Re: Exalted – berätta! [Edit]
”Ett speligt system bör ha en massa intressanta avvägningar hela tiden, kombinationer av begränsningar och fördelar. Exalted lider av att attributen är långtifrån lika bra: jämför Appearence med Dexterity. Och en massa andra grejer, men jag är inte så bra på speliga system själv, jag brukar koncentrera mig på enkelhet (enkla sätt att fördela värden istället för spelmässigt roliga, till exempel) så länge det inte gäller stridssystem.”
Det jag gärna hade sett är nåt lite bättre system för social konflikt än att man bara slår ett ensamt ynka tärningsslag (dessutom saknas det i grundutförandet något som ens liknar sociala försvar, så det enklaste sättet att övervinna en fiende är genom att krossa honom med sina drygt 20 successes starka Presence-slag). Att grundegenskaperna är vansinnigt obalanserade håller jag med om; du tog t.o.m mina två favoritexempel. Det ser jag dock snarare som
dålig regeldesign än
ospelig sådan (det finns ingen anledning att ha såpass obalanserade egenskaper, även om det bara är minimalism man är ute efter).
När det gäller avvägningar så tycker jag alltså fortfarande att det kommer (eller åtminstone
borde komma) via Charms. Man börjar ju ändå med cirka tiotalet sådana. I många fall kunde även dessa varit mer balanserade, men som sagt så ser jag inte det som en felaktig
inställning så mycket som ett lite slarvigt
utförande. <font size="1">Edit: Det känns som om jag tjatar en smula i det här stycket. Om det känns så för dig också så får du slå mig i huvudet med något lämpligt tillhygge så att jag skärper mig.</font size>
Så i grova drag håller jag med, men jag tycker inte att det bör finnas avvägningar
hela tiden. Skall jag – i egenskap av ärkehjälte – spöa upp en bonddräng så vill jag nog mest notera att jag har tretton pluppar (på vars tärningar jag får dubbla tior) medan han har två eller tre; i det läget känns avvägningar lite malplacé (and yes, I’m well aware att exemplet var ett tämligen överdrivet sådant). I intressanta situationer däremot, då är det roligt. Men då använder man med 99% säkerhet sina Charms, Spells och Combos ändå.
<font size="1">… Och, öh, fan vad mycket text. Jag suger. >_<;</font size>
”Det var diskussionerna kring släppet av Fair Folk på rpg.net som fick mig intresserad av spelet i första hand, tillsammans med förekomsten av uråldrig magitech som jag inte hade någon aning om innan (spelet brukar ju bara beskrivas som asiatiskinfluerad superhjältefantasy och ingenting om uråldrigheten). Och riktigt från början köpte jag kanske inte boken; jag fick den för en vecka sen, och har inte hunnit läsa särskilt mycket. Men cool är den. ”
Oh yeah. Hell, när spellinjen var ung pratade WW om Final Fantasy mer eller mindre hela tiden, men de verkade mest syfta på de gigantiska svärden samt den totala rårippen av Hearthstones (Materia!) och Limit Break (där brydde de sig inte ens om att ändra namnet) från Final Fantasy VII. Numer pratas det mer om just asiatiskinfluerad superhjältefantasy. Jag tycker inte att någon av dessa beskrivningar egentligen är särskilt talande. Jag exemplifierar mycket hellre med Masters of the Universe. Faktum är att jag nog lägger till det som mitt eget bidrag (eget och eget…) till trådens grundämne (angående positiva saker med spelet): Magitech and those lovely He-Man vibes make me go “Ooo!”.