passar med andra memplex, eller om karaktären ska försöka motstå det. Försöker man motstå det, så tar man ett memplex som inte alls passar (t.ex "man måste vara hård mot de hårda") och försöker motstå det nya memplexet. Man rullar tärningar, antal lyckade slag drar bort från det invaderande memplexet. Nu väljer spelaren om han ska ta det nya memplexet som ett Undertryckt memplex eller som skada på det försvarande memplexet.
Vad fan gaggar du i?
det här är den gamla lösningen. Den kommer att skrivas om.
här finns lite vidare läsning.
Vilka problem löser det här?
Idén innebär en sammanslagning av systemen för skada och att återfå tron till saker och ting; och eftersom man får bonusar av att tro på saker så vill man inte få slut på memplex. Samtidigt tvingas man av omständigheterna att ständigt omvärdera vilka memplex man ska ha kvar och inte, på samma sätt som en individ konstant måste ta ställning till vilka ideal och värderingar den vill stå för.
Jag tror, att det här leder till ganska god dynamik i dramats huvudpersoner; de kommer att vara osäkra och hattiga, motsägelsefulla och konstiga, precis som vanligt folk. Eller så kommer de att vara bensäkra på sin sak och då långsamt men säkert bygga upp för ett framtida sammanbrott när de tvingas inse att de kanske inte hade helt rätt och att allt de trodde på inte alls stämde och att deras självbild var helt falsk.
Men jag kan ha fel.
Vad finns då kvar att lösa?
Inte mycket. Det skulle vara om man skulle definiera i speltwermer vad det innebär att få nervsammanbrott, då. När man råkar agera i enlighet med ett undertryckt memplex, alltså.
Åsikter?
Vad gör man då? Man tänker. Och kommer fram till en del lösningar.
Jag ska försöka strukturera mig...
När ett memplex tar Skada, så är det alltid för att ett annat memplex tränger sig på.
Det handlar alltså om att SL vill ge karaktären ett memplex, som spelaren inte vill att dennes karaktär ska ha - för att det passar dåligt med existerande memplex eller med spelarens åsikter om hur karaktären bör fungera. Om spelaren vill ha det nya memplexet, får man det, rakt av. SL säger: "polisen är alldeles för brutal. 2." Spelaren väljer om karaktären ska ta åt sig det nya memplexet, även om det inte passar med andra memplex, eller om karaktären ska försöka motstå det. Försöker man motstå det, så tar man ett memplex som inte alls passar (t.ex "man måste vara hård mot de hårda") och försöker motstå det nya memplexet. Man rullar tärningar, antal lyckade slag drar bort från det invaderande memplexet. Nu väljer spelaren om han ska ta det nya memplexet som ett Undertryckt memplex eller som skada på det försvarande memplexet.
Vad fan gaggar du i?
det här är den gamla lösningen. Den kommer att skrivas om.
här finns lite vidare läsning.
Vilka problem löser det här?
Idén innebär en sammanslagning av systemen för skada och att återfå tron till saker och ting; och eftersom man får bonusar av att tro på saker så vill man inte få slut på memplex. Samtidigt tvingas man av omständigheterna att ständigt omvärdera vilka memplex man ska ha kvar och inte, på samma sätt som en individ konstant måste ta ställning till vilka ideal och värderingar den vill stå för.
Jag tror, att det här leder till ganska god dynamik i dramats huvudpersoner; de kommer att vara osäkra och hattiga, motsägelsefulla och konstiga, precis som vanligt folk. Eller så kommer de att vara bensäkra på sin sak och då långsamt men säkert bygga upp för ett framtida sammanbrott när de tvingas inse att de kanske inte hade helt rätt och att allt de trodde på inte alls stämde och att deras självbild var helt falsk.
Men jag kan ha fel.
Vad finns då kvar att lösa?
Inte mycket. Det skulle vara om man skulle definiera i speltwermer vad det innebär att få nervsammanbrott, då. När man råkar agera i enlighet med ett undertryckt memplex, alltså.
Åsikter?
.