Krille
Super Moderator
Re: Förskapade karaktärer, mer pros
"De som helst vill bidraga till story som jag spelar med brukar inte ha något problem med förskapade karaktärer, däremot är det vanligt att många, inklusive mig själv ibland, njuter av att opta sina karaktärer och därav ser det som lite av ett självendamål att därav ha en egen karaktär."
Här är det precis tvärtom. Spelare med förskapade rollpersoner känner ofta - enligt min erfarenhet - att de inte har någon som helst möjlighet att bidra till ståryn, utöver rent teateragerande. Med egenskapade rollpersoner så måste spelledaren ta hänsyn till dem om äventyret ska funka över huvud taget. Då blir det vår ståry. Med förskapade personer behövs sällan mer än nominellt utrymme för oväntade manövrer och tärningskast. Då är det fortfarande spelledarens ståry.
Jag har en liten hemsk ståry där en spelledare under spel försökte tvinga på en spelare en bit bakgrund där spelarens rollperson under studietiden var hejjans nyfiken och därför bröt sig in i sina klasskamraters skåp på skolan, och att rollpersonen därför hade färdigheten att bryta upp lås, bara för att ståryn krävde att rollpersonen kunde ta sig in i ett rymdskepp och stjäla det. Förskapade rollpersoner känns som samma sak för mig, fast före spelet och utan möjlighet att protestera om det känns fel.
"Utmaningen i att få en färdig karaktär och göra den intressant sporrar mig dock ofta mer än om jag får fria tyglar."
Den biten kan jag förstå, men själv sporras jag inte det minsta av det. Jag har svårt att identifiera mig med en rollperson som jag inte får mumsa på i ett par veckor och fundera över. Observera nu att jag inte menar optandet - sifferjocklandet sker i de rollspel som jag helst spelar (Star Wars, Castle Falkenstein, Andra Imperiet) ungefär en kvart före spelmötets början.
Kan jag inte identifiera mig med rollpersonen så blir mitt rollspelande sämre och än mer passivt än vanligt. Så för min del funkar förskapade rollpersoner rent uselt, utöver det faktum att jag känner mig inlåst i spelledarens ståry.
"De som helst vill bidraga till story som jag spelar med brukar inte ha något problem med förskapade karaktärer, däremot är det vanligt att många, inklusive mig själv ibland, njuter av att opta sina karaktärer och därav ser det som lite av ett självendamål att därav ha en egen karaktär."
Här är det precis tvärtom. Spelare med förskapade rollpersoner känner ofta - enligt min erfarenhet - att de inte har någon som helst möjlighet att bidra till ståryn, utöver rent teateragerande. Med egenskapade rollpersoner så måste spelledaren ta hänsyn till dem om äventyret ska funka över huvud taget. Då blir det vår ståry. Med förskapade personer behövs sällan mer än nominellt utrymme för oväntade manövrer och tärningskast. Då är det fortfarande spelledarens ståry.
Jag har en liten hemsk ståry där en spelledare under spel försökte tvinga på en spelare en bit bakgrund där spelarens rollperson under studietiden var hejjans nyfiken och därför bröt sig in i sina klasskamraters skåp på skolan, och att rollpersonen därför hade färdigheten att bryta upp lås, bara för att ståryn krävde att rollpersonen kunde ta sig in i ett rymdskepp och stjäla det. Förskapade rollpersoner känns som samma sak för mig, fast före spelet och utan möjlighet att protestera om det känns fel.
"Utmaningen i att få en färdig karaktär och göra den intressant sporrar mig dock ofta mer än om jag får fria tyglar."
Den biten kan jag förstå, men själv sporras jag inte det minsta av det. Jag har svårt att identifiera mig med en rollperson som jag inte får mumsa på i ett par veckor och fundera över. Observera nu att jag inte menar optandet - sifferjocklandet sker i de rollspel som jag helst spelar (Star Wars, Castle Falkenstein, Andra Imperiet) ungefär en kvart före spelmötets början.
Kan jag inte identifiera mig med rollpersonen så blir mitt rollspelande sämre och än mer passivt än vanligt. Så för min del funkar förskapade rollpersoner rent uselt, utöver det faktum att jag känner mig inlåst i spelledarens ståry.
