Nekromanti För mäktig? Slagsmål?

[Zarael]

När blir en spelares karaktär "för mäktig"? min gamla spelledare låter mig göra nya karaktärer så fort jag få tag i nånting magiskt överhuvudtaget. Jag minns en karaktär jag som bara var en vecka gammal och som enda vapen hade ett spjut som gjorde lite extra eldskada med chans att motståndaren börjar brinna...det var för mäktigt...å andra sidan så verkade min gamla SL hata magi..jag fick alltid höra en djup suck så fort jag löste nån situation överhuvutaget med magi om det så bara var att tända en fackla..men trots detta införde han änd aldrig något magiförbud

så när blir en karaktär för mäktig?

fråga 2:

Hur mycket tillåter ni era spelare att agera emot varandra? protesterar ni om dom vill döda varandra? stjäla varandras föremål eller kanske tom försöka våldföra sig på nån av karaktärerna?

vad gör du som SL ifall spelarna får för sig att först våldföra sig på prinsessan (iaf en av mina gamla spelare tyckte om denna lilla..."hobby" med motivationen "på medeltiden hade kvinnan inget värde och att en kvinna blev tagen med våld var vardag och riddare utnyttjade oftast sin position och rätt") och sen döda henne och gå tillbaka till kungen och skylla döden på draken dom just dödade? (fråga 2½ ?)

i min gamla spelgrupp *drar en suck av saknad* var det alltid nån som bråkade med nån annan...jag minns bäst en näst intill episk fight över ett (ganska dåligt) magiskt svärd samt dom gånger min nekromantiker hamnade i samma grupp som ett magihatande troll...använde jag magi så riskerade jag att få trollets spikklubba i skallen...lyckligtvis för mig så dog trollet under ett äventyr och blev förevigad av mig som trollzombie

 

[Bunny]

Jag tycker första frågan allt för mycket handlar om din gamla spelledares oförmåga för att kunna ge dig ett vettigt svar. Det finns ingen gräns där en karaktär blir "för mäktig", men det verkar du redan ha anat, däremot får man som spelledare lära sig att hantera en "mäktig" karaktär på ett annat sätt än en... ja, "omäktig" sådan. En framstående krigare kan uträtta mycket mer med våld än vad till exempel en ung bonde-son förmår, och då gäller det för spelledaren att planera så att den förmågan får utrymme, men för den delen inte behöva rubba äventyret allt för mycket.

Om det behövs tycker jag du ska diskutera med din spelledare kring vilken nivå på magi han tycker är OK. Låt även denne godkänna din rollperson innan ni börjar lira, så att det inte kommer någon oönskad överraskning.

Angående fråga 2: Det finns oftast en (mer eller mindre) outtalad regel kring spelbordet som säger att man inte ska motarbeta varandra för mycket, att man försöker samarbeta och inte sticka iväg åt helt olika håll.

Samtidigt är det kul med spänningar och regelrätta bråk inom gruppen också, men det gäller att försöka ha det ovanstående i åtanke: Jag har till exempel svårt att se det roliga i att förlora en rollperson genom att vakna upp med polarens dolk mellan skulderbladen. Det gäller att visa större respekt för en karaktär som spelaren säkert lagt ner stor möda på än så.

När det gäller att spontant våldföra sig på prinsessor, eller på kvinnor över huvud taget, tycker jag det är något som spelledaren ska straffa hårt i äventyret. Er värld kan väl inte gärna vara så mörk och fruktansvärd att ett sådant återkommande beteende helt enkelt får gå ostraffat.

Å andra sidan kan detta även vara något ni i gruppen kommer överens om att inte göra. Våldtäkt är ett nattsvart tema som förtjänar att tas på allvar, och inte som en stundens roande infall kring spelbordet.

 

[Craygh]

Våran spelgrupp anser mäktighet vara mycket mer intimt förknippat med FV än med utrustning, och vi tvingas oftast göra nya karaktärer när vi hamnar någonstans strax över 20 i FV

 

[Wickz]

Ingen karaktär blir för mäktig, det tillåter jag inte. Har de något för mäktigt så endera förbjuder jag det från början dvs konstaterar "det har du inte alls, slå om". Om det visar sig under spelet så blir kanske föremålet mystiskt stulet...
Jag tillåter magi (magiker också) i de flesta kampanjer, matchar inte deras karaktärer däremot får de göra nya men behålla de gamla till nästa äventyr.
Att utveckla sin karaktär tycker jag är det roligaste med rollspelandet ju!


