Nu tänkte jag bullshitta lite om vampire, så alla ni med bra och vettig rollspelssmak kan ju hålla för ögonen eller något.
Vampire är, för mig, ett väldigt inspirerande rollspel. Få rollspelsböcker har inspirerat mig så mycket som t ex storyteller's handbook till v:tm 3rd , v:tda clanbook: setites (revised), clanbook: cappadocian och infernalism (som visserligen är till mage: the sorcerers crusade).
På gamla dar börjar man tänka i lite mer ordnade banor kring saker som inspriation, och försöker ordna upp begreppen för sig, förstå varför man blir inspirerad av vissa saker, och avtänd på andra.
Vad gäller vampire kom jag ganska raskt fram till att det är det personliga förhållandet till dels sin mänsklighet, och dels sin omänsklighet, som inspirerar mig. Detta medan all "etnicitet" (klanerna) och onödig politik (typ jyhaden) är avtändande.
För att komma närmare den kärna av vampire som jag eftertraktar, satte jag mig därför ner och funderade lite på hur man faktiskt hade relaterat till sin vampyrism. Hur hade folk, kanske särskilt under medeltiden, betett sig om de blivit vampyrer?
I min vision av rollspelet skiljer jag på "föräldralösa" vampyrer, och sammanslutna vampyrer. De föräldralösa lever en sorglig existens, antingen i städerna eller i vildmarken, hankar sig fram så gott de kan, och för oftast efter bara en kort tid som vampyr. De flesta av dessa skapas av misstag av andra, jagande vampyrer, vampyrer som inte bryr sig om att ta hand om sin avkomma.
Den andra "klassen" av vampyrer, de sammanslutna, är alla de vampyrer som hittat andra av sin sort, och genom religiösa och filosofiska diskussioner kommit fram till hur de ska förhålla sig till sin nya roll i skapelsen.
Då har jag tänkt lite på vad för frågor folk brukar ställa sig om livet, som tex "vilken är min roll i livet?", "hur ska jag förhålla mig till mina/andras önskningar vad gäller mitt liv?", hur vill jag leva?" och "hur är bra att leva?".
Sedan har jag försökt tänka vilka olika sorters moraliska idéströmningar bland vampyrer sådana frågor faktiskt hade skapat. Här är några olika tankegångar jag pysslat med, saxat ur arbetsdokumentet:
Vampyrer skiljer sig inte från människor
En vampyr är att betrakta som en sjuk eller förbannad människa, och kan därmed söka frälsning precis som vilken annan människa som helst. Frälsningen får vampyren genom att bete sig precis så som en människa borde bete sig. Therion, jägaren, bör alltså bekämpas, och istället ska kristna moraliska ideal efterlevas. Vampyrer som lever efter via humanitas eller någon annan skola som hävdar att vampyrerna är människor i allt väsentligt vad gäller moral anstränger sig för att inte döda och för att tillföra mänskligheten något. Kanske arbetar man med någon gudfruktigt, eller så ber man och skänker allmosor eller vad det nu är. Allting som hade varit dåligt om en människa gjort det är fortfarande dåligt, och allting som är bra om en människa hade gjort det är eftersträvansvärt.
Syndabegreppet är inte viktigt
Kyrkan använder syndabegreppet som ett verktyg med vilket att styra människorna. Egentligen lever vi bara ett av oräkneliga liv, och kommer att reinkarnera i oändlighet. Livet är inte viktigt, däremot är döden det. Något håller nämligen på att gå fel med hela dödsbegreppet. Mycket forskning måste göras för att finna anledning.
Emulera människoliv
Du ska bete dig som en människa för att få frälsning, precis som en människa. Ditt besvärande beskick kanske driver dig att söka dig till vildmarken och hjälpa pilgrimer, eller så fortsätter du låtsas vara en människa, kanske bor kvar i din gamla stad och låtsas ha drabbats av en sjukdom. Hur som helst klarar du inte av att se på ditt liv på något annat sätt än det du är van vid.
Vampyrism är ett specialfall
Visserligen är vampyrismen en sjukdom/förbannelse, men den medför vissa saker som automatiskt skiljer dig från mänskligheten. Du måste dricka blod, och det är ondskefullt, och dessutom vaknar det en fruktansvärd ondska i din själ som viskar destruktiva och perverterade saker i ditt öra utan uppehåll. Du har större synd att gottgöra för än någon människa, och praktiserar maniskt botgöring på ett eller flera sätt. Självsvält, självspäkning, allmän askes, allmosor, allt vad det nu kan vara för att få guds förlåtelse.
Det är omöjligt att rentvå sina synder
Visserligen är vampyrer i allt väsentligt människor, men onda, förvridna människor som aldrig kan hoppas på någon annan gudomlig frälsning än att bränna bort sina synder på bålet. Du är galen, självdestruktiv, religiöst fanatisk eller bara uppgiven. Om du tar din hopplösa situation som incitament att göra riktigt hemska saker eller göra så goda handlingar du kan får du själv bestämma.
Vampyrer är gudar!
