Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Jag läser för tillfället Grette Asmundssons saga, skriven på traditionellt isländskt manér. Allt skildras ur ett torrt utifrånperspektiv, fokus ligger enbart på karaktärernas faktiska handlande, och dramatisk uppbyggnad saknas mer eller mindre -- sagan är ett närmast journalistiskt dokument som beskriver händelserna i en anmärkningsvärd persons liv från födelse till död (med lite innan och efter). Saken är den att det är awesome. Det finns inget som hade blivit bättre av att huvudpersonernas mål och känslor hade beskrivits, inget som hade vunnits på att berättaren någon gång uttryckt någon form av moralisk värdering av huvudpersonens handlande, eller av att boken omstrukturerades för att skapa en dramatisk båge. Det kittlande kommer beskrivning för beskrivning.
Det slår mig också att detta är en typ av berättelse som inte hade tillförts något av ett narrativistiskt system. I sin kärvhet och sitt ignorerande av sådant vi idag gärna vill tro måste finnas med i en berättelse är det däremot en perfekt motsvarighet till traditionella realsimspel -- det går nästan utan någon som helst ansträngning att föreställa sig sagan som en nedteckning av händelser i RuneQuest eller Eon.
Vart vill jag då komma med det här? Jag vet inte. Det är mest att jag tycker mig ha hittat ett klockrent spelstilsexempel i litteratur, där jag ser någon form av korrespondens i mina egna preferenser (jag tycker ju om både vikingasagor och simulationism). Kanske ligger också någon liten udd mot ett snävt narrativistiskt synsätt här också, en vilja att bredda perspektivet på vad som skapar en engagerande berättelse. I vart fall, vikingasagor. The fucking shit.
Det slår mig också att detta är en typ av berättelse som inte hade tillförts något av ett narrativistiskt system. I sin kärvhet och sitt ignorerande av sådant vi idag gärna vill tro måste finnas med i en berättelse är det däremot en perfekt motsvarighet till traditionella realsimspel -- det går nästan utan någon som helst ansträngning att föreställa sig sagan som en nedteckning av händelser i RuneQuest eller Eon.
Vart vill jag då komma med det här? Jag vet inte. Det är mest att jag tycker mig ha hittat ett klockrent spelstilsexempel i litteratur, där jag ser någon form av korrespondens i mina egna preferenser (jag tycker ju om både vikingasagor och simulationism). Kanske ligger också någon liten udd mot ett snävt narrativistiskt synsätt här också, en vilja att bredda perspektivet på vad som skapar en engagerande berättelse. I vart fall, vikingasagor. The fucking shit.
Det har fastslagits massor av gånger att Forgeismen inte gör anspråk på att berätta Berättelsen med stort B utan en typ av berättelser. Precis som isländska sagor eller ursprungsfolks muntliga myter utgör en annan typ av berättelser. 
