Nekromanti Funderingar kring ett superhjälteäventyr...

[krank]

Först och främst, om du är en av mina spelare.... GE FAN! Det här är lördagens äventyr, så klicka inte vidare. Stick.

Spoiler

Jag har en grundidé till ett äventyr jag tänkte köra med mina kära spelare Vicotnik, Yreburre och Moller nu på lördag. I grova drag behöver man nog mest veta att det är 1987, att det kommit två "vågar" av supervarelser varav den första kom på 60-talet och den andra nu och att det därmed ännu är ganska ovanligt med superhjältar som inte är jätte-ny"skapade". Så långt övergripande om kampanjvärlden...

I förra avsnittet spöade gänget det stora metallskrotmonster som slagit ner och förstört Chicago, mötte den amerikanske regeringssuperhjälten Fountainhead samt fått erbjudande från både regeringen och från den mystiska organisationen "S" om att joina dem.

Äventyret

En 14-årig pojke vid namn Timmy (eller Toby) Wells vaknade en dag för ett par veckor sedan med en dittills oanad förmåga att bygga saker. Han är ingen teknokinetiker eller så, han kan bara... bygga saker. Eftersom han trots allt lever i en värld med hjältar och har grabbar som iron Man etc på väggen gör han givetvis det varje vettig 14-årig pojke som inte är med i en angsty animerulle gör när han får coola krafter: Han bestämmer sig för att bli En Hjälte.

Han bygger ihop ett par rocketboots (tänk Iron Man-filmen, det första testet av raketstövlarna) och ett par rejäla robothandskar med energistrålar.

Hans första uppdrag börjar med ett bankrån. Det är ett gäng hyfsat beväpnade skurkar som tänkte dra fördel av att hela regionens snutar är i Chicago för att hjälpa till med ombyggnaden (typ). Timmy hör larmet, skor sig och handksar sig och dyker upp, lite svajjigt flygande, iförd en hastig maskering, och presenterar sig som "Robot Boy" till skurkarna som kommer ut ur banken. Skurkarna lyfter sina vapen, och Robot Boy skjuter... och gör i stort sett slafs av bankrånarna och av ett par vanliga människor i närheten. Det tycks som att Timmy inte riktigt har kontroll på sina energistrålar. Han flyr.

Timmy är nu alltså en 14-åring som jagas av polisen och även av regeringen; han är på rymmen och är oerhört angsty. Allt är plötsligt bara alltför verkligt, hans superhjältedröm har slagits i bitar.

Rollpersonerna ombeds av sin kontaktperson i "S" att leta rätt på Timmy och försöka prata honom tillrätta; och om inte det går söva honom. Han behöver träning och hjälp, och det lär han kanske inte få om regeringen tar honom. Timmy ska sedan tas till en viss plats där andra "S"-medlemmar står redo att föra honom i säkerhet.

Så; i grunden ett ganska simpelt uppdrag:

1. Hitta Timmy.
2. Oskadliggör Timmy.
3. Tag Timmy till hämtningsplatsen.

Det jag funderar kring är ju såklart komplikationer. Det ska bli intressant hur gänget lägger upp sina efterforskningar, om de gör "search grids" och om de nyttjar sina krafter, etc. Men lite motstånd måste det finnas...

* Både polis och regering vill hålla händelsen tyst, men någon filmade den och har gått till nyhetsmedia. "S"-agenter har lyckats skjuta upp sändningen av bandet ett par timmar, men det finns en tidsgräns - Just nu kan Timmy gömma sig vart som helst eftersom folk inte känner igen honom, men när nyheterna klistrat upp hans nylle över varenda TV som finns...

* Regeringen skickar en kille som är nybliven Gestalt men som redan tidigare jobbade för regeringen; har inte bestämt mig för dennes egenskaper än. han reser hursomhelst med ett antal speciellt utvalda regeringssoldater, s.k "hunters".

