The Saga Continues:
"Men han håller ju bara på och vandrar! Precis som du! Det låter som du vill prata om dig själv egentligen!" avbröt plötsligt en av åhörarna med. Han tittade sig malligt omkring.
Historieberättaren svarade: "Du ifrågasätter. Bra. Då måste du ha lyssnat." Han log. "Att tala ger våra vänner så mycket, men tänk på dig själv lite också.. Och lyssna färdigt. Du kommer förstå."
Åhöraren såg lite förbryllad ut, men återupptog sin gamla plats, och berättaren återupptog sin berättelse.
"Ynglingen började att med stor möda ta sig ner för berget, och befann sig på platt mark vid sent på natten. Skogen växte tätt här, och luften var annorlunda.. Tryckande. Det hela var skrämmande i sin okändhet. Ynglingen var inte van vid denna nya miljö. Han slumrade in under ett träd i väntan på morgondagen.
Nästa morgon, i dagsljuset, så var inte omgivningen fullt så skrämmande, men kändes ändå ovan och hotfull.. Han skyndade sig på. Nu var maten slut, och han hoppades på att stöta på en by där han kunde handla sig till mer.. Han hade tagit med sig några kopparslantar hemifrån.
Under dagen nådde han mycket riktigt en by, vid foten av berget. Den var stor, större än någon han sett förut, och man utvann kol ur berget här.. Byn var rökig, högljudd.. Annorlunda. Skrämmande även denna.Ynglingen virrade runt i den, och lyckades hitta en storbonde utanför byn som var villig att sälja lite mat. Eftersom pengarna var slut så hoppade han in i för en man som saknades i kolverket. Det var hårt arbete, men nu var han åtminstone inte pank längre.
Senare på dagen så fortsatte han sin vandring, men han hade bara kommit utanför staden då han såg ett barn tyst stå vid vägkanten. Barnet såg ut att vara utmärglat av hunger, och stirrade på ynglingen. Ynglingen hade använt sina sista slantar på mat, och han hade fått slita hårt för att tjäna ihop dom igen.. Han hade svårt att skiljas från sin matsäck, men till slut så hade han lämnat över den till barnet vid vägkanten.
När barnet tog emot maten så lyste hans ögon av lycka. Han tog ynglingen i handen, och plockade fram något ur sin ficka. Det var en rund och alldeles röd sten. Han gav den till ynglingen. Ynglingen tog emot den.
Barnet drog i hans hand, och ledde honom ivrigt längs med vägen. Till slut så kom dom fram till ett litet skjul. Tydligen så bodde barnet där. Med sin kusin.
Barnets kusin var en ung kvinna som hade svårt att försörja dom bägge två. Hon blev väldigt tacksam för maten dom hade fått till skänks, och ynglingen stannade kvar och lyssnade på när hon berättade om deras liv. Ynglingen förstod henne verkligen, hur hon kände och levde.. Han hade aldrig varit så här nära andra människor förut.. Länge pratade dom, hon berättade, han svarade, dom funderade och diskuterade.. Kvinnan hade många bekymmer, och ingen att prata med. När hon väl fick chansen så vällde det bara fram. Framåt kvällen hade dom pratat om allt, kändes det som, och kvinnan var verkligen väldigt tacksam. Ynglingen förstod att hans råd och tankar faktiskt hade hjälpt i en svår situation, och att dom känts väldigt viktiga för denna människa. Det kändes skönt. När han lämnade dom nästa dag hade han fått en gåva även av kvinnan: En liten röd tygpåse som doftade gott."
Historieberättaren tog återigen en paus, andades in, och tänkte efter.
(Hähähä, detta blir ett perfekt ställe att avsluta på. Stay tuned!)