"Nu skulle jag vilja veta om någon med mer erfarenhet av belägringar skulle kunna ge lite tips på hur själva anfallen och försvar går till och allt annat som kan vara bra att tänka på."
Belägringar är egentligen en kamp i tålamod. Frågan är vem det är som håller ut längst. Ska belägrarna stå ut längre med en här som sitter fastfrusna på marken och väntar, eller ska de belägrades förråd hålla ut längst?
Orsaken till att belägringar är så farliga för den belägrade är rätt uppenbar: förr eller senare tar förråden slut. Att vara instängd i ett litet ställe med taskig hygien kan också bara leda till en sak: sjukdomar. Men belägringar är också farliga för belägraren, men orsaken är inte lika uppenbar.
Betänk den medeltida armén och infrastrukturen. Vi har inte järnvägar som transporterar trupper och förnödenheter, vi har inte en industri som massproducerar mat och vapen, och framförallt har vi inte ett indelningsverk, värnpliktsverk eller motsvarande som suger åt sig folk. Fan, vi har inte ens en nationalstat som kan ha en stående här! Hären, givet denna infrastruktur, består huvudsakligen av ett fåtal adelsmän vars plikt det är att kriga, en kasse bönder som kallats in av sin länsherre, och ett skitlass legoknektar. Hären försörjs genom att plundra landsbygden där den drar fram och legoknektarna betals ofta genom att få rätten att plundra.
Sätt nu denna här i den belägrandes position. Belägraren måste korka igen slottet och hela tiden ha trycket på. Förutom att det är farligt så är det också stillastående. Väldigt snabbt finns det ingenting mer att plundra i grannskapet, och plundringsräderna går längre och längre ut och tar mer och mer resurser från belägringen. Väldigt snabbt försvinner moralen. Efter en viss tid, ofta 40 dagar, får bönderna som man kallat in åka hem igen. Det finns hela tiden en risk för att fiendehärar smyger omkring i landskapet för att häva belägringen. Förr eller senare kommer fältsjukdomarna: dysenteri, difteri mm. Och till slut kommer vintern.
Kort sagt, ingen gillar att belägra ett slott. Man gör det för att man måste, eftersom slottet projicerar makt på landskapet runt omkring. Tar man inte slottet så har fienden en samlingspunkt som han kan kraftsamla kring för att köra ut dig, och så länge det finns en sådan kan man inte ta eller hålla marken som man försöker erövra. Därför belönas sällan de belägrades mod. Tvärtom straffas det något så in i helvete, dels för att kompensera för att belägrarna har varit utsatta för fara, och dels för att avskräcka andra borgar och städer från att göra motstånd.
Alternativet till belägring är stormning. Stormning är fruktansvärt kostsamt. Fördelen av en borg gör i princip att varje man i borgen kan hålla stånd mot tio på utsidan.
Stormstegar gör att man kan ta sig upp på murar och ta dem. De är dock relativt enkla att kontra - knuffa bort dem bara, eller vräk ner sten eller kokande vatten längs med dem och knuffa sedan bort dem. Belägringsmaskiner byggs, och finns i princip i två klasser: upphottade stormstegar avsedda att skydda de folk som ska ta sig upp på muren under det att de ska upp på muren, och kastmaskiner som är avsedda att skicka död och förintelse på distans in i fiendens läger, till exempel stora stenar, eld och till och med bakteorologiska vapen som pestsmittade kroppar. I den första kategorin ingår även murbräckor, som är specialiserade på att knäcka och ta murar och framförallt portar. Sappörer används ofta för att gräva skyttevärn och tunnlar i syfte att försvaga murar och portar.
Försvararen har en lika imponerande arsenal på sin sida, till exempel enkla stenar som man vräker ner på fienden. En sten är rätt livsfarlig efter fem meters fritt fall. Armborst och bågar utgör hot med välriktade pilar mot anfallare. Kokande vatten är vanligare än kokande olja - båda kan skålla anfallaren rätt rejält även om han har rustning. Eld används naturligtvis, speciellt mot krigsmaskiner. Kastmaskiner används även av försvararen.
Men det viktigaste vapnet för försvararen är nog borgen. En välbyggd borg är mums att ha! Det finns lite svaga punkter i borgar, framförallt hörn och portar. Hörn är svaga för att de är svårförsvarade. Portar är svaga för att några decimeter ek och trä inte står emot lika mycket däng som några meter sten och murbruk. Detta försöker man åtgärda på olika sätt.
Slottet Carcasonne försvarar sina portar genom att bygga in dem i en liten fästning. Tar man den yttre porten så kommer man in på en öppen borggård där man är helt utsatt när man försöker ta nästa port, och eftersom den ligger i nittio graders vinkel från den första så är det näst intill omöjligt att få med sig en skyddad murbräcka för att knäcka port nummer två.
Vallgravar är rätt vanliga, och är till för att göra det svårt om inte omöjligt att köra fram ett belägringstorn och ta muren på det sättet. De gör även muren högre. En tre meter djup grav framför en fem meter hög mur gör att fienden måste klättra åtta meter. De flesta vallgravar är torrgravar (våtgravar stinker så förgjordat), men kan ibland vattenfyllas i händelse av anfall.
Att bygga en borg på ett berg är ett rätt bra sätt att göra borgen svårare att inta. I så fall måste belägraren även forcera berget innan han kan ge sig på borgen. Fästningen Masada krävdes ungefär ett års belägring och ingenjörsarbete innan man hade kunnat bygga en ramp upp till muren så att romarna kunde ta fästningen.
Hörn skyddas lämpligen med ett torn, en minibefästning i sig själv med fördelen att porten är på insidan av slottet. Bygger man sina murar smart så kan ett torn försvaras av dess två grannar, utöver att två torn försvarar muren mellan sig.
Även innanför murarna kan man bygga för försvar. Med inre befästningsverk kan man göra det ännu svårare för anfallaren att ta borgen, då det finns en försvarslinje till att ta. Fästningen i Osaka är ett mästerverk på detta plan. Det finns inte mindre än tretton portar som måste forceras innan man kommer åt centraltornet. Var och en av dessa portar försvaras stenhårt på vägen dit med tjocka och höga murar, kastell, vallgravar, broar et cetera. Även om det bara är några få hundra meter fågelvägen från centralport till de yttre murarna så är det åtskilliga kilometer i den labyrintstruktur som finns innanför dem. Det finns till och med skengångar som inte leder fienden någon annanstans än in i en återvändsgränd.
Med alla dessa försvar, varför försöker man ens storma en borg? Tja, som sagt, man måste. Borgen är för farlig att lämna i fiendehänder, och alternativet att belägra tycker man normalt inte alls om. Således stormar man borgen, och använder alla de medel som krävs för att lyckas. Att sprida ut anfall och skenanfall tvingar försvararen att sprida ut sig, så att man kan slå till mot mindre väl försvarade delar av borgen. Genom idogt arbete kan man försvaga murar och portar så att man kan sätta in en stöt på den. Hela tiden försöker man hålla trycket på, så att försvararnas förråd och manskap tunnas ut. Och man ber, hela tiden, att fienden ska kapitulera eller hoppa ut för muren eller något.
Trevlig belägring!
