Nekromanti Fältslag?

[Troberg]

Re: Ursäkta om jag verkar dum...

wuxia

Hongkongactionstuket, där hjältarna har dispens från sådana detaljer som tyngdlagen och liknande.

noob

Lätt derogativ form av newbie.

w00t

Uttryck för förvåning, alternativ stavning på "What?!". Ser lite mer förvånad ut med de två O-na som stora uppspärrade ögon.

 

[DragonLord]

Muchos gracias, efterlängtat som bara den... [NT]

Vadå iNgen Text?!

 

[Lambendil_UBBT]

Stort tack [OT]

Hongkongactionstuket, där hjältarna har dispens från sådana detaljer som tyngdlagen och liknande.

hehe, jo lite nippon lixom... Sett Crouching Tiger? Snacka om tyngdlagsignorans.

 

[DragonLord]

Iofs, men nu har jag inte de reglerna.

Men det ger mig något att tänka på. Kanske någon tabell där man kan slumpa viktigare nyckelhändelser.

DragonLord - som efterdagens speltest får tänka över j*vligt mycket...

 

[Sodivra]

w00t! [ot]

Uttryck för förvåning, alternativ stavning på "What?!"
Så tänkte jag också först, men jag läste att det kom av ljudet av "quakegubben" som går.

En bra definition av ordet var också "utrop", av både förvåning eller glädje.

"Noob" har blivit ett ord för både nybörjare och människor man i allmänhet tycker sköter sig fel och idiotiskt - Iallafall i datorspelsvärlden.

Krille prickar det rätt bra med sin beskrivning av kobold: "Kobolder är helt enkelt den sortens spelare som du ser ner på."
Ungefär samma sak gäller för noob.

 

[Vindhand]

De flesta fältslagssystem är av variant ett, och brukar resultera i sedvanlig bokförings- och sifferskyfflarångest.

Man kan ju göra det precis hur enkelt eller komplext man vill. Att det försöker hantera striden och ge rimliga utfall innebär inte att man måste ta hänsyn till detaljer ned till sergeant Freddys skoskav.


* Sätt upp en utgångspunkt från uppställningen och terrängen.
* Sätt upp två slutmål: rollpersonernas sida vinner slaget, eller de förlorar slaget.
* Hitta på några olika linjer för hur slaget kan uppnå de olika målen.
* Försök hitta beslutspunkter, där slaget kan väga åt ena eller åt andra hållet.
* Bestäm inte vad som ska hända. Låt rollpersonernas handlingar eller deras tärningar väga över åt ena eller andra hållet.
* Tänk på vad spelledarpersonerna gör.
* Var beredd på att hitta på nya beslutsvägar om spelarna hittar på något eget och oförutsett.

Den lösningen kräver dock att man planerar slaget i förväg... spelarna berövas möjligheten att påverka självständigt och får nöja sig med att försöka göra sitt bästa på de nyckeltillfällen spelledaren hittat på.

Visst kan man uppmuntra spelledaren att vara flexibel men om man inte ger spelarna en bild av striden (ingen karta) så krävs det ganska mycket för att något självständigt agerande skall kunna hittas på. Utan kontinuerlig handling och helhetsbild har man inget att leva sig in i och inte heller något att fatta sina självständiga beslut från.

Jag föredrar ett enkelt system som hanterar striden utan aspirationer på att skapa storlslagen dramaturgi. Dramatiken och nyckelpunkterna kommer då dyka upp naturligt ur handlingen (som spelarna har en kontinuerlig del i) snarare än artificiellt i en sportkomentatorlik "highlights of the game".

 

[Vindhand]

så jag gör:

jag har inga aspirationer på att systemet skall skapa storslagen dramatik där allt hänger på spelarna. Om sådant är passande dyker det upp naturligt ur handlingen. Det system jag brukar använda nöjer sig därför med att bara hantera stridens skeende litet översiktligt och ge mig och spelarna en grund att stå på.

Sammanfattningsvis:
* Välj en lämplig enhetsstorlek beroende på hur storskaligt slaget är. I ett slag mellan två arméer med vardera hundra man kan tio eller tjugomans-grupper vara passande. Skall striden stå mellan gigantiska arméer med tiotusentals soldater kan man välja enheter som utgör hela legioner.