Gällande fighter mot varandra uppmuntrar jag det till viss del. Att ta varandras prylar är helt ok och deras livmål han gå tvärt emot varandra, MEN jag godkänner inte dödande av en annan karaktär. Om de börjar banka p varandra skulel ejag bli sur och 1. sluta "rädd" personen dvs aldrig någonsin fuska med ett enda slag till 2. inte ge några poäng för bra rollspelande i slutändan.
Skulle personen fortsätta döda karaktärer skulle jag ta ett snack med denne och konstatera att det inte är ok. Lyder den inte så är det slutspelat för denne.


Våld är ok om det inte skadar, annars är det inte ok. Jag vill ha en spelgrupp som håller ihop, inte dödar varandra. Våldtäkt skulle jag inte acceptera heller utan se avsnittet ovan ang dödande. Om en karaktär vart våldtagen av en annan skulle jag tillåta att denne dödade karaktären som våldtog. Kanske göra avdrag för bra rollspelande, men tveksamt.

är prinsessan någon annaan i gruppen? i annat fall skulle jag låta det fortlöpa som vnaligt med undantag för att de kanske kommer på det hela...
RPna i mina kamanjer kan dö helt kalrt, det beror hju på ad de gör. jag skulle inte försöka rädda dom i någon större utsträkning.

 

[Marukusu]

"så när blir en karaktär för mäktig?"

Sällan.
En av anledningarna till att jag älskar Eon är skadesystemet där vem som helst i teorin kan ha ihjäl vem som helst. Får man en skäkta från en tung armbortst i ansiktet så säger nog de flesta tvåbenta varelserna godnatt för alltid.

"Hur mycket tillåter ni era spelare att agera emot varandra? protesterar ni om dom vill döda varandra? stjäla varandras föremål eller kanske tom försöka våldföra sig på nån av karaktärerna?"

Spontant och objektivt tycker jag inte att man som SL ska sätta upp alltför starka riktlinjer för hur spelarna "ska" spela sina roller. Jag har dock såpass mycket självdistans att jag inser att jag själv är en på tok för auktoritär SL själv, så egentligen ska jag väl bara hålla käften.

Annars tycker jag internt käbbel bara är kul när jag är SL, och spelarna verkar tycka detsamma när de vräker ur sig förolämpningar och spöar skiten ur varandra.
Dödsfall orsakade inom den egna gruppen har förekommit men då har det väl oftast rört sig om fall där det mördandet har varit "berättigat", t.ex. när min egen rollperson blev slaktad av en asharisk officer när han försökte mana till uppror efter att ha känt sig förolämpad och åsidosatt.

Så länge man inte tycker att käbblet tar alltför mycket uppmärksamhet från själva äventyret så tycker jag det är helt OK.

"vad gör du som SL ifall spelarna får för sig att först våldföra sig på prinsessan (iaf en av mina gamla spelare tyckte om denna lilla..."hobby" med motivationen "på medeltiden hade kvinnan inget värde och att en kvinna blev tagen med våld var vardag och riddare utnyttjade oftast sin position och rätt") och sen döda henne och gå tillbaka till kungen och skylla döden på draken dom just dödade? (fråga 2½ ?)"

Jag betvivlar att många drakar våldtar sina offer... sanningen skulle nog uppdagas förr eller senare och har man som RP en monark som fiende så får man nog... problem.
Som SL skulle tvinga spelarna att slå mycket enkla slag mot PSY, Lojalitet och/eller Heder. Visst var väl kvinnosynen radikalt annorlunda under medeltiden men i det här fallet är det är ju en fucking prinsessa det handlar om.

