Re: Den ultimata lösningen!
Måste säga att jag är nyfiken på hur du finner yatzy givande utan andra personer att spela med? Att läsa en bok som ensamaktivitet som kan ge upphov till lycka kan jag köpa, kaffe likaså (även om det är ett jävla råttgift), men yatzy?
Heh
De där exemplen tog jag ur luften, jag gillar inte Yatzy ens med andra personer att spela med
(Yatzy
systemet däremot är funk.) Icke heller en kopp kaffe är min kopp te.
Me, I like maps, hourglasses, eighteenth-century typography...
Jag sa mycket tydligt att det finns aktiviteter som kan vara minst lika givande (eller mer) att göra ensam, men jag hävdar däremot att livet i längden blir tomt om man bara har dessa aktiviteter.
And I called bullshit, eftersom jag
själv upplevt att det inte alls blir det, utan att man klarar sig fint på »dessa aktiviteter« (vilka i förbigående sagt är majoriteten av alla tänkbara).
Jag påtalade även skillnaden i isolering, jag gör skillnad på att man väljer att sitta ensam med sin bok, kaffe eller vad som och att bli ofrivilligt påtvingad isolering. Vilket har stor betydelse för hur man upplever isolering och huruvida glädje är kopplat med andra personer eller ej.
Återigen ett antagande som inte bara är grundlöst utan fel: du tycks förmoda att jag inte vet vad det vill säga att bli ofrivilligt isolerad, men där går du helt enkelt bet. Därmed vet jag också att det inte alls är någon skillnad, framförallt inte vad beträffar den poäng jag försöker göra här, nämligen att det är sjukligt att behöva andra människor att emotionellt hänga upp sitt liv på.
Men jag börjar inse att du inte alls ämnar lyssna på mig, utan nöjer dig med att veklaga dig över min och världens ondska.
Du bestämde dig för att attackera mig personligen och dra slutsatser om vem jag är utan att känna mig.
Njaee, det enda jag gjorde var väl att antyda att
om du beter dig likadant jämt som du gör i den här tråden tycker jag inte att det är alldeles underligt att omvärlden väljer att göra sig frånvarande. I would, liksom.
Du verkar helt sakna förmågan att känna empati för andra personer, uppenbarligen så har världen aldrig övergivit dig eller behandlat dig illa då du helt saknar förmågan att uppskatta andra personers existens i världen.
Hee hee hee, that's almost cute
Men bara nästan. Att det är ett befängt påstående behöver jag väl knappast nämna, särskilt som jag redan upprepade gånger sagt att jag visst gläder mig åt mänskligt umgänge, men nej: jag är fullt förmögen att uppskatta andras existens i världen (även om vissa specifika individer...). Jag är bara inte dum och enkelspårig nog att tro att de utgör hela lockelsen med nämnda värld. Jag gillar andra saker
också.
Men nu är jag trött på det här, så jag överger skutan nu. Varsågod att slänga in ett parting shot om du vill; jag kommer inte bry mig om att läsa den, så do thy worst för all del.
/Feliath — and now, delicious pizza, also worth living for