* Timmys rustning kanske är såpass avancerad att den tänker själv? Och den kanske inte längre går att ta av honom? Hur gör man då, när det blir uppenbart att rustningen är inställd på att blåsa skallen av RP medan Timmy förtvivlat försöker få den att låta bli?


Vad mer? Idéer, tankar, kommentarer?

 

[Nässe]

kan man få lite "flaggor" på spelarna och rollpersonerna? vad gillar spelarna? Vad finns det för krokar på rollpersonerna? Bästa färdighet, relationer, bakgrund, teman eller något sådant...?

 

[Banarok]

2 snabba möjligheter, ganska ointressanta men jag får se ifall jag kommer på något bättre senare (jag satte en spoiler på den eftersom den innehåller små detaljer och är fortfarande så högt upp i tråden att man kan råka se/läsa den)

Spoiler

några mindre trevliga filurer skulle kunna fått tag i Timmy rustning för att använda i egna syften, dålig passform kan dock vara ett problem.

timmys rustning aktiverar en självförstörele mekanism om man försöker ta av den sen måste Hjältarna fort göra sig av med rustningen ifall man inte vill spränga upp några kvarter, timmy drabbas förmodligen av ett panik anfall.

 

[krank]

kan man få lite "flaggor" på spelarna och rollpersonerna? vad gillar spelarna? Vad finns det för krokar på rollpersonerna? Bästa färdighet, relationer, bakgrund, teman eller något sådant...?

If you must... =)

Rollpersonerna
...gick alla college tillsammans, bodde i samma studentkorridor trots olika intressen och studievägar. Spelade poker, något de fortfarande träffas och gör nångång i veckan.

Bob "The Anvil" Ernst
Jag vill minnas att han är från landet, men flyttat till stan för att plugga och jobba. Han är hursomhelst religiös, och ser Gestalter (supervarelser, reds anm.) egentligen som "ickemänskliga". Människor är inte tänkta att ha den sortens ansvar, liksom. har en likaledes religiös (om inte mer) fästmö vid namn Abagail.
Tål inåthelvete mycket spö (man kan kasta stridsvagnar på honom), är superstark. När hans Gestalt aktiveras blir hans kropp rostbrun, med strukturen lite hos obearbetad metall.

Björn "The Huntsman" Eriksson
Studerade juridik, jobbar på en advokatfirma som just nu å stadens och dess innevånares vägnar försöker stämma Doktor Nulls företag (Doktor Null var Gestalten som dog i samband med att rymdstationen Galatea sprängdes och föll ner - det var en sån bit som slog ner i Chicago). Han är en notorisk jägare på alla vis - gillar miljön etc och jagar både djur och kvinnor. Det är jakten han älskar.

Fan, måste på möte, återkommer med tredje filur samt resten av viktiga SLP:er och deras relationer.

 

[Vicotnik]

Inte fan viste jag att vi skulle spela på lördag trodde det var på söndag vi skulle spela

Och nej jag har inte läst spoilern (jag vill ju inte förstöra för mig själv), var bara tvungen att svara.

 

[Nässe]

Coolt med superhjälte-kampanj!!! Skulle gärna läsa!

Här kommer en skur av tankar och funderingar…

Spoiler

Är man polare med fountainhead? Vill han dem ont, är han fetare än dem? Kan man väva in honom och visa en annan sida av honom? Han är egentligen fiende… eller han visar sig tvingad att försvara fienden eftersom fienden är gift med hans syster… ja dåligt exempel… men kan man slänga in honom och göra en twist av den bild de fått av honom hittills… fördjupa honom och vrida till bilden av världen och konflikten so far?

