Nekromanti Fler intressanta scener

[MrG]

Gurgeh
Ämne: Re: Vilka scener är intressanta?

Något jag funderat över är vilken typ av scener som egentligen är intressantast att rollspela, och hur dessa skiljer sig från de typer av scener som är intressanta att uppleva i andra typer av underhållningsmedia.

Till att börja med kan man konstatera att det på många sätt är svårare att konstruera ett rollspelsäventyr än en berättelse i någon annan form. Man har en hel del begränsningar som är svåra att arbeta sig runt: huvudpersonerna måste vara med i alla scener (utom i vissa typer av samberättarspel), man kan inte visa upp hemligheter för publiken (spelarna) utan att huvudpersonerna (rollpersonerna) också får reda på dem, och man kan egentligen inte planera något utan bara hoppas att vissa saker ska inträffa - det finns risk att rollpersonerna springer förbi alla de intressanta bitarna.

Istället för att hoppa in på ett sidospår, startar jag en ny tård som svar på den här biten.

Tror det finns en lösning i multipla karaktärer. Om spelarna får ett par biroller per skalle kan man plötsligt spela de här scenerna också. Vad tror folk om det?

 

[Lycan]

När det av nödvändighet blir väldigt mycket solospel med en av rollpersonerna tillämpar jag (när det är applicerbart) metoden med biroller åt de andra spelarna. Typexemplet är när riddar Leopold Bresler av den tyska orden är under utredningen för mordet på en marskalk av hans orden, och den andra spelaren (som lirar Leopolds lärling) växlat till att gestalta förhörsledarens högra hand. Detta tillät ganska långa förhörsscener utan att spelare 2 fick tråkigt.

Multipla karaktärer tycker jag är en ganska användbar teknik. Iaf om spelarna är pigga på att leka lite med rollspelet och prova på olika saker.

- L

 

[Johan Granberg]

Jag har använt det här till och från i en hel del olika situationer, något jag ångrar att jag aldrig har försökt är dock att använda det på ett mer planerat sätt. Alltså att jag använder det med ett större syfte än att bara "ge spelarna något att göra" när deras karaktär inte är med i scenen (det här borde egentligen inte behövas, eftersom berättelsen i idealfallet är intressant nog att hålla spelarna engagerade även när de inte direkt är med i det som händer in-game.) Jag skulle vilja förbereda spelledarpersonerna mer grundligt så att jag kan skapa scener där spelarna får driva spelet genom "spelledarpersonerna" och på så sätt känna sig mer proaktiva hela tiden.

Det är möjligt att det krävs en typ av scenario där handlingen är mer "skriptad" för att det vekrligen skall fungera, även om jag faktiskt tror att man kan framea några scener i förväg utan att det har någon inverkan på spelarinflytandet. Så länge man har ett syfte att öka spelarnas inflytande genom scenen borde det funka.

En annan spelledare i min grupp tog efter det här strax efter att jag hade testat det och körde det lite när vi spelade Mutant Chronicles en gång, då kände i alla fall jag att det liksom var ganska meningslöst att bli tilldelad en bartender bara för att inte behöva sitta och lyssna. Jag hade liksom ingen inverkan på något, och var ändå tillräckligt intresserad för att engagerat sitta och iakta de andra spelarnas scener. Så kan jag tänka mig att vissa av mina spelare också upplever det när jag spelleder. Om jag hade använt honom lite mer aktivt och introducerat intressanta saker istället för att bara spela honom som en meningslös biroll kanske det hade känts annorlunda, men det är svårt att veta om sådant beteende är okej när man inte har ordentlig kommunikation runt spelbordet (jepp, även min grupp lider av ett visst rollspelarbaggage som jag frenetiskt arbetar med att avveckla.)

 

[Spitfire]

Under ett äventyr till Mage där spelarna hade ställt till med problem för stadens vampyr samhälle började jag ett spelmöte med att tilldela spelarna varsin Primogen deltagare tillsammans med en lapp om karaktärens motivation och hur de ville lösa situationen.. sen lät jag helt enkelt spelarna själva bestämma påföljderna för sina riktiga karaktärer.
I slutändan vann den faktion som ville lämna dem ifred vilket innebar att bara de mest egensinniga anföll Mage-karaktärerna.
Jag var dock hela tiden beredd på att om spelarna valt att spela på ett annat beslut så hade de naturligtvis fått ta den konsekvensen.

 

[thark]

Jag hade liksom ingen inverkan på något, och var ändå tillräckligt intresserad för att engagerat sitta och iakta de andra spelarnas scener.

Ett konkret exempel från onsdagens Earthdawn-kampanj: En av rollpersonerna står inför altaret (dit han dragits ganska hastigt och lustigt). Han står inför valet att gifta sig med den ettriga adelsdottern och uppnå obscena rikedomar, eller att hejdlöst fly platsen för att kunna fortsätta med questen han brinner för (men förmodligen ha ådragit sig en sjujävla fiendskap).

Vi andra är inte alls involverade, och är inte ens närvarande i kyrkan. Men ändock—hur kul var det inte att se honom svettas, och fascinerat observera hur situationen utvecklade sig?