* Ge varje enhet ett effektivitetsvärde. Vill du vara detaljerad kan du ge olika värden för avstånsstrid, försvar mot stormning, stormning m.m.

* Skissa en karta och placera ut symboler för enheterna. Jag använder enkla symboler på små papperssnuttar. Tyvärr vindkänsligt (nys inte ) men det har fördelen att jag bara kan vika undan en bit av dem för att symbolisera att de är försvagade.

* gå igenom upprepade faser av striden. Hur lång en fas är beror av hur stora enheterna är. Små enheter innebär att striden växlar snabbare. Stora arméer kan behöva timtal för att få ordentlig inverkan.

** i varje fas: de trupper som angriper någon annan trupp får slå för detta och den angripna truppens försvar bör spela in. Om angriparen vinner försvagas den angripna truppen 1T10 tiondelar. Detta utspelas parallellt så ingen turordning behövs.

** De trupper som försvagas får slå för stridsmoral. Miss innebär att truppen är bekämpad och slutar fungera som en effektiv stridande enhet. Kanske kan delar av den samlas igen bakom fronten och efter omplåstring kämpa mer. Detsamma gäller enheter som försvagas helt.

Det är allt...
---
Spelarnas inverkan i detta beror på deras roll i striden. Är de fotfolk får de slåss när deras trupp slåss. För små truppenheter kan deras framgång påverka (försvaga fiendeenheten, hålla uppe den egna enhetens moral)
Är de ledare på någon nivå får de ge sina trupper order (och får kanske order uppifrån)... ledarskap m.m. påverkar om de får dem åtföljda och kan påverka truppernas moral.

Jag har använt detta med framgång på nivåer från några tiotal man som slåss mot några andra tiotal man till stormningar av befästa städer med en armé av drakar och elementarer mot demoner och krigsmaskiner.

 

[Danohrq]

Tackar ödmjukast!

Jag är gladare än en 6-åring på julafton!

 

[Krille]

"Utan kontinuerlig handling och helhetsbild har man inget att leva sig in i och inte heller något att fatta sina självständiga beslut från."

Kruxet är att såvida inte rollpersonen är fältherre med kontinuerligt uppdaterad GPS-genererad karta så lär inte han heller ha någon helhetsbild eller kontinuerlig handling. Dessutom kan man få det nervigt och viktigt nog även med endast en lokal och begränsad bild över slagfältet. Slutligen kan man få in rollpersoner på olika platser på slagfältet och låta dem spela roll, oavsett var de är. När riddarna försöker få ett genombrott i centern så kan bågskytten desperat försöka förlänga linjen så att de inte blir kringrända, samtidigt som krigaren försöker hålla ihop sköldlinjen.

En av de viktigaste erfarenheterna som jag har gjort när det gäller strid i allmänhet och fältslag i synnerhet är att taktiskt tärningsskyfflande inte gör striden spännande. Det krävs att spelarna känner att de faktiskt påverkar någonting för att det ska bli intressant. Resten är mest slöseri med tid. Och vet du vad? Det innebär en "highlights of the game".

Personligen tycker jag att det ger bra mycket mer personlig inlevelse att beskriva vad rollpersonerna är med om, på plats, än att visa en satellitvy. Det gäller inte bara dokumentärer om slaget vid Gettysburg kontra filmen Gettysburg, utan även rollspel.

 

[WhitePaladin]

Jag håller på med ett nytt fantasy-rollspel, där det ingår en hel del fältslag. Det är löst baserat på D&D91, Gigant och Krigarens Handbok, men det är som sagt bara löst baserat på det. Tanken är att ett slag är kaotiskt och svåröverskådligt, därför finns tabeller för just slumphändelser under slaget, vilken tabell man använder beror på vilken nivå man befinner sig på som rollperson. Ju starkare, destor "högre" tabell, dvs desto allvarligare och farligare slumptabell.
Slaget på tabellerna modifieras av fältherrens taktikslag - ju bättre härförare, desto lättare blir det för rollpersonen att hantera situationen som uppstår.
SL slår inte för händelserna under slaget, utan före.
För varje timme slaget pågår, händer tre slumphändelser. Dessa slås fram före slaget och Sl låter då RP lösa varje situation för sig innan nästa händelse kommer upp.
På det sättet blir slaget snabbare, utan att man slår på tabeller under slaget, men kräver att SL är lite mer förberedd.
Samtidigt inbjuder det till aktivt deltagande från rollpersonenerna.