Vid bankrånet sårar Robot Boy någon av de personer som spelarna skrivit in i sina bakgrundshistorier… SLPn ligger på sjukhus, bara en supernova kan rädda honom/ henne… eller så kan bara en maskin byggd av Timmy rädda henne…

Eller så dödar han faktiskt en av rps nära och kära, så att den RPn eventuellt får ett moraliskt dilemma, ska han fullfölja uppdraget eller hämnas? Ska rpn berätta för de andra rpn om vad som hänt, eller hålla det hemligt?

Visar det sig att Timmy manipulerats av S att bli en Gestalt? Hur förhåller man sig till detta moraliskt… Om man tränger S visar det sig att S verkligen behöver Timmy och hans krafter för att rädda massa liv… Hur ställer sig RP till moraliska dilemmat- är det ok att offra en fjorton-åring (visserligen genom att uppfylla hans drömmar men ändå) för att rädda tusentals människors liv?

Timmys syster gick på RPs college och var en gammal käresta… Nu ber hon en av dem att ta timmy till familjen så han kan gömmas. Det hela blir ännu bättre om en av de andra RPna hatade den här tjejen på college. Så klart måste man etablera den här personen tillsammans innan spel börjar… ”Okej, det fanns en tjej på college som en av er älskade på avstånd och en av er hatade- vem hatade och vem älskade, varför hatade man henne, vad var så jävla irriterande med henne, varför älskade man henne?”

Bob kanske blir lite irriterad när Timmy väljer att gömma sig i en kyrka, förstöra halva kyrkan i processen och ta en välkänd ur-god präst som sköld då regeringens trupper kommer…

Huntersen som ska jaga Timmy erbjuder Björn The Huntsman att bli en del av deras jägarteam i hemlighet.. om han hjälper dem…

The huntsman måste ju också så klart få sin Hunt i äventyret… Huntersen kanske kommer åt Timmy först och måste nu jagas över hela landet…

Man måste ju utmana Bobs osårbarhet… Slåss de mot en fragil kvinna med psycic powers? Han kan döda henne med ett finger… men han är också helt sårbar mot hennes krafter…

Hur kommer Abagail in i detta? Kanske ska man ha en sidostory där Björn som advokat får i uppdrag av en fetrik makt att asstämma Abagail och hennes kyrka till små smulor… Hur gör Björn då..? Dessutom misslyckades Björn med sin förra stämning och inledningsvis (innan han får detta uppdrag) så hotas han med avsked om han inte visar upp lite resultat.

Eller så kan man väva in Abagail- koppla henne till Timmy. Vill hon också skydda honom? Erbjuder hon sig att prata med pojken eftersom hon känner prästen som han kidnappat? Ja! Prästen (som är fångad av Timmy inne i den halvt-raserade kyrkan) ringer plötsligt till henne (de är nära vänner) och säger att Timmy vill förhandla via henne. Det ligger massa lik i kyrkan pga Timmys bristande kontroll av krafterna. Låter Bob sin älskling vandra in i kyrkan? Hur ställer han sig sedan till Ss order om att hämta Timmy, då Abagail vandrar ut med prästen och Timmy och berättar för prästen att amerikanska kyrkan fått sin första superhjälte som lovat att återbetala sin skuld till mänskligheten genom att slåss för Gud? Vad gör regeringens hunters då?

Huntersen kanske åker därifrån men attackerar abagail och Timmy senare och kidnappar dem båda?

Ja, bara lösa tankar, men du får komma med fler relationships och så… så kommer jag med mer… och den där tredje filuren…

Nils

 

[krank]

Här kommer en skur av tankar och funderingar…

Det tackar jag för! Kommenterar i tur och ordning...

Är man polare med fountainhead?

Att träffa Fountainhead är lite som att träffa en OS-atlet när man mest gymmar lite en gång i veckan. Han är en superkändis, aphård, och så löjligt mycket bättre än dig på i stort sett allting att det mest blir "wow". Han finns med i kampanjen för att visa att det finns Gestalter som är starkare än rollpersonerna, och att de som hållit på ett tag (han har varit aktiv sen sent 60-tal) blir rätt mäktiga. Han är inte tänkt som en aktiv deltagare i kampanjen.

