kanske kan ge lite inspiration
Att fösa boskap
Den en och en halv kilometer långa boskapshjorden drog upp ett dammoln som lätt kunde jämföras med röken från ett ånglok. Det var svårt att andas för de härdade boskapsmännen. Dammet andades ner i lungorna och man hostade och spottade damm i en månad efter att hjorden var såld i Denver, Colorado
Sanders och Baker red på var sin sida av ”trailen”. Bakom sig hade de Longhorn så långt ögonen kunde nå. Baker hostade där han red fram i sakta mak. Hostan var för jävlig liksom dammpartiklarna som hela tiden envisades med att flyga in i ögonen. ”Varför gör jag det här?”, var en fråga som ständigt dök upp i hans huvud. Svaret på frågan var kamratskapen, pengarna och friheten. En annan frihet än den som han kämpade för i kriget. En personlig frihet. Han hade inte berättat för sina kamrater att han kämpat på nordstatarnas sida. De hade inte med det att göra och de frågade aldrig. Det är ofint att ställa personliga frågor och det var Baker tacksam för, för annars hade han nog varit död.
COMANCHE! Skriket från Sanders fick Baker ur andra tankar. Comancherna var ett av de största hoten på färden. Han drog sin LeMat ur hölstret och sporrade hästen. Genom dammolnet såg han hur de första indianerna höjde sina vapen. Le Maten dundrade, kulorna svischade och boskapen skenade. ”Helvete” tänkte Baker. ”Detta är inte värt 30 dollar!”.
Året är 1866. Det har gått ungefär ett år sedan inbördeskrigets sista skott har tystnat. Det är juni i Texas. Under inbördeskriget har boskapshjordarna gått lösa på slättlandet och utan kontroll förökat sig i massor. Runt 5 miljoner Texas Longhorn, varav de flesta omärkta, tillhör nu de som först föser ihop dem och märker dem. Unga män får lätt jobb som cowboys av de blivande boskapsbaronerna bara de kan rida. Boskap föses från Texas indianhärjade ödemarker norrut till de stora boskapsmarknaderna i Colorado där djur som i Texas är värda 5$ styck säljs för det tjugodubbla. En vanlig cowboys lön på 30$ slösas snabbt upp på whiskey, kortspel och horor. När pengarna är slut är det bara att återvända för att fösa en ny hjord och cirkeln går runt. De lyckliga är de som år efter år föser stora hjordar, de olyckliga är de som dör av blyförgiftning över ett bråk om en hora i en laglös boskapsstad och de mest olycksaliga är de som dör under färden och inte ens får slösa upp sina 30$.
En av de mest kända ”boskapslederna” är the Goodnight-Loving trail. Pionjärerna Goodnight och Loving lyckades fösa boskap från Young county, Texas till Colorado. Från Young County, Texas gick leden sydväst till Horsehead Crossing, över Pecos river, längs med floden till Fort Sumner, New Mexico och norrut till Colorado.
Att fösa boskap
Den en och en halv kilometer långa boskapshjorden drog upp ett dammoln som lätt kunde jämföras med röken från ett ånglok. Det var svårt att andas för de härdade boskapsmännen. Dammet andades ner i lungorna och man hostade och spottade damm i en månad efter att hjorden var såld i Denver, Colorado
Sanders och Baker red på var sin sida av ”trailen”. Bakom sig hade de Longhorn så långt ögonen kunde nå. Baker hostade där han red fram i sakta mak. Hostan var för jävlig liksom dammpartiklarna som hela tiden envisades med att flyga in i ögonen. ”Varför gör jag det här?”, var en fråga som ständigt dök upp i hans huvud. Svaret på frågan var kamratskapen, pengarna och friheten. En annan frihet än den som han kämpade för i kriget. En personlig frihet. Han hade inte berättat för sina kamrater att han kämpat på nordstatarnas sida. De hade inte med det att göra och de frågade aldrig. Det är ofint att ställa personliga frågor och det var Baker tacksam för, för annars hade han nog varit död.
COMANCHE! Skriket från Sanders fick Baker ur andra tankar. Comancherna var ett av de största hoten på färden. Han drog sin LeMat ur hölstret och sporrade hästen. Genom dammolnet såg han hur de första indianerna höjde sina vapen. Le Maten dundrade, kulorna svischade och boskapen skenade. ”Helvete” tänkte Baker. ”Detta är inte värt 30 dollar!”.
Året är 1866. Det har gått ungefär ett år sedan inbördeskrigets sista skott har tystnat. Det är juni i Texas. Under inbördeskriget har boskapshjordarna gått lösa på slättlandet och utan kontroll förökat sig i massor. Runt 5 miljoner Texas Longhorn, varav de flesta omärkta, tillhör nu de som först föser ihop dem och märker dem. Unga män får lätt jobb som cowboys av de blivande boskapsbaronerna bara de kan rida. Boskap föses från Texas indianhärjade ödemarker norrut till de stora boskapsmarknaderna i Colorado där djur som i Texas är värda 5$ styck säljs för det tjugodubbla. En vanlig cowboys lön på 30$ slösas snabbt upp på whiskey, kortspel och horor. När pengarna är slut är det bara att återvända för att fösa en ny hjord och cirkeln går runt. De lyckliga är de som år efter år föser stora hjordar, de olyckliga är de som dör av blyförgiftning över ett bråk om en hora i en laglös boskapsstad och de mest olycksaliga är de som dör under färden och inte ens får slösa upp sina 30$.
En av de mest kända ”boskapslederna” är the Goodnight-Loving trail. Pionjärerna Goodnight och Loving lyckades fösa boskap från Young county, Texas till Colorado. Från Young County, Texas gick leden sydväst till Horsehead Crossing, över Pecos river, längs med floden till Fort Sumner, New Mexico och norrut till Colorado.