 

[Härolden]

Allt beror ju på vilken nivå spelarna är på... om de är vanliga fotfolksjönsar kommer nog slaget verka ganska kaotiskt, och vad de gör själva är inte så himla viktigt. I såna fall kan man i stort sett fundra ut hur man vill att det ska gå, och slumpa lite folk för dem att slåss mot. Ett tips är att sätta in dem på den kritiska punkten, där det går som hetast till.

Om karaktärerna är lite coolare kan det vara ett tips att sätta in dem i nån specialstyrka. Ett klart tips är lätt kavalleri - de brukar rejva runt och slå till där det finns en sårbar punkt i största allmänhet. Ex vis: Rida ner fiendens bågskyttar, cirkla runt och slå till i ryggen, göra blixträd mot katapulter osv. (Det är iaf så jag använder dem i Medieval-spelet...)

Om spelarna (inte karaktärerna dvs) gillar strategispel kan man ju annars ge dem kommando över en enhet (eller en per spelare) och köra igenom nåt vanligt spel, t ex Warhammer eller DBM. För att det inte ska bli überkaos kan man ju rollspela deras general också om de behöver lite hjälp med strategin...

 

[DragonLord]

Re: så jag gör:

Tack för tipsen, ska försöka hålla lite av det i tankarna.

Får fundera ett tag, tanken med sjöslag har också dykt upp i min stackars hjärna.

DragonLord - kommer nog tillbaka efter helgens Eon-spelande, då med sjukare idéer...

 

[Vindhand]

Kruxet är att såvida inte rollpersonen är fältherre med kontinuerligt uppdaterad GPS-genererad karta så lär inte han heller ha någon helhetsbild eller kontinuerlig handling.

Åjo, kontinuerlig handling lär han (eller hon) ha. En någorlunda bild av det som sker kan man också skaffa sig. Hur god bild begränsas naturligtvis av kommunikationer m.m.... men för ett mindre slag räcker det ju mer att hitta en lämplig kulle för att få litet överblick.

Dessutom kan man få det nervigt och viktigt nog även med endast en lokal och begränsad bild över slagfältet.

Jo, säkert... problemet är att slaget då tagit steget från att vara något som byggs upp av en händelseserier och istället är en koreograferad och förplanerad grunka. Visst _kan_ det funka... precis som annan railroading _kan_ funka... men risken att det inte gör det och problemen som uppstår när man avviker från "den hemliga planen" kan vara ganska stora.

Slutligen kan man få in rollpersoner på olika platser på slagfältet och låta dem spela roll, oavsett var de är. När riddarna försöker få ett genombrott i centern så kan bågskytten desperat försöka förlänga linjen så att de inte blir kringrända, samtidigt som krigaren försöker hålla ihop sköldlinjen.

Det känns som det är _lättare_ när man spelar slaget snarare än gör ett axplock av "highlights". Dessutom är det (kontinuerlig handling) ett ärligare sätt att låta spelarnas handlingar få konsekvenser. Istället för att SL hittar på de situationer han vill ha får handlingen utvecklas av sig själv.

En av de viktigaste erfarenheterna som jag har gjort när det gäller strid i allmänhet och fältslag i synnerhet är att taktiskt tärningsskyfflande inte gör striden spännande. Det krävs att spelarna känner att de faktiskt påverkar någonting för att det ska bli intressant.

Exakt... och med en begränsad mängd taktiskt tärningsskyfflande kan man låta spelarnas handlingar påverka utan att de behöver förlita sig på att spelledarens goda vilja.