Vill han dem ont, är han fetare än dem?

Han vill nog inte så mycket alls, faktiskt. Han har sagt att det var bra att RP mjukade upp monstret åt honom, men mer än så är det liksom inte.

Vid bankrånet sårar Robot Boy någon av de personer som spelarna skrivit in i sina bakgrundshistorier… SLPn ligger på sjukhus, bara en supernova kan rädda honom/ henne… eller så kan bara en maskin byggd av Timmy rädda henne…

Just nu har i stort sett alla de bryr sig om redan hamnat på sjukhus - hela Chicagokatastrofen var ganska fet. Just nu jobbar jag på att fippla in SLP:erna i spelarnas mentala utrymme - att de blir riktiga människor som man bryr sig om. De får inte bli "de där som hamnar i knipa varannan vecka". Inte riktigt än iaf...

Eller så dödar han faktiskt en av rps nära och kära, så att den RPn eventuellt får ett moraliskt dilemma, ska han fullfölja uppdraget eller hämnas? Ska rpn berätta för de andra rpn om vad som hänt, eller hålla det hemligt?

Som sagt, de senaste äventyren har varit väldigt mentalt och emotionellt utpumpande för rollpersonerna. Kastar man in saker hela tiden blir det för avtrubbat - lite grejen med det här äventyret är att skruva ner volymen en smula och låta det gradvis komma ett "vardagslunk" som sedan kan brytas... =)

Visar det sig att Timmy manipulerats av S att bli en Gestalt?

Ganska otroligt, tyvärr. S vet lika lite som nån annan vartifrån Gestalter kommer.

Hur förhåller man sig till detta moraliskt… Om man tränger S visar det sig att S verkligen behöver Timmy och hans krafter för att rädda massa liv… Hur ställer sig RP till moraliska dilemmat- är det ok att offra en fjorton-åring (visserligen genom att uppfylla hans drömmar men ändå) för att rädda tusentals människors liv?

Det här är nåt jag nog tänker utforksa senare. Rollpersonerna är i dagsläget en jävligt angsty hög filurer, med dubbla personligheter, religiösa kriser och annat ballt. genom Timmy kommer de senare att få något att fokusera på som ligger utanför dem själva, och en karaktär som kan symbolisera deras egen situation.

Timmys syster gick på RPs college och var en gammal käresta… Nu ber hon en av dem att ta timmy till familjen så han kan gömmas. Det hela blir ännu bättre om en av de andra RPna hatade den här tjejen på college. Så klart måste man etablera den här personen tillsammans innan spel börjar… ”Okej, det fanns en tjej på college som en av er älskade på avstånd och en av er hatade- vem hatade och vem älskade, varför hatade man henne, vad var så jävla irriterande med henne, varför älskade man henne?”

En ball idé, men jag skulle ha föredragit att etablera henne långt i förväg; alltså om jag kör sådär kommer ju spelarna att veta att hon kommer att dyka upp, och då blir det ju inget kul.

Bob kanske blir lite irriterad när Timmy väljer att gömma sig i en kyrka, förstöra halva kyrkan i processen och ta en välkänd ur-god präst som sköld då regeringens trupper kommer…

Tyvärr är Bob lite bräcklig just nu, vill inte driva honom "over the edge" riktigt än. Han kämpar fortfarande med hela vara-gestalt-grejen och det ansvar han upplever att det innebär.

Huntersen som ska jaga Timmy erbjuder Björn The Huntsman att bli en del av deras jägarteam i hemlighet.. om han hjälper dem…

Hm, inte alls dumt. Tyvärr är The Huntsman (som kommer att få ett annat namn snart, vi får för många associationer till den här videon) den i gänget som ännu inte riktigt accepterat ens att han själv har några krafter. Han är i princip i en total förnekelsefas och har utvecklat en dubbel personlighet av traumat...