 

[Kropotkin]

Även om spelledaren inte bör kontrollera allt så har han i alla fall möjligheten att kontrollera sådant som han eller hon inte vill se att rollpersonerna har eller kan - om SL inte vill att rollpersonerna inte skall ha magiska spjut så får denne la se till att det inte finns några sådana att införskaffa. Samtidigt får ju SL inte försöka kontrollera allt vad spelarna tar för sig in i minsta detalj - i så fall är det la bättre att denne sitter och skriver fantasynoveller istället för att ha med andra i sina egoprojekt.

Angående interna strider är det något jag är för. Det var jag inte i yngre dagar, men i och med att jag själv och spelarna har nåt den mentala mognad (vilket inte tvunget hänger ihop med den fysiska åldern) att se saker i ett större perspektiv är det sällan något problem. Jag tror inte att mina spelare skulle försöka döda varandra om det inte fanns någon anledning för deras RP att göra så.

I min nuvarande konstellation har det av olika omständigheter uppstått två fraktioner. Orustfraktionen med grisoldare som spelar jägare/torpare/milismän och Göteborgsfraktionen med en magiker, hans tiraktjänare och numera en alvisk livvakt. Det skulle inte förvåna mig om dessa två grupper kommer att skada varandra förr eller senare. Orustfraktionens rollpersoner har varit med mycket längre, är goda vänner och är rotade i grevskapet där äventyren och kampanjen utspelar sig. Magikern och hans folk är utbölingar med en egen agenda - och bara det att en kan magi är tillräckligt för att skrämma upp grisodlarna. För att göra saken värre dök Göteborgsfraktionen upp med en äldre legoknekt som tidigare brände ner den ene grisodlarens hemby och fångades in av dem men som genom ett cirefaliskt handelshus kunde köpa sig loss från sitt straff. När legoknekten dök upp igen började han med att hota den ena grisodlaren med att tala om att han visste vad hans familj bodde. Grisodlarna hamnade snart i konflikt med magikern för att de behandlade hans tirak illa och mördade legoknekten i lönndom. Det är en konflikt som handlar om olika perspektiv, intressen och en hel del annat som gör konflikten till något bundet till spelvärlden och inte till något som handlar om konflikter vid spelbordet. Skulle någon vilja sticka ner någon bara för att den andre tog det sista kaffet (i verkligheten eller i spelet) hade jag blivit vansinnig som SL:

 

[Zarael]

pratar vi om EON så hade jag nog låtit den spelaren slå för aggression för att se om det räcker med "kaffet är slut" för att han ska bli sur...men jag tillåter rätt mycket så länge det kan rollspelas väl

 

[Zarael]

Sant men om dom dödar henne efteråt så kan det bli svårt att få reda å hela sanningen..alternativt kan kungen ha en magiker som ser allt i sin kristallkula eller läser deras tankar eller nånting

föressten, tycker du att man som SL ska varna spelarna innan dom gör rysligt dumma saker? jag tänker då främst på "gör du det så dör du garanterat" saker

 

[Zarael]

det var rätt förekommande när man var ung och dum fast då var det främst stackars dryader som vart offren. i dagsläge är jag mer konsekvent (heter det så?) och även om jag tillåter mycket så har allting en konsekvens, speciellt i en värld där magi är förekommande eller t.om vardagsmat

 

[Johan K]

så när blir en karaktär för mäktig?

Jag skulle vilja säga som så att det inte finsn nån övre gräns får hur mäktig enns karaktär blir. Jag menar, kan karatären överleva såpas läge så han blir mäktig, kul isfall.
Om jag hade varit SL här så kanske kjag skulel låta karaktären gå i pension eller iaf låta han gilda nån form av gilel där han kan utöva sina kunskaper & lära ut dem till andra.

Hur mycket tillåter ni era spelare att agera emot varandra?

Ett visst mått av agrande mot varandra är bara kul. Sålänge det bara inte går till överdrift.

 

[Regmolar]

så när blir en karaktär för mäktig?

En karaktär blir för mäktig då karaktärens makt når en sådan nivå att spelandet av en eller annan anledning blir märkbart mindre roligt, troligast pga. SLs oförmåga att hantera mäktigheten, att andra spelare hamnar i skymundan, eller att gruppens föredragna spelstil störs av mäktigheten. I den bästa av världar är alltså svaret "aldrig", men i praktiken handlar det om gruppen och spelledaren.

