Mina fördomar:
Javisst; problemet är bara att jag har svårt att behålla en fördom någon längre tidsperiod innan jag börjar tycka att det är häftigt istället. Min mest långlivade fördom är väl mot de som spelar dockskåps-culture gaming i spel såsom Khelataar, Gondica, Ars Magica, Pendragon och Eon. Min fördom mot dem är att de har ett jättehögt självhävdelsebehov, är onödigt pladdriga, namedroppande och allmänt lökiga.
Men som sagt; ovanstående är ju dels utmärkande för mig, och dels så gillar jag många av spelen jag räknade upp ovanför, så... Det funkar inte när jag beskriver det så här. Då börjar jag plötsligt tänka att det är häftigt istället.
Min nya fördom är mot de som lirar spel med samberättarmekanismer i stil med "om du beskriver hur du gör din rollpersons handling på ett intressant sätt, så får du en spelmässig bonus." Jag menar att de nog ser ut som fältbiologer allihopa, har långkalsonger, läser manga med superytlig flumhandling och ändå låtsas som att det är jättedjupt, samt tycker att de själva är smarta när de skriver saker som "det är ingen mening med att försöka göra realistiska regler, för det går inte" eller "det finns inget som är objektivt, för allt man säger är ju filtrerat av ens personliga, subjektiva åsikter." Osv. De är typ fattigmanselitister; de har samma självgoda attityd som de vanliga elitisterna, men de är för korkade för att besitta den bildning som iaf gör att de vanliga elitisterna kan vara intressanta att lyssna på.
Fast å andra sidan så klurar jag på jättemånga sådana här rollspel själv, och jag menar "elitistisk attityd utan bildning"; finns det någon bättre beskrivning på hur jag är? Förresten så gillar jag nog också de här serierna som inte är så tydligt djupa, utan där man får läsa in en hel del själv, och då är det ju bara bra om de kan vara ytliga och lite otydliga...
Äh, man kan inte analysera det, alltså. Då slår det bara tillbaka på en själv. Det viktiga är att man tycker illa om några (för aversion är en fantastisk drivkraft), sedan är det väl bara en bonus om det inte finns någon annan som stämmer in på det man retar sig på förutom en själv.
Att tycka illa om riktiga människor är ju ändå ett oerhört slöseri med känslor.