Makt är det enda som räknas. Det är den som sitter på makten som bestämmer vad som är rätt och fel, och du är bara "fel" om någon annan bestämmer det åt dig. Vampyrismen kan mycket väl vara det enda medel som behövs i strävan efter makt. Vi är här för att bli gudar. Tillskansa dig all makt och all kunskap du kan. (Bli eventuellt en del av det gudakollektiv som är Tal’mahe’ra, den svarta handen, om den fraktionen nu får överleva).
Vampyrer är guds mörka änglar
Vampyrism är inte en förbannelse utan en välsignelse. Använd din fantastiska styrka till att göra gott. Stråla i din mörka prakt och stig mot skyarna. Du är en guds agent på jorden. Dina uppdrag får du kanske i profetiska visioner eller drömmar, eller av en högt ansedd faders- eller modersfigur.
Ont skall med ont fördrivas
Måhända att du är en demon i människokropp, men något bra skall du väl kunna uträtta ändå. Du är en demon på jakt efter demoner. Kanske är du dualist och ser världen som en kamp mellan gott och ont, där de båda sidorna är jämstarka.
Deras gud är ingen gud, lyssna på Set
”Gud” är en bluff, ett fängelse. Frigör dig själv från dina falska föreställningar om normer, roller och plikter. Kungarna och adeln är de verkliga utsugarna, du är bara en tragisk existens, drabbad av en märklig förbannelse som gör dig till något förmer än andra människor. Dock medför din beskickelse även plikter, du måste tjäna Set i kampen mot Aeonerna, de som inte gör det är dina fiender. I detta sammanhang är vampyrismen en välsignelse, den hjälper människan att bryta demiurgens onda spiral. Sets syskonskap lär ut vidare metoder med vilka att se igen aeonernas lögner.
Satan är Guds fiende; och vi med! (via inimicus)
Vissa vampyrer hävdar att Satan är guds motpol och inte en fallen ängel – att det finns en konkret ondska som existerar utanför godheten. Världen är dualistisk och din roll som vampyr är på det ondas sida. Vampyrer är monster, demoner; demoner med ett kall. Det är meningen att vampyrismen ska tilldelas de som förtjänar den. De vassaste, hårdaste och bästa av människorna. (Obs. att man definierar satanism på väldigt olika sätt, och tjänar högst individuella entiteter.)
Det var lite av mina tankar på ämnet. Undvik gärna att ge mig för mycket elaka kommentarer, då jag är en ganska ömtålig varelse. Försök att tänka mycket på hur provosoriskt och ogenomarbetat detta är än så länge. Tack
Vampire är, för mig, ett väldigt inspirerande rollspel. Få rollspelsböcker har inspirerat mig så mycket som t ex storyteller's handbook till v:tm 3rd , v:tda clanbook: setites (revised), clanbook: cappadocian och infernalism (som visserligen är till mage: the sorcerers crusade).
På gamla dar börjar man tänka i lite mer ordnade banor kring saker som inspriation, och försöker ordna upp begreppen för sig, förstå varför man blir inspirerad av vissa saker, och avtänd på andra.
Vad gäller vampire kom jag ganska raskt fram till att det är det personliga förhållandet till dels sin mänsklighet, och dels sin omänsklighet, som inspirerar mig. Detta medan all "etnicitet" (klanerna) och onödig politik (typ jyhaden) är avtändande.
För att komma närmare den kärna av vampire som jag eftertraktar, satte jag mig därför ner och funderade lite på hur man faktiskt hade relaterat till sin vampyrism. Hur hade folk, kanske särskilt under medeltiden, betett sig om de blivit vampyrer?
I min vision av rollspelet skiljer jag på "föräldralösa" vampyrer, och sammanslutna vampyrer. De föräldralösa lever en sorglig existens, antingen i städerna eller i vildmarken, hankar sig fram så gott de kan, och för oftast efter bara en kort tid som vampyr. De flesta av dessa skapas av misstag av andra, jagande vampyrer, vampyrer som inte bryr sig om att ta hand om sin avkomma.
Den andra "klassen" av vampyrer, de sammanslutna, är alla de vampyrer som hittat andra av sin sort, och genom religiösa och filosofiska diskussioner kommit fram till hur de ska förhålla sig till sin nya roll i skapelsen.
Då har jag tänkt lite på vad för frågor folk brukar ställa sig om livet, som tex "vilken är min roll i livet?", "hur ska jag förhålla mig till mina/andras önskningar vad gäller mitt liv?", hur vill jag leva?" och "hur är bra att leva?".