The huntsman måste ju också så klart få sin Hunt i äventyret… Huntersen kanske kommer åt Timmy först och måste nu jagas över hela landet…

Annars är ju hela första delen av äventyret en enda hunt... att spåra rätt på Timmy.

Man måste ju utmana Bobs osårbarhet… Slåss de mot en fragil kvinna med psycic powers? Han kan döda henne med ett finger… men han är också helt sårbar mot hennes krafter…

Bobs sårbarhet, hans kryptonit, är just nu hans eget psyke och hans starka religiösa tvivel på om det verkligen är rätt - frestelsen att använda sina krafter för egoistiska syften etc. "För mycket för en människa att bära" etc.

Överlag är mina spelare väldigt, väldigt bra på att skapa sina egna mentala snaror. Det är inte samberättande det här, riktigt, utan lite mer traditionellt simulatoriskt rollspelande. I dagsläget behöver egentligen inte rollpersonerna utmanas; de behöver snarare stöd och saker att göra, de behöver känna att de har en trygghet och börja ta stegen mot att bli de hjältar (?) de kan komma att bli en dag. Eller för att tala såntdär forgespråk: De är egentligen inte i behov av att få sina flaggor aktiverade, eftersom de aktiverar dem själva konstant. Jag behöver bara mata dem genom att reagera på deras utspel, så blir allt gött.

Ja, bara lösa tankar, men du får komma med fler relationships och så… så kommer jag med mer… och den där tredje filuren…

Överlag gillar jag dina idéer, men tyvärr ligger de på lite för... dramatisk nivå för hur jag tänkt mig kampanjen. Spelarna har specifikt efterfrågat lite lugn och ro att utveckla karaktärerna i. Jag vill inte ha en "överdriven" superhjältevärld; jag strävar snarare efter nåtslags lowlevelgrejs, tänk Watchmen och sånt... Superhjältemotsvarigheten till grisodling?

Jag förstår hur du tänker, men jag är inte helt säker på att den sortens aktivera-flaggor-tänk riktigt passar i den här sortens kampanj...



EDIT: För övrigt finns lite lösa krönikedelar utspridda här. Mina spelare är produktiva =)

 

[Nässe]

Jag förstår hur du tänker, men jag är inte helt säker på att den sortens aktivera-flaggor-tänk riktigt passar i den här sortens kampanj...

Ja, då förstår jag att du inte har så stor nytta av tänket

Vilken typ av feed-back har du nytta av?

Ett lågmält äventyr där man får tid att utveckla sina karaktärer kan ju innehålla mycket av de klassiska privatlivs-problemen som superhjältar i serierna ställs inför... Peter Parkers kärleksproblem och så, där sjläva jagandet av skurken är egentligen sekundärt och mest något som finns för att bryta av de sociala scenerna med lite fighting...

 

[Genesis]

Att träffa Fountainhead är lite som att träffa en OS-atlet när man mest gymmar lite en gång i veckan. Han är en superkändis, aphård, och så löjligt mycket bättre än dig på i stort sett allting att det mest blir "wow". Han finns med i kampanjen för att visa att det finns Gestalter som är starkare än rollpersonerna, och att de som hållit på ett tag (han har varit aktiv sen sent 60-tal) blir rätt mäktiga. Han är inte tänkt som en aktiv deltagare i kampanjen.

Jag litar på att du känner dina spelare, så den här kommentaren kanske är överflödig, men ovanstående skulle definitivt förstöra en stor del av nöjet för mig. Liksom, här trodde man att man spelade superhjältar, och så slänger du in en snubbe som visar att allt det coola och intressanta man har gjort egentligen inte är ett dugg coolt och intressant. Den här snubben är mycket mäktigare än ni någonsin kan bli. Det är fel i många spel, men antagligen mest fel av allt i ett superhjältespel. Rollpersonerna är fucking SUPERHJÄLTAR!

