Ämnet är asintressant - vi pratade just i Genesis' problemlösningsspelstråd om hur ett viktigt ämne för rollspelsteori i nuläget är just att se till vilken personlighet som olika spelmekanismer har.
Det jag skulle akta mig för, det är att göra lawful synonymt med Lagarbetare (i betydelsen "blir stark ihop med kamrater") - eftersom det skulle innebära att det inte skulle finnas några ensamma lawful-hjältar. Jag kan tycka att det skulle drabba just munkar särskilt mycket, eftersom jag gillar idén om ensamma munk-vagabonder som äventyrar på egen hand; såväl som munk-eremiter. Ger man munken samarbetsförmågor i stil med buffningar så blir munkar handikappade när de äventyrar på egen hand eller om de scoutar en bit i förväg.
På sätt och vis är munken rätt bra som den är, eftersom munkar inte (?) behöver så mycket guld, vapen och utrustning som andra klasser. När gruppen hittar en massa skatter så kan munken avstå från sin andel (eller åtminstone kräva en lägre andel än hans kamrater) vilket ju på sätt och vis är en lagarbetaregenskap, det med.
Men om jag skulle förstärka detta så skulle jag leka med tanken på att göra munken till någon som tjänade extra mycket på att bli assisterad av andra. Typ att munkar helades mer framgångsrikt, att de fick extra bonusar när de buffades och att de kanske skulle få extra möjligheter att använda sina kluriga stridstekniker mot flankade fiender. Det fina med den här angreppsvinkeln är att det skulle göra munkspelaren lite extra tacksam mot sina kamrater, och odla en sorts naturlig ödmjukhet som jag tycker skulle passa utmärkt ihop med munkidealet. Munken skulle alltså inte bli den som styrde och ställde i en strid och kommenderade sina vänner åt olika håll - utan den som lydde andra och tog emot hjälp och ordrar extra väl.
Jag hade också en idé om att munken skulle kunna få nackdelar av om olyckor drabbade hans vänner. Det skulle balansera ovanstående förmågor på så vis att man som munk både skulle kunna se fördelar av att äventyra ihop med kamrater såväl som att bli en enstöring. Min första idé var att man skulle drabbas av någon negativ bonus draget efter det att en av ens kamraters HP åkt ner på noll, men det skulle rendera munkar till någon sorts labila crybabies om de deltod på ett slagfält.
Då kom jag på att munken istället skulle kunna fungera så att den alltid hade ett band till en av sina kamrater - när sådana finns att tillgå. Om kamraten stupar så drabbas munken av osäkerhet och får minusmodifikationer - samt måste utse någon annan att skaffa ett band till. Detta "band" skulle kunna vara något så enkelt som en strategisk taktik; "jag måste skydda helaren för gruppens fortlevnad", en personlig åsikt "jag måste skydda Calandra, för kvinnor skall inte behöva känna sig utsatta här i världen" eller kanske till och med anspråksfulla historier om plikt och skuld; jag tänker bland annat på Morgan Freemans karaktär i Robin Hood. Spelaren får själv lägga nivån.
Återigen skulle det göra munken till mer av en ödmjuk och lojal karaktär, och låta munkens alignment visa sig i ett starkt ideal och en stark övertygelse, snarare än strategiska förmågor att använda sig av i lagarbetare och strid i formation.
