Möller
Hubert Hortlax
- Joined
- 28 Sep 2008
- Messages
- 3,202
Lu-kaazh, gizmo, Stövelkatten, Vicotnik, Übereil och jag lirade Full Light Full igår. Jag hade ju en tråd om spelet för ett tag sedan och ombads skriva en rapport när jag spelad det.
Jag gick igenom värld men framförallt regler lite kort och sen skapade vi rollpersoner. Det blev en mixad kompott. Lu-kaazh spelade unge, adliga löjtnant Russel som basade över artillerideck på solångaren HMS Empress of India, som vi skapade gemensamt. Stövelkatten var hans erfarna, skotska styckjunkare Carrol. Gizmo spelade Punjab, Lt. Russels storvuxna, tystlåtne tjänare. Vicotniks rollperson Lt. Backwater var Empress chefsläkare och amatörpsykolog. Überreil spelade Sandersson, skeppets tidigare kapten som flyttats nedåt till kvartersmästar-rang för att ge plats för stjärnskottet Porter (som också skapades gemensamt).
I halv panik skapade jag situationen : en degenererad guvernör drev den brittiska gruvasteroiden Furtuna ner mot undergången - kolonins militära befälhavare samarbetade med franska pirater för att störta guvenören medan marinkårssoldaten Mary Macintosh ledde ett soldatkollektiv i samma syfte. Spelarna fick hjälpa till med platser och personer. In i detta slängdes Empires of India och hennes besättning.
Vi förlorade i princip scensättningen redan från start. Saker och ting hände huller om buller. Vi hann med ett snuskigt möte med guvenören, ett krigsråd och en kaosartad avfärd med skeppet, en lite rymdstrid med piraterna och så en jakt-strid nere övergivna grottgångar.
Tematiska batterier är lite knepiga. Man måste ta en nackdel i en konflikt för att ladda dem, först då kan man ta fördel av dem i senare konflikter. Vicotnik sammanfattade med »jag har inget emot att min rollperson misslyckas ibland - men jag vill inte orsaka det själv«. Det ligger något i det.
Att skicka »byteslappar«, spoils scrips, fungerade halvdant. Det är ett system där man refererar till varandras tematiska batterier för att få XP och avsluta scener (vilket alltså inte skedde) Det skickades lappar, men inte så ofta och så stiligt som behövs för att det ska kännas vettigt.
Båda dessa grejer beror nog till på stor del på att spelet var nytt och främmande och att vi var väldigt många. Det var svårt att hålla reda på varandras tematiska batterier, särskilt då vi inte hade någon riktigt gemensam bordsyta. Dessutom kom spelarna inte riktigt igång med att berätta utanför sina rollpersoner, hur SLP:er och andras rollpersoner reagerar och agerar. Då kan man sätta upp konflikter åt varandra samtidigt som man refererar till batterier utan att ens egen rollperson tar till konflikt (något vi hade väldigt mycket av). Ansvaret få till det ligger hos mig som SL och spelpresentatör, men det är väldigt mycket att hålla reda på så det föll bort.
Det är nämligen ett väldigt komplext system. Det är nästan ett helt indie-system ihoplimmat med ett helt trad-system. Färdighetslistan är diger och det var inte givet vad som gick under vad. Det finns enormt mycket att hålla reda på.
Jag är dock inte emot att testa spelet igen. Eftersom det finns klara trad-element behöver rollpersonsgruppen vara mer fokuserad. Bäst fungerade Russel och Carrrol eftersom de naturligt hängde ihop, även Punjab kom med på ett hörn där (tystlåtna rollpersoner är dock svåra att engagera!). Jag tror dessutom spelet måste spelas på få deltagare, 4 kanske bara 3 stycken inklusive SL. Åtminstone tills man lär sig hur det är tänkt, då kan man nog få det att fungera.
Att skapa situationen medan spelarna gör rollpersoner fungerade, men resultatet var långtifrån optimalt. Alla konflikterna styrdes mot social interaktion, ingen vildmark eller teknik här inte, och det var lite oschysst. Att jag inte kom på att slänga lite skadade åt läkarens håll skyller jag också på kort förberedelse (och hade andra spelare som jag upplevde behövdes engageras än mer).
