Mina kängor
Här om året köpte jag nya vinterkängor. Mina tidigare, ett par svarta, släta kängor av klassiskt snitt (som jag t.o.m. bar till frack en gång), hade börjat ta in vatten vilket är klart olämpligt i den slaskiga Gävlevintern.
Några smärre problem uppstod dock. Det första var att det nästan inte fann några klassiska kängor med högt skaft, bara med lågt skaft, vad man nu ska med lågskor till när det är snö på marken. Det är samma fortfarande, det finns inga snygga högskaftade vinterskor. Och jag hatar snö i skorna.
Jag hittade till slut ett par klassiska kängor med högt skaft, ett par bruna Northbrook, och de sades vara vattentäta. Pyttsan. De suger åt sig vatten som en svamp. De är nästan lika dåliga i fuktig väderlek som mina sneakers. Men hur funkar de i kall och torr väderlek, då, till exempel midvinter? Jo, då är det så vist ordnat att skorna är knappt fodrade vilket gör att när man varit ute ett tag så smälter snön på kängorna av kroppsvärmen och kängorna blir sura. Och om ens jobb går ut på att man är ungefär lika mycket utomhus som inomhus eller i en bil och går ut och in ett par gånger i timmen hela arbetsdagen så fryser fukten i kängorna till is. Suck.
Man undrar vem fan skorna är gjorda för. Ökenvandrare utan fotsvett? Men varför då sälja dem som vinterskor i Sverige?
Naturligtvis är jag så flat att jag aldrig gick tillbaka till affären och klagade.
Jag har letat rätt på de gamla, läckande, kängorna. De funkar utmärkt så länge man undviker eventuella vattenpölar. Och dessutom bor jag inte i slask-södern längre utan har för närvarande -9 grader och ett par decimeter snö. Och, okej, de nya kängorna är inte fullständigt värdelösa. De är rätt snygga, bara man mest är inomhus och tänker på att inte få snö eller vatten på dem.
Dewil
