köpa på mig lite DoD-figurer
Alltså, ibland framstår du verkligen som en skånsk gåsfarmare... Ska det vara så svårt att skilja på DoD och DnD?
Nå, tja, nu tänker jag kapa tråden och berätta om hur det gick i fredags när vi (jag, Vitulv, Dante och Chrull) verkligen testade vad spelet gick för. Vi spelade det nämligen på fyra pers samtidigt.
Eftersom jag är helt on topic så är det här i forumets intresse, även om jag förstås väljer att ha en intern vinkling.
Vitulv och jag har sedan tidigare varit överrens om att kartmattan och de små kartbrickorna man får i startern inte riktigt kommer till sin rätt när man spelar på två pers. De flesta strider sker mitt ute på grottgolvet och specialplattornas specialregler märks knappt. Nu när vi spelade på fyra pers så blev det betydligt mer action på själva rumsbrickorna, och eftersom man var tvungen att ta hänsyn till projektilvapen från alla håll så blev det också viktigare att ställa sig i skydd på strategiska vis.
Vitulv ställde upp med några otäcka fulingar specialiserade på avstånds- och rygghuggattacker. Av rädsla för den skickligaste härföraren runt bordet så satte han sig så långt ifrån mig som möjligt, och valde också som ett tydligt tecken på hans lågpannade feghet att ställa sig närmast Chrull, som tidigare aldrig spelat spelet. Chrull i sin tur hade fått låna en armé av Vitulv, ett band av mörka drows och bestar som Vitulv förmodligen valde just för att de är så svårspelade. Även om vi alla kände våra nackhår resa sig när den otäcka Drider Sorcerern började ta sina första knattrande spindelsteg på stengolvet, så gissade vi att den förmodligen skulle komma till korta i Chrulls oerfarna händer, eftersom Vitulv befann sig så nära i partiets inledning. Det skulle dock visa sig att vår skinnskallige värds lömska plan kom att ge ett helt annat resultat än vad någon av oss väntat sig...
Dante hade på grund av olyckliga omständigheter inte kunnat ställa upp med sina egna figurer. Även han fick låna pjäser från Vitulvs rika arkiv, och trots att han nästan fick tag i den kohort som han hade förberett sig på att leda i striden, så märktes det tydligt att han inte riktigt hade tankarna med sig under partiet, men att han ändå utefter omständigheterna presterade över förväntan. Längst fram i hans otäcka gäng av okristliga vidunder så slingrade sig en skrämmande serpent; en Yuan-Ti, den största och otäckaste pjäsen på bordet.
Jag själv, slutligen, ställde upp med min trio av, vid det här laget, erfarna kämpar. Månalven Lara i täten har ännu inte blivit besegrad i någon enda strid(!), och hennes följeslagare; genasin Raïon och den Xephiska Soulknifen Nimric, höll modet uppe trots att de var kraftigt numerärt underlägsna samtliga av deras motståndare.
När man spelar på fyra personer så blir det omedelbart så att man parvis på kortsidorna fokuserar på varandra. Det är inte
riktigt så enkelt, förvisso, utan vi kunde se hur Vitulv positionerade en ranger i stridens inledning som besköt mig och Dante, och om bara rumsbrickorna hade varit utplacerade på andra vis så hade förmodligen också Drider Sorcerern kunnat blästra ligthning bolts ända bort till hjärtat av Dantes armé. Risings tappra trio beslöt sig omedelbart för att rusa rakt in i hjärtat av Dantes armé, och lyckades snabbt attackera Yuan-Ti'n med alla tre hjältar, på sådant vis att den stora ormbesten lyckades blockera för sina vänner att ge den assistans. Det var ett taktiskt snilledrag av den skarpsinnige Rising som kom att tidigt desarmera Dantes möjligheter att själv ta kommando i sammandrabbningen. Som ett tecken på hans okuvliga kämpaglöd kom han ändå att nedgöra både genasin och soulknifen, men så fort som den undersköna Lara hade dräpt ormbesten så föll också dennes monstruösa medhjälpare såsom blodiga käglor, en efter en, på det kalla stengolvet.
Chrull å andra sidan imponerade mot den slemma Vitulv, trots alla fula trick denne tagit i bruk för att skaffa sig ett osportsligt övertag. Drider Sorcerern manövrerades skickligt av den talangfulle Chrull, och trots att både Mad Slashern och Abyssal Mawen; två viktiga, men ack så ömtåliga, strategiska pjäser, kunde nedgöras av den betydligt erfarnare Vitulv, så uträttade Chrull det ena spelmekaniska stordådet efter det andra och kom att hålla jämna steg med den uppblåste vardagsrumsbarbaren på andra sidan av bordet.
När den undersköna Lara hade torkat av det giftiga blodet från Dantes ansamling ohyggliga knytt från bladet på sitt magiska svärd, så rusade hon med beundransvärt mod rakt in i striden på grottans bortre kortsida. Då tycktes faktiskt Chrull ha tagit kontroll över striden; han hade både en drowtrollkarl och den fasansfulla Drider Sorcerern på sin sida, medan Vitulv blott stod med en ynklig bågskytt under sitt beskydd. Eftersom Lara hatar Driders mer än något annat så gjorde hon snabbt upp med den otäcka spindelstyggelsen. Det dröjde inte länge innan den striden gick såsom den alltid gått tidigare, och man kunde riktigt
känna skräcken och hopplösheten som rådde runt bordet när alvdrottningen sedan fortsatte att inte bara döda Drowen, utan också Vitulvs fega bågskytt som satt och gömde sig och letade efter en möjlighet att vända läget till sin fördel utan att anstränga sig mer än nödvändigt. Den här gången kom den fega lömskheten att bestraffa sig, och man kan väl se utgången efter denna sista sammandrabbning såsom talande för spelets egna kvaliteter: Den som spelar lika hjältemodigt och ärofullt som jag gjorde; han belönas med både poäng och en trevlig spelupplevelse. Men om man spelar som Vitulv... tja, då går det också därefter. Därför är det förklarligt att han sparkade ut mig ur dörren innan jag ens hann protestera att mina gubbar var kvar i lägenheten (eller tja, jag kom inte på det förrän jag var ute ur porten, men då hade jag redan börjat luta neråt mot odenplan, så jag fann det bäst att fortsätta vingla i den riktningen och låta Vitulv fuskträna mot mina gubbar i hopp om att han någon gång kommer kunna vinna mot mig).
Vad kan jag då säga om detta miniatyrspel? Jo, det är rätt dyrt att skaffa sig tillräckligt med gubbar för att man ska kunna spela med många olika arméer som alla är starka och intressanta att spela med. Så om man vill få ekonomi i sitt spelande så gäller det framförallt att man har någon att byta pjäser med.
Det är schysst att spela på två pers. Alltså, verkligen schysst. Men det här med fyra pers - det var det grymmaste. Jag mådde som en prins under hela partiet. Så se till att skaffa fyra polare som du kan spela med, det är då spelet verkligen kommer till sin rätt.