Hur mycket tillåter ni era spelare att agera emot varandra? protesterar ni om dom vill döda varandra? stjäla varandras föremål eller kanske tom försöka våldföra sig på nån av karaktärerna?

Då jag spelleder grupper av rollpersoner inträffar de värre fallen aldrig, eftersom personer som rånar och mördar varandra i regel inte har någon anledning att hålla ihop. Däremot är det mycket gnabb, käbbel och någon gång något tjuvnyp (vilket skulle kunna vara en mindre, mer symbolisk stöld), men det är en följd av gott rollspelande och berikar spelet både för mig och mina spelare, och jag ser till att anledningen/-arna att de håller samman är större än meningsskiljaktigheterna.

vad gör du som SL ifall spelarna får för sig att först våldföra sig på prinsessan (iaf en av mina gamla spelare tyckte om denna lilla..."hobby" med motivationen "på medeltiden hade kvinnan inget värde och att en kvinna blev tagen med våld var vardag och riddare utnyttjade oftast sin position och rätt") och sen döda henne och gå tillbaka till kungen och skylla döden på draken dom just dödade? (fråga 2½ ?)

Ser till att de övriga spelarna förstår att det är helt ok att rollspela sina karaktärers trovärdiga reaktion på det hela, och gripa/misshandla/i värsta fall döda karaktären i fråga, eftersom jäveln uppenbarligen saknar allt vad skrupler, etik, empati och folkvett heter och troligtvis är en fara för både dem och allmänheten, så länge de spelar någorlunda normalt funtade individer (vilket mina spelare i regel gör, viss psykisk instabilitet och jobbiga trauman till trots).

Untantaget skulle vara om kampanjen baseras på en en grupp helt skrupelfria typer då våldtäkt/mord är trolig följd av grundförutsättningen, då jag ju uppenbarligen är med på att sånt kommer att hända. Att jag sedan troligen skulle låta det hela uppdagas och leda till problem eftersom det är en utmärkt anledning till vidare "äventyr" skulle om de varit klantiga i att dölja det fungera som en liten lektion i orsak/verkan (som sagt, drakar våldtar sällan sina offer). Men jag skulle vara tveksam till att spelleda en sådan kampanj, och jag tror att någon av mina spelare faktiskt skulle våldta någon endast som ett yttersta steg i att gestalta karaktären... jag menar, det är ju precis som att någon tycker att våldtäkt är något som skulle vara roligt att ägna sig åt, hoppas jag.

i min gamla spelgrupp *drar en suck av saknad* var det alltid nån som bråkade med nån annan...jag minns bäst en näst intill episk fight över ett (ganska dåligt) magiskt svärd samt dom gånger min nekromantiker hamnade i samma grupp som ett magihatande troll...använde jag magi så riskerade jag att få trollets spikklubba i skallen...lyckligtvis för mig så dog trollet under ett äventyr och blev förevigad av mig som trollzombie

Är det inte en bra idé att se till att RP faktiskt kan umgås utan att börja döda varandra innan man väl börjar spela? (och har en anledning till att umgås till att börja med över huvud taget...)

Fast med tanke på att du verkar minnas det med saknad är ju svaret uppenbarligen "inte nödvändigtvis"

 

[Marukusu]

"föressten, tycker du att man som SL ska varna spelarna innan dom gör rysligt dumma saker? jag tänker då främst på "gör du det så dör du garanterat" saker"

Well, man borde ju gå ut med en varning eller åberopa "sunt förnuft" i alla fall.

Exempel: RP:n Aram, som spelas av Börje, överväger att mörda Cirzariddaren Cerec efter att nämnde riddare blandat sig i Arams ljusskygga affärer. När SL David får reda på Arams intentioner så kan han (kanske efter lämpliga tärningsslag) hinta om Cerecs kontakter inom Cirzatemplet, och alltså lite smidigt peka på att en överilad handling såsom ett lönnmörd kanske inte är en så bra idé trots allt...