Jag gick igenom värld men framförallt regler lite kort och sen skapade vi rollpersoner. Det blev en mixad kompott. Lu-kaazh spelade unge, adliga löjtnant Russel som basade över artillerideck på solångaren HMS Empress of India, som vi skapade gemensamt. Stövelkatten var hans erfarna, skotska styckjunkare Carrol. Gizmo spelade Punjab, Lt. Russels storvuxna, tystlåtne tjänare. Vicotniks rollperson Lt. Backwater var Empress chefsläkare och amatörpsykolog. Überreil spelade Sandersson, skeppets tidigare kapten som flyttats nedåt till kvartersmästar-rang för att ge plats för stjärnskottet Porter (som också skapades gemensamt).
I halv panik skapade jag situationen : en degenererad guvernör drev den brittiska gruvasteroiden Furtuna ner mot undergången - kolonins militära befälhavare samarbetade med franska pirater för att störta guvenören medan marinkårssoldaten Mary Macintosh ledde ett soldatkollektiv i samma syfte. Spelarna fick hjälpa till med platser och personer. In i detta slängdes Empires of India och hennes besättning.
Vi förlorade i princip scensättningen redan från start. Saker och ting hände huller om buller. Vi hann med ett snuskigt möte med guvenören, ett krigsråd och en kaosartad avfärd med skeppet, en lite rymdstrid med piraterna och så en jakt-strid nere övergivna grottgångar.
Tematiska batterier är lite knepiga. Man måste ta en nackdel i en konflikt för att ladda dem, först då kan man ta fördel av dem i senare konflikter. Vicotnik sammanfattade med »jag har inget emot att min rollperson misslyckas ibland - men jag vill inte orsaka det själv«. Det ligger något i det.
Att skicka »byteslappar«, spoils scrips, fungerade halvdant. Det är ett system där man refererar till varandras tematiska batterier för att få XP och avsluta scener (vilket alltså inte skedde) Det skickades lappar, men inte så ofta och så stiligt som behövs för att det ska kännas vettigt.
Båda dessa grejer beror nog till på stor del på att spelet var nytt och främmande och att vi var väldigt många. Det var svårt att hålla reda på varandras tematiska batterier, särskilt då vi inte hade någon riktigt gemensam bordsyta. Dessutom kom spelarna inte riktigt igång med att berätta utanför sina rollpersoner, hur SLP:er och andras rollpersoner reagerar och agerar. Då kan man sätta upp konflikter åt varandra samtidigt som man refererar till batterier utan att ens egen rollperson tar till konflikt (något vi hade väldigt mycket av). Ansvaret få till det ligger hos mig som SL och spelpresentatör, men det är väldigt mycket att hålla reda på så det föll bort.
Det är nämligen ett väldigt komplext system. Det är nästan ett helt indie-system ihoplimmat med ett helt trad-system. Färdighetslistan är diger och det var inte givet vad som gick under vad. Det finns enormt mycket att hålla reda på.
Jag är dock inte emot att testa spelet igen. Eftersom det finns klara trad-element behöver rollpersonsgruppen vara mer fokuserad. Bäst fungerade Russel och Carrrol eftersom de naturligt hängde ihop, även Punjab kom med på ett hörn där (tystlåtna rollpersoner är dock svåra att engagera!). Jag tror dessutom spelet måste spelas på få deltagare, 4 kanske bara 3 stycken inklusive SL. Åtminstone tills man lär sig hur det är tänkt, då kan man nog få det att fungera.
Att skapa situationen medan spelarna gör rollpersoner fungerade, men resultatet var långtifrån optimalt. Alla konflikterna styrdes mot social interaktion, ingen vildmark eller teknik här inte, och det var lite oschysst. Att jag inte kom på att slänga lite skadade åt läkarens håll skyller jag också på kort förberedelse (och hade andra spelare som jag upplevde behövdes engageras än mer).