I fel läge kan det bli snortråkigt att behöva sitta och titta på—men det känns som folk kanske slagit för långt bakut i strävan att undvika problemet och inte alltid ser möjligheten att utnyttja den positiva aspekten.

Hellre ger jag en intressant scen min fulla uppmärksamhet som åskådare än att involvera mig halvhjärtat, så länge jag vet att jag förmodligen får min chans till spotlighten tids nog.

Och vi är definitivt inte några speciellt avancerade rollspelare.

 

[Ymir]

Jag stöter väldigt ofta på 'problemet', om det nu är ett sånt, att det blir väldigt långa scener där bara en eller ett par av rollpersonerna är delaktig/närvarande. För det mesta har standardlösningen helt enkelt varit tålamod och att försöka klippa mellan rollpersonernas respektive scener lite oftare, men i min Vampire - Kindred of the East-kampanj har jag ett unikt verktyg att leka med: P'o-själen. Alla rollpersonerna har nämligen en mörk, demonisk själshälft med en distinkt personlighet; deras Det om man så vill, som outtröttligt arbetar på att korrumpera dem. Lösningen jag tänkt mig är konceptet 'Shadowplayer', som WW etablerade i Wraith från början. Tanken är helt enkelt att spelarna när de blivit varma i kläderna ska spela varandras P'o-själar; och så delar jag upp P'o-rollerna efter vilka spelares rollpersoner som brukar hänga ihop och inte. P'on kan oftast bara föra en inre dialog med rollpersonen, men den har begränsade förmågor att agera utåt, och uppfattar allt rollpersonen uppfattar. På så vis får spelarna varsin 'minirollperson' att spela, och kan således förhoppningsvis känna viss delaktighet i andra spelares soloscener. Det kommer av nödvändighet att bli en del av den varan i min KotE-kampanj, för jag vill fylla den med filosofiskt mumbojumbo och inre sökande efter frid, insikt och förträngda minnen.

Nå, jag får återkomma när jag sett hur det fungerade.

- Ymir, lite pretto, kanske

 

[Ymir]

Jag håller verkligen med dig här. En viktig del av att vara en god rollspelare är att genuint försöka intressera sig för de andra spelarnas karaktärer och deras situation - för nog vill man att de ska vara intresserade av ens egen? Alla förtjänar sin plats i rampljuset. På det hela taget faller det här förstås in under kategori B och kanske D i mitt intressanta scener-inlägg.

- Ymir, håller helt enkelt med

 

[walium]

Ett bra sätt att göra spelarna mer delaktiga i en kampanj är att tilldela dem fler roller. Om man bortser ifrån grepp som att låta spelarna gestalta vissa spelledarpersoner (det exempel som Ymir nämner ifrån Kindred of the East är väldigt coolt) eller att nöja sig med tillfälliga lösningar så är det lättare att låta dem få kontrollen över fler personer om kampanjen inte är klassiskt äventyrande. Stationära rollpersoner eller rollpersoner med en stark koppling till en viss plats eller ett visst sammanhang medför större möjligheter till ett ökat antal roller. Man kan vara magiker i en covenant som i Ars Magica, medlem av ett militärt förband, besättning ombord på ett rymdskepp, bosatt i en liten stad osv. Vistas man i en sådan miljö så finns det många återkommande ansikten som man också kan gestalta. Ett annat fungerande koncept är att vara en del av en hieraki där man både gestaltar beordrare och utförare. Först rollspelar man ett planeringsmöte och väljer en strategi och sedan rollspelar man själva genomförande med andra rollpersoner.

Men den traditonella kringflackande äventyrargruppen rymmer lite färre möjligheter i alla fall till återkommande ytterligare rollpersoner. Men ett spel som inkluderar andar, spöken, dubbelnaturer och motsvarande skulle kunna vara en lösning på den problematiken. Varje spelare har ett andligt band till någon berömd gammal förfader som kan föra en inre dialog med honom och under vissa omständigheter rentav ta över karaktären.

 

[w176]

Fisktankigt

Jag är på väg att ge mig in i en samberättarkampanj där vi på som tre spelare, ingen i spelledarroll kommer att kontrollera en tredjedel av alla bikaraktärerna. Och tidigare har de bara varit två spelare som alltså haft hälften av alla bikatärer var och spelat på de viset, så uppenbart funkar de.

Men jag tror grunden till att låta spelarna ha flera karaktärer och hand om delar av persongalleriet i berättelsen är att man faktiskt låter de kontrollera dem och påverka. Har de hand om underhuggaren Kalle till den onda överlorden Berit, så måste man faktiskt sätta tillite till dem och göra de tycker är passade med den. Antingen blir de väldigt mycket fisktank av de hela eller så med metaprat så blir de mer samberättade fisktank där man gemensamt väljer vilka konflikter som uppstår och vad för scener som ska utspela sig... Öhm. Nå de blir fisktankigt i alla fall.

Jag tror jag hade en poäng jag ville komma fram till någonstans. Hittar du den inte kom på en egen att kritisera.