Jag ser hellre att SL hintar om vad som komma skall istället för att SL agerar Zeus och kastar blixtar i huvudet på alla som gör fuckups. Även om Aram i exemplet väljer att kasta alla SL-varningar åt sidan (vilket i sig beroende på omständigheterna kanske till och med är ett tecken på bra rollspelande, när man är stressad eller på annat sätt pressad tänker man sällan på konsekvenserna av ens handlingar) så tycker jag han skall ha en rimlig chans att kunna smita undan och överleva Cirzaordens hämnd.

 

[Regmolar]

föressten, tycker du att man som SL ska varna spelarna innan dom gör rysligt dumma saker? jag tänker då främst på "gör du det så dör du garanterat" saker

Även om frågan inte var ställd till mig...

Ja, om det är något som spelaren missat men som hans/hennes karaktär borde inse, t.ex. om karaktären vet att grottroll äter bepansrade riddare till frukost kommer denna troligen att behöva en mycket god anledning att gå ned i en trollgrotta (speciellt om trollen men inte karaktären ser i mörker), även om spelaren fått för sig att det är en jättebra idé.

 

[Ymir]

Karaktärer blir i princip inte för mäktiga i Eon, det är en mycket viktig orsak till att jag tycker om systemet så mycket som jag gör. En av rollisarna i min kampanj har 24 i en stridskonst och typ lika mycket i stridsvana, och jag lyckas ändå se till att han är illa ute stup i kvarten. Han har fucking fått spö av tre loppbitna bondlurkar en gång. (Notera de schyssta vinit-minusen man får av att vara i numerärt underläge). Visst, generellt kan ha gå genom vanliga soldater som en lie genom vete, men också det tenderar att bli problematiskt när fienderna once in a while börjar tänka lite. Tips: Ett bra sätt att låta vanliga, ospektakulära typer ha en chans mot väldigt skickliga rollpersoner är att ge dem en sköld eller två. Sköldar äger nämnligen. Grundsvårigheten att blockera med en sköld är bara Ob2t6, så två-tre snubbar med sköld kan bli rejält jobbiga också för enormt skickliga fajjtrar. Låt sedan kanonmaten i fråga ha ett svärd och grundläggande träning i två vapen också, så kan de använda skölden två gånger med Ob3t6 resp Ob3t6 svårighet, och -dessutom- göra ett gratis motanfall på Ob4t6 på slutet. Eller två blockeringar och en parad med svårighet Ob2t6, Ob2t6, Ob4t6.

Ge kanonmaten en enkel stridskonst, tex:
Ymirsk kanonmatsträning (Märkligt Vanlig)
Moment: Enhandsvapen, Sköld
Tekniker: Tränat anfall: hugg, Två vapen (vapen-sköld), Utspel

Med ett FV på säg 13-15 i den där borde två-tre sådana nissar erbjuda adekvat motstånd en stund, även för en rollperson med 24 i en überstridskonst. Kom ihåg VINIT-nackdelen för numerärt underläge! Min erfarenhet är att rollpersonen tenderar att vinna först när han slår så hårt att han splittrar sköldarna, really; så han kan bli uppehållen ett rätt bra tag. (Så Helmgasten/Lischen/Drakväktaren/Granaschen man planerat att mosa/strimla/tranchera honom med hinner dyka upp). Fiender med avståndsvapen är också genuint störiga; kom ihåg hur svårt det är att undvika/parera armborstlod och bågpilar.

Vad våldtäkt anbelangar sedan...sure, jag tycker inte man ska skygga för några element i rollspel, men de förtjänar i regel en seriös hantering motsvarande ämnets reella tyngd. Argumentet "på medeltiden hade kvinnan inget värde och att en kvinna blev tagen med våld var vardag och riddare utnyttjade oftast sin position och rätt" hade fallit på sin egen orimlighet även om det inte vore blatant historiskt inkorrekt, vilket det är. Följande artikel kan kanske bli någon slags utgångspunkt för en grundläggande bildning i ämnet.