Sedan har jag försökt tänka vilka olika sorters moraliska idéströmningar bland vampyrer sådana frågor faktiskt hade skapat. Här är några olika tankegångar jag pysslat med, saxat ur arbetsdokumentet:
Vampyrer skiljer sig inte från människor
En vampyr är att betrakta som en sjuk eller förbannad människa, och kan därmed söka frälsning precis som vilken annan människa som helst. Frälsningen får vampyren genom att bete sig precis så som en människa borde bete sig. Therion, jägaren, bör alltså bekämpas, och istället ska kristna moraliska ideal efterlevas. Vampyrer som lever efter via humanitas eller någon annan skola som hävdar att vampyrerna är människor i allt väsentligt vad gäller moral anstränger sig för att inte döda och för att tillföra mänskligheten något. Kanske arbetar man med någon gudfruktigt, eller så ber man och skänker allmosor eller vad det nu är. Allting som hade varit dåligt om en människa gjort det är fortfarande dåligt, och allting som är bra om en människa hade gjort det är eftersträvansvärt.
Syndabegreppet är inte viktigt
Kyrkan använder syndabegreppet som ett verktyg med vilket att styra människorna. Egentligen lever vi bara ett av oräkneliga liv, och kommer att reinkarnera i oändlighet. Livet är inte viktigt, däremot är döden det. Något håller nämligen på att gå fel med hela dödsbegreppet. Mycket forskning måste göras för att finna anledning.
Emulera människoliv
Du ska bete dig som en människa för att få frälsning, precis som en människa. Ditt besvärande beskick kanske driver dig att söka dig till vildmarken och hjälpa pilgrimer, eller så fortsätter du låtsas vara en människa, kanske bor kvar i din gamla stad och låtsas ha drabbats av en sjukdom. Hur som helst klarar du inte av att se på ditt liv på något annat sätt än det du är van vid.
Vampyrism är ett specialfall
Visserligen är vampyrismen en sjukdom/förbannelse, men den medför vissa saker som automatiskt skiljer dig från mänskligheten. Du måste dricka blod, och det är ondskefullt, och dessutom vaknar det en fruktansvärd ondska i din själ som viskar destruktiva och perverterade saker i ditt öra utan uppehåll. Du har större synd att gottgöra för än någon människa, och praktiserar maniskt botgöring på ett eller flera sätt. Självsvält, självspäkning, allmän askes, allmosor, allt vad det nu kan vara för att få guds förlåtelse.
Det är omöjligt att rentvå sina synder
Visserligen är vampyrer i allt väsentligt människor, men onda, förvridna människor som aldrig kan hoppas på någon annan gudomlig frälsning än att bränna bort sina synder på bålet. Du är galen, självdestruktiv, religiöst fanatisk eller bara uppgiven. Om du tar din hopplösa situation som incitament att göra riktigt hemska saker eller göra så goda handlingar du kan får du själv bestämma.
Vampyrer är gudar!
Makt är det enda som räknas. Det är den som sitter på makten som bestämmer vad som är rätt och fel, och du är bara "fel" om någon annan bestämmer det åt dig. Vampyrismen kan mycket väl vara det enda medel som behövs i strävan efter makt. Vi är här för att bli gudar. Tillskansa dig all makt och all kunskap du kan. (Bli eventuellt en del av det gudakollektiv som är Tal’mahe’ra, den svarta handen, om den fraktionen nu får överleva).
Vampyrer är guds mörka änglar
Vampyrism är inte en förbannelse utan en välsignelse. Använd din fantastiska styrka till att göra gott. Stråla i din mörka prakt och stig mot skyarna. Du är en guds agent på jorden. Dina uppdrag får du kanske i profetiska visioner eller drömmar, eller av en högt ansedd faders- eller modersfigur.
Ont skall med ont fördrivas
Måhända att du är en demon i människokropp, men något bra skall du väl kunna uträtta ändå. Du är en demon på jakt efter demoner. Kanske är du dualist och ser världen som en kamp mellan gott och ont, där de båda sidorna är jämstarka.
Deras gud är ingen gud, lyssna på Set
”Gud” är en bluff, ett fängelse. Frigör dig själv från dina falska föreställningar om normer, roller och plikter. Kungarna och adeln är de verkliga utsugarna, du är bara en tragisk existens, drabbad av en märklig förbannelse som gör dig till något förmer än andra människor. Dock medför din beskickelse även plikter, du måste tjäna Set i kampen mot Aeonerna, de som inte gör det är dina fiender. I detta sammanhang är vampyrismen en välsignelse, den hjälper människan att bryta demiurgens onda spiral. Sets syskonskap lär ut vidare metoder med vilka att se igen aeonernas lögner.
Satan är Guds fiende; och vi med! (via inimicus)
Vissa vampyrer hävdar att Satan är guds motpol och inte en fallen ängel – att det finns en konkret ondska som existerar utanför godheten. Världen är dualistisk och din roll som vampyr är på det ondas sida. Vampyrer är monster, demoner; demoner med ett kall. Det är meningen att vampyrismen ska tilldelas de som förtjänar den. De vassaste, hårdaste och bästa av människorna. (Obs. att man definierar satanism på väldigt olika sätt, och tjänar högst individuella entiteter.)
Det var lite av mina tankar på ämnet. Undvik gärna att ge mig för mycket elaka kommentarer, då jag är en ganska ömtålig varelse. Försök att tänka mycket på hur provosoriskt och ogenomarbetat detta är än så länge. Tack