Som sagt, du känner kanske dina spelare tillräckligt väl för att köra på den linjen (och i vilket fall som helst är jag övertygad att du kommer att svara att det inte är något problem ), men vet om att "GMPCs", som de kallas, är otroligt hatade av väldigt många personer. Så var försiktig. Jag hade antagligen reagerat på ett av fyra sätt:

1: Sagt "Alltså, seriöst? Vafan?"
2: Fortsatt att spela och låtsats som ingenting, men förlorat engagemanget i spelet och inte längre haft så kul.
3: Spenderat resten av min rollpersons antagligen korta liv med att försöka ha ihjäl personen.
4: Berättat hur min rollperson får mindervärdeskomplex och lägger manteln på hyllan.

 

[krank]

Vilken typ av feed-back har du nytta av?

Det jag mest var ute efter var om nån satt inne med komplikationer till själva uppdraget i sig - själv har jag t.ex kommit fram till att jag vill dra in hela kalla-kriget-grejen och låta ryska spioner vara ute efter grabben också, som ett litet wildcard. Sen funderar jag lite på hur grabben kan tänkas fly genom staden, hur jag på ett intressant sätt ska skildra jakten/letandet (för det blir trist om det bara blir "åsså, öh, hittar ni han"), etc. Egentligen tror jag att jag kan improvisera det mesta, men jag ville mest se om nån hade nåt kul att tillägga.

Plus det vanliga då, att det är inspirerande att skriva ner sina klur, för då tvingas man formulera dem på ett helt annat sätt...

Ett lågmält äventyr där man får tid att utveckla sina karaktärer kan ju innehålla mycket av de klassiska privatlivs-problemen som superhjältar i serierna ställs inför... Peter Parkers kärleksproblem och så, där sjläva jagandet av skurken är egentligen sekundärt och mest något som finns för att bryta av de sociala scenerna med lite fighting...

Absolut; grejen är att jag trordde att jag skulle behöva pusha för den där sociala biten massor, men den delen är tvärtom den som löser sig själv här. Spelarna får gigantisk eloge här fast de inte kan (får) läsa den - de hittar ständigt på grejer att göra på det sociala planet. Där behöver jag mest kunna fånga upp deras skruvbollar och spela deras på förhand påhittade flickvänner, församlingspräster och pokerkompisar. Den delen är, så att säga, redan täckt =)

 

[krank]

Jag litar på att du känner dina spelare, så den här kommentaren kanske är överflödig, men ovanstående skulle definitivt förstöra en stor del av nöjet för mig. Liksom, här trodde man att man spelade superhjältar, och så slänger du in en snubbe som visar att allt det coola och intressanta man har gjort egentligen inte är ett dugg coolt och intressant.

Blir Dosctor Doom mindre intressant för att Galactus finns? Nä, för de rör sig på olika nivåer. Jag har aldrig ritkigt förstått det här gnället; man spelar väl inte alltid rollspel för att få vara coolast, bäst, mäktigast och störst heller? Liksom, när man spelar Vampire så är en jättestor del av nöjet för mig att ha en massa snormäktiga gammelvampyrer som man måste hålla sig väl med för att de inte ska slå ihjäl en.

Den här snubben är mycket mäktigare än ni någonsin kan bli. Det är fel i många spel, men antagligen mest fel av allt i ett superhjältespel. Rollpersonerna är fucking SUPERHJÄLTAR!

Jag tycker precis tvärtom; jag tycker att det är helt rätt i jättemåmnga spel. Jag har inget intresse i att spela den som är störst, coolast och vackrast.

Vad gäller superhjältespel så tycker jag att du har en alldeles för snäv ram för vad superhjältar är och kan vara. Själv älskar jag superhjältar som ligger på den lägre nivån - liksom filmen Mystery Mens huvudpersoner är loosers, men är intressanta ändå. I Watchmen har ingen av huvudpersonerna utom en några riktiga superkrafter; de blir inte mindre intressanta för det.