Friform i all ära men regler kan avlasta spelledaren och ge spelarna en mer påtaglig omgivning. Knepet är bara att välja en lämplig detaljnivå.

Resten är mest slöseri med tid.

Med samma resonemang kan man skära bort 90% av en vanlig rollspelssession. Varför slösa tid på att samla ledtrådar och klura ut vem som mördade tant Agda när man kan gå direkt från den coola mordscenen till scenen när man konfronterar skurken?

Att beskriva världen och omgivningen runt spelarrna, särskilt i en så stressad situation som strid, ger dem nog större närvarokänsla än vildsint scenhoppande enligt spelledarens förutbestämda handling.

Personligen tycker jag att det ger bra mycket mer personlig inlevelse att beskriva vad rollpersonerna är med om, på plats, än att visa en satellitvy.

Bara för att man bryr sig om att hålla ordning på vad som sker i stort behöver man inte _begränsa_ sig till det. Självklart skall man beskriva för spelarna ur deras synvinkel. När truppframstöten sker mot den del av fronten som Alfred befinner sig i lär han få göra saker ganska aktivt och då får man zooma in på mindre skala för det.

Skillnaden är att man inte försöker förutbestämma hur striden skall gå till eller vilka de kritiska punkterna skall bli. Precis som med allt annat icke-railroadat spelande nöjer man sig med att ge förutsättningarna och låta spelet bestämma hur handlingen utvecklar sig.

 

[Krille]

"Med samma resonemang kan man skära bort 90% av en vanlig rollspelssession."

Mmm... till exempel den där spelsessionen på UppCon, där spelarna envisades med att rollspela en tågresa från Stockholm till Karlstad - i realtid. 1920. I Cthulhu.

Behövs det ens sägas att den spelsessionen ballade ut?

På samma sätt är det med fältslag. Större delen av fältslaget är förflyttningar, formeringar och väntan. Det kan man faktiskt skippa till stor del, IMHO.

För att citera en annan Cthulhu-session som jag har hört om: "Nepal! Ni är där! Vad gör ni!!!"

"Bara för att man bryr sig om att hålla ordning på vad som sker i stort behöver man inte _begränsa_ sig till det."

Naturligtvis inte, men med samma resonemang att det kan bli bra om man kör highlights/railroadar/friformar/står på huvudet så innebär det inte att det blir bra. Även med ett enkelt metasystem och satellitvy så tenderar slag att bli just enbart satellitvyer, oavsett hur bra spelledaren beskriver vad rollpersonen ser, i alla fall enligt min erfarenhet.

Nä, ska det finnas en satellitvy för spelarna så krävs det att de kan få en satellitvy. Annars ska spelledaren hålla den för sig själv, IMHO och IMHE.

Såvida man inte vill spela ett taktiskt konfliktspel, men jag trodde faktiskt att det var rollspel som spelades. Vill jag spela konfliktspel så går jag hem till Roger och lånar något av hans femtielva The Gamers-spel. Vill jag spela rollspel så vill jag spela rollspel.

Men visst, jag erkänner att det finns railroadingtendenser i min princip. Kruxet är att jag bara har råkat komma till någon slags insikt att alla former av att styra hela slaget från satellitvy är ett konfliktspel, inte ett rollspel, och att majoriteten av rollspelare faktiskt inte är såpass bra att de kan skilja på satellitvyn och den subjektiva vyn (Teddy Sturgeon har mer rätt än Murphy). Därför köper jag hellre nackdelarna med railroadingtendenser än nackdelarna med satellitvyn.

 

[Vindhand]

Behövs det ens sägas att den spelsessionen ballade ut?

För att spelarna fölkjde sitt eget huvud snarare än spelledarens?

På samma sätt är det med fältslag. Större delen av fältslaget är förflyttningar, formeringar och väntan. Det kan man faktiskt skippa till stor del, IMHO.

Det är därför systemet inte behöver vara så _detaljerat_. Man behöver inte hålla reda på sådant som är oviktigt. Man behöver dock hålla reda på sådant som är viktigt och den storskaliga utvecklingen på slagfälten är ganska viktig även för individen på högerflanken.