En intressant figur i sammanhanget är Raymond VI, hertig av Toulouse, som aktivt tog sina undersåtars parti mot kyrkan och den franske kungen under Albigenserkrigen, och blev exkommunicerad på kuppen. Visst finns det massor av exempel på medeltida makthavare som blatant utnyttjade sin makt för att begå illdåd, men det finns också exempel på sådana som faktiskt kämpade för rättvisa och frihet och personliga ideal, trots den ojämlika värld de var barn av. Det är, imo, snarast den senare gruppen rollpersoner generellt bör tillhöra. Visst är det kul att spela skurkar eller mindre sympatiska karaktärer ibland, men då bör kampanjen vara skräddarsydd för det ändamålet.

- Ymir, folkbildare

 

[Marukusu]

"Ja, om det är något som spelaren missat men som hans/hennes karaktär borde inse, t.ex. om karaktären vet att grottroll äter bepansrade riddare till frukost kommer denna troligen att behöva en mycket god anledning att gå ned i en trollgrotta (speciellt om trollen men inte karaktären ser i mörker), även om spelaren fått för sig att det är en jättebra idé."

Ändå - om SL tycker att det är en dum idé att RP går ner i en trollgrotta, varför placerar han en trollgrotta där då över huvud taget? Om spelarna dessutom härstammar från bygder där troll är ovanliga så kanske de avfärdar lokalbefolkningens varningar som skrock...

Jag tycker fortfarande att man som spelare, om man verkligen vill (göra något speciellt) inte skall hindras av SL att göra detta oavsett hur puckat det är. Om RP:s hästar och proviant blivit uppätna av trollet/trollen så kanske RP blir såpass upprörda att de i sina hämndimpulser beslutar sig för att hämnas utan att tänka på hur mäktiga troll kan vara som fiender.

EDIT: Lade till en parantes.

EDIT 2: Ändrade en skum mening... fuck, jag är för full för det här...

 

[Ymir]

Re: Haunting

Sant men om dom dödar henne efteråt så kan det bli svårt att få reda å hela sanningen

Hon kan alltid bli ett spöke och hemsöka snubben som mördade henne. Det låter lökigt, men rätt hanterat kan sådant bli riktigt känsloladdat, kusligt och stämningsfullt. Jag hade ett sådant element en gång för länge sedan; Lycans rollperson gifte sig med en flicka för att kunna ärva hennes släkts domäner, och lät sedan knuffa ut henne från ett fönster så att hon föll till sin död. Hennes brutna, sargade spöke hemsökte honom sedan till den grad att han långsamt drevs närmast till vansinne av skuldkänslor, bad om förlåtelse och gjorde vad han kunde för att sona sitt brott och ge flickans själ frid - jag vill minnas att han konsulterade en schaman för att sörja för att hon fick återfödas, till exempel.

- Ymir, förtäljer

 

[Marukusu]

Re: Haunting

Inte en dum idé alls, uppriktigt sagt...

Annars lär ju en medikus som är såpass skillad att han har kungens egna förtroende kunna se ifall prinsessans mödom var intakt när hon dog. Eller tja, det beror väl på i vilket skick kroppen är vid närmare eftertanke...

 

[Ymir]

Re: Haunting

Det är en myt att man kan avgöra på mödomshinnan om en kvinna är oskuld eller ej. Därmed inte sagt att medeltidsmänniskorna inte trodde fullt och fast på att man kunde det, men tex en cirefalisk eller mûhadinsk läkare borde veta bättre, really. Däremot kan man ju i många fall observera skador i underlivet om hon har blivit våldtagen, förstås.

- Ymir, påpekar

 

[Marukusu]

Re: Haunting

"Däremot kan man ju i många fall observera skador i underlivet om hon har blivit våldtagen, förstås."

Yes, det var det jag syftade på.

 

[Regmolar]

Ok, visste att jag skulle ha ursäktat mitt dåliga exempel...

Med mitt svar ville jag säga att SL inte bör låta en spelare dö pga. att han som spelare har dålig koll när karaktären har det. Jag tar själv ofta objektivt sett ologiska val som spelare just för att spela min karaktär och blir då väldigt irriterad ifall någon subtilt försöker förklara att det finns ett mer logiskt val, men då ska det vara medvetet och inte bara för att jag inte inser vad det kommer att leda till.

Edit: läste just ditt svar på samma fråga och tänkte bara säga att jag är ganska säker på att vi försökte säga samma sak, men du hittade ett bra exempel.