Jag ser helt enkelt det där som bullshit, särskillt i ett superhjältespel. I DC's universum finns stålmannen, men han är skitointressant. Alla vet att man inte kan spöa stålmannen. Han är störst, bäst och vackrast. Fast Doom Patrol, som rör sig i samma universum, skulle jag mycket hellre spela - trots att de är superhjältecommunityns outcasts.

vet om att "GMPCs", som de kallas, är otroligt hatade av väldigt många personer.

Fast ärligt talat, nu är du bara dum. Det finns en skillnad mellan "det finns personer i världen som är coolare än ni" och "jag har en SLP som jämt är med och som är så JÄÄÄÄÄVLA cool och löser allt bättre än er".

Klart det måste kunna finnas slp:er som är mäktigare än rollpersonerna. Hur ställer man sig till att spela fantasyspel men inte få spela kung, till exempel? Måste man alltid spela De Coolaste, Hårdaste?



Ärligt talat tycker jag att såna spelare är aptråkiga att ha att göra med. Jag vill inte spelleda den sortens kampanjer. De ger mig ingenting.

 

[Genesis]

man spelar väl inte alltid rollspel för att få vara coolast, bäst, mäktigast och störst heller?

Nej, det handlar inte riktigt om kraftnivåer. Att snacka om GMPC var galet dumt av mig; det har inget med det här att göra, det har du rätt i. Och såhär i efterhand, efter min första reaktion, så inser jag att du kanske redan nämnt de supermäktiga hjältarna från 60-talet. I så fall är det inga problem. Vad jag egentligen talar om, och vad jag borde sagt från början, följer nedan. Läs det inte som kritik av det du gjorde, utan fundera först efteråt huruvida det gäller eller inte. Jag inser att min kritik kan ha varit obefogad.

Precis som jag bloggat om tidigare, tycker jag illa om när man bryter spelarnas koncept av sina rollpersoner. Och ett koncept är egentligen ingenting i isolation, utan handlar om hur rollpersonen är i förhållande till sin omgivning. Om det är en del av mitt koncept att min rollperson är stark, så innebär det att hon är stark i förhållande till sin omgivning. I ett superhjältespel tenderar koncepten att vara extrema -- rollpersonen är extremt stark. Om spelledaren senare introducerar en spelledarperson som är ännu starkare, har hon ändrat på spelarens koncept. Rollpersonen är inte alls extremt stark, känns det som, hon är bara stark. Här är ju personen som är extremt stark.
När jag spelade Vampire för första gången trodde jag och mina medspelare (utom SL) att man skulle vara badass-typer. Vi kollade på alla coola powers man kunde köpa och formulerade koncept som gick ut på att man var häftig. När sedan spelet började visade det sig att vi var lägst i näringskedjan, och vi fick alihop våra karaktärskoncept rejält invaliderade. Det dödade vårt engagemang.
Det har egentligen inget med kraftnivåer att göra, som sagt. Om jag gör en rollperson som är jättedum, så blir jag sur om spelledaren slänger in en SLP som är ännu dummare. Det liksom undergräver mitt koncept. JAG skulle ju vara den dumme!
Men, som sagt, om du från början har gjort det tydligt för spelarna att superhjältarna från 60-talet är mycket mäktigare än dem, så är det ju ett mindre problem. Jag tror fortfarande att superhjältegenren kommer att få folk att tendera att tänka på sina rollpersoner som jättemäktiga, men var du tydlig vid karaktärsskapandet så är nog skadan minimal.

Men skall sanningen fram så visste vi egentligen att det skulle finnas mäktigare vampyrer. Men karaktärsskaparsystemet gav oss ändå känslan av att vi var badass. Så det är inte säkert att det räcker att vara tydlig.