Men visst, jag erkänner att det finns railroadingtendenser i min princip. Kruxet är att jag bara har råkat komma till någon slags insikt att alla former av att styra hela slaget från satellitvy är ett konfliktspel, inte ett rollspel, och att majoriteten av rollspelare faktiskt inte är såpass bra att de kan skilja på satellitvyn och den subjektiva vyn (Teddy Sturgeon har mer rätt än Murphy). Därför köper jag hellre nackdelarna med railroadingtendenser än nackdelarna med satellitvyn.

Jag misstänker att du, som många andra som i desperation hemfaller åt friform och railroading, haft oturen att drabbas av dåliga regler. Knepet är IMHO att inte låsa sig vid en exakt skala och köra den över hela det gigantiska slagfältet. Man kan hantera slaget på legionnivå, den närmare omgivningen på centurion eller decurionnivå och spelarnas direkta omgivning på individnivå. Då får man ingen satellitvy. Folk har god koll på sin direkta ongivning, sämre koll på saker längre bort och ganska kass koll på slaget i stort... Om man kör med längre och längre tidsintervall ju större skala man har får man rimliga begränsningar på hur snabbt information kan sprida sig.

Detta borde inte vara en kontroversiell insikt. Folk gör så i alla andra områden av rollspel; man detaljförflyttar inte minsta slp-bonde på en stadskarta, men man håller antagligen ordning på vad de större maktfaktorerna sysslar med och hur det kan påverka spelarna. Visst kan man rationalisera bort även det och bestämma sig för vilka scener spelarna skall delta i redan innan mötet börjat... kanske blir det t.o.m. enklare för spelledaren när det råkar funka eller man lyckas tvinga spelarna att följa ledbandet men att det skulle vara bättre kan jag inte gå med på.

 

[Krille]

"Jag misstänker att du, som många andra som i desperation hemfaller åt friform och railroading, haft oturen att drabbas av dåliga regler."

Nej, jag har haft oturen att drabbas av dåliga spelare, som antingen har noll koll på elementär taktik eller har för god koll på elementär taktik. Den förra gruppen ska över huvud taget inte få en karta. De begriper den inte i alla fall så de har ingen nytta av den. Förmodligen skulle det gå lättare för dessa att suffleras genom sin roll om de spelar fältherrar, och om de inte spelar fältherrar är slaget som vilken rollspelsstrid som helst. Den senare gruppen ska definitivt inte få en karta, emedan de då slutar rollspela och börjar taktikspela istället.

Det är därför som jag har börjat överge idén att ha (konventionell) taktik med för spelare över huvud taget, och istället koncentrera mig på att försöka få ett dramatiskt system. Det känns som att det är mer rättvist, faktiskt, då även spelare med noll taktisk känsla har en chans att påverka dagen.

"men att det skulle vara bättre kan jag inte gå med på."

Tja, det funkar bättre för mig, i alla fall. Att det är objektivt bättre kan jag inte svära på, men jag kan i alla fall säga med ganska så stor säkerhet att enligt min erfarenhet så är kartan inte min vän. Den kanske är din vän, men för min del kan kartan och jag som bäst sitta i samma rum utan att flyga på strupen på varandra.

Med ledning av diskussionen om Eons initiativ, delstrider och Boromirs död så antar jag att du helt enkelt inte håller med dig. Om så är fallet, låt oss sluta här innan vi blir förbannade på varandra. Du vet vad jag tycker, och jag anser mig ha tillräckligt mycket erfarenhet på fötterna för att anse att jag har rätt. Om du också anser dig ha tillräckligt mycket på fötterna för att anse att du har rätt så kommer vi inte längre.

 

[WhitePaladin]

RP i fältslag

I de flesta rollspel är ju RP mer än vanligt fotfolk, så idén med att låta dom utgöra en egen liten specialstyrka att sätta in där striden är som hetast är ju utmäkt, eller att låta dom unvika de stora slagen och utföra mycket farligare uppdrag, som att leta reda på fiendens härförare och döda honom, slinka in bakom fiendens linjer och döda fiendens härskare, slå till mot trossen och liknande.