Misslor har det pratats om förut här, men eftersom de är MINA skapelser (jag känner mig som en gud!!!) så tänkte jag ta upp dem här!
Namnet "missla" tror jag kommer från någon av serietidningarna som står i hyllan i rummet bredvid. Jag har ett vagt minne av att det fanns något som kallades "busmissla" i någon serie, möjligen en 2000+ eller en Epix, men jag är inte säker och jag hittar den inte nu. Namnet har dock inte särskilt mycket att göra med rasen.
Rasen i sig är hårt baserad på gelflingarna i filmen The Dark Crystal.
Det är en av mina favoritfilmer, för övrigt, för att den är så mysig och för att den inte har en cool kämpe i huvudrollen, utan två tämligen mesiga gelflingar. Och de vinner inte dagen genom att dräpa skurken, utan genom att laga något trasigt. Det är ett fantastiskt positivt budskap som allt för ofta saknas.
Så en gång för urlänge sedan, när jag nyss hade flyttat till Skövde och börjat prata med fler rollspelare än mina första medspelare i Mölndal, så började alla de här idéerna koka ihop till något eget.
Jag tänkte mig en väldigt annorlunda spelvärld än Jorden. Helt annorlunda flora och fauna och överjordisk geografi. Och grundtemat i världen var att vintern hade kommit (var har vi hört den förut?) och våren kom aldrig, så att motsvarigheten till gelflingar var tvungna att ge sig av på en episk resa för att få tillbaka våren.
Sen kom det in troll i den idén, och en massa SCA, och the rest is kind of history: det här spelet muterade till Trollvinter. Misslorna blev bra mycket mer humanoida för att spelarna inte kunde riktigt föreställa sig de där underliga främmande varelserna. Trollen blev... tja, troll. Världens flora och fauna blev typ jordisk, och Missladal omgavs av vanliga mänskliga riken fulla med långlingar. Tanken var väl att man som liten menlös sak skulle utforska det där underliga hemska samhället, lite som hobernas kontakt med Bri-borna.
Och sen kom Neogames. Jag hade fått ut Trollvinter och sålde dessa vid Neogames bord, samtidigt som jag skrev för Neogames. Jag skrev Neotech Nippon och en massa bitar av regelboken och bidrag till prylboken. Och så blev det dags att skriva det där fantasyspelet också, Eon eller vad det hette.
Jag minns inte vems idé det var, men det var inte min. Någon föreslog att ta med misslorna i Eon, och jag tyckte det var en kul idé. Och någon tyckte att det var en kul idé att ha dem dyrkade som gudomliga varelser av de annars stenhårda Kragg och Eyren, och jag skrev ihop några rader för att det skulle vara motiverat ur spelvärlden som i stort sett tog vid där Trollvinter skulle sluta.
Det här gör förstås att det finns en grundläggande motsägelse hos misslorna i Eon. Misslekonceptet byggde ursprungligen på att det inte var en fördel att vara stor och stark och krigare som hade ihjäl folk, utan en vänlig och listig och jordnära själ med lite förvånande specialförmågor som kunde komma väl till pass vid rätt tillfälle. Naturligtvis lyckades inte Trollvinter så väl med att föra fram det konceptet, men hej, det var mitt första rollspel och indie-konceptet kliade inte ens i Ron Edwards byxor än.
Men det funkade förstås ännu sämre i Eon, som trots allt är en rätt traditionell fantasyvärld där man löser problem genom att slå på det med en yxa - precis det som misslor inte gör. Men då, 1996, så sket man i sånt, eftersom det dåvarande paradigmet var att skriva ett regelsystem där man bankar goblins och dyrkar dörrar på mer eller mindre komplicerade sätt och låta spelarna själva lösa ut misslekonceptmotsägelserna.