Sedan skall man heller inte underskatta mängden eskapism som i "att vara någon coolare än mig själv" i lockelsen med rollspel. Så räkna inte bort kraftnivåtänket helt, heller.

 

[krank]

Och såhär i efterhand, efter min första reaktion, så inser jag att du kanske redan nämnt de supermäktiga hjältarna från 60-talet.

Absolut. Hela grejen med kampanjen var just att man inte skulle spela de coolaste killarna, utan nyskapade och gröna hjältar. Och spelarna fick världens historia förklarad för sig; jag beskrev t.om Fountainhead och de andra gamla legenderna.

Precis som jag bloggat om tidigare, tycker jag illa om när man bryter spelarnas koncept av sina rollpersoner. Och ett koncept är egentligen ingenting i isolation, utan handlar om hur rollpersonen är i förhållande till sin omgivning. Om det är en del av mitt koncept att min rollperson är stark, så innebär det att hon är stark i förhållande till sin omgivning. I ett superhjältespel tenderar koncepten att vara extrema -- rollpersonen är extremt stark. Om spelledaren senare introducerar en spelledarperson som är ännu starkare, har hon ändrat på spelarens koncept. Rollpersonen är inte alls extremt stark, känns det som, hon är bara stark. Här är ju personen som är extremt stark.

Jag förstår hur du menar, men jag är inte helt säker på om jag håller med. För mig är det en cool och intressant karaktärsutveckling att gå från någon som ser sig själv som toppen av näringskedjan till någon som bara är toppen av den första kullen, inte alls lika mycket topp som berget bredvid. För mig förstör det inte karaktärskonceptet, utan ställer det bara i nytt perspektiv. Men jag definierar sällan mina karaktärskoncept på det sätt du beskriver heller, "är starkast" etc.

När jag spelade Vampire för första gången trodde jag och mina medspelare (utom SL) att man skulle vara badass-typer. Vi kollade på alla coola powers man kunde köpa och formulerade koncept som gick ut på att man var häftig. När sedan spelet började visade det sig att vi var lägst i näringskedjan, och vi fick alihop våra karaktärskoncept rejält invaliderade. Det dödade vårt engagemang.

Jag var med om liknande; med skillnaden att det tände mitt engagemang och min inlevelse och gav mig en wow-upplevelse. Tänk så olika det kan bli.

Kanske hör det samman med metaperspektivet, det där vi aldrig riktigt kan komma överens om, du och jag. Det känns nästan som det. När jag börjar spela släpper jag nämligen "min bild av rollpersonen"; det är bara CP-dumt att definiera den som Coolast och Bäst redan innan spel. Jag kan skapa en karaktär vars personlighet jag trivs att ha, en bakgrundsplot jag kan sätta mig in i och som hjälper mig att leva mig in i och leva ut karaktärens egenart - men jag skulle aldrig få för mig att redan innan spel kontextualisera karaktären på det viset. Det är därför jag föredrar att börja spela White Wolfspel som total gröngöling - det är då det är kul, för det är då karaktären får upptäcka världen och kontextualisera sig själv, snarare än att följa nåtslags förbestämd idé.

Om jag gör en rollperson som är jättedum, så blir jag sur om spelledaren slänger in en SLP som är ännu dummare. Det liksom undergräver mitt koncept. JAG skulle ju vara den dumme!

Du är fortfarande dum. Däremot är det, enligt mig, både tråkigt och dumt att bygga karaktärskoncept kring den typen av akretypiserade egenskaper - varför skapar man Den Dumme? varför skapar man inte bara en dum rollperson?

Sedan skall man heller inte underskatta mängden eskapism som i "att vara någon coolare än mig själv" i lockelsen med rollspel. Så räkna inte bort kraftnivåtänket helt, heller.

Den fjantigaste vampyr är fortfarande coolare än de allra flesta människor; så coolare än sig själv är man ju, generellt. Och man har ju inte bara att göra med andra vampyrer, liksom...