Björn den gode
Swashbuckler
Istället för att försvinna OT i den andra tråden så startar jag en ny, ganska inspirerad av det här inlägget:
Fast jag är inte lika övertygad som honom utan uppriktigt nyfiken. Ni som har vägt vad ni kände var för mycket och sen gått ner, har det varit värt det?
Jag har stort självförtroende när det gäller mitt intellekt och viljestyrka, och jag väger en del (sanning att säga så vet jag inte hur mycket, har inte vägt mig sen mönstringen, men det är inget extremt men helt klart över medelvikten), men varje gång jag funderar på något sånt här så kan jag liksom inte låta bli att tänka på, kommer jag bli lyckligare av att sluta dricka öl, lägga energi på att alltid ha med mig nyttiga mellanmål så jag inte hamnar på korvkiosken, räkna kalorier, eller vad det nu kan vara som krävs (och som enligt vissa är så 'enkelt' men som för mig låter som att det kräver ganska mycket ansträngning), och har hittils kommit fram till nej, troligen inte.
Ändå så finns den här konstanta pressen i samhället och en allmän uppfattning om att minska i vikt är något bra, jag cyklar alltid till jobbet mycket på grund av att jag tänker 'att jo men det är nog bra att träna lite ändå' (och att det knappt tar längre tid än bussen annars hade det nog inte hänt).
Jag kan också se en del fördelar:
Jag kommer bli snyggare (vilket i sig kanske inte är en fördel men som förhoppningvis kan öka oddsen för att sluta vara singel, och tydligen finns det forskning som visar på att det är bra för karriären också).
Jag kommer kanske kunna spela badminton igen (jag höll på med det på motionsnivå rätt längre, men efter att jag drog av hälsenan så har jag inte vågat igen, men om jag skulle gå ner rejält så borde ju belastning på fötterna bli mindre tänker jag).
Jag kommer eventuellt ytterligare öka med koncentrationsförmåga vilket skulle gynna mig i arbetet och diverse mentala tävlingar jag deltar i (bridge, magic etc).
Men som sagt, jag ser också ett antal nackdelar som att det kommer uppta min tid, mina tankar, och kräva en stor viljeansträngning som jag kanske kan lägga bättre på något annat.
Så, min fråga är som sagt, är det värt det? Blir man lyckligare av att väga mindre? (givet att man har vägt mer och sen ansträngt sig för att ta sig ner och hålla sig nere), forskningslänkar är förstås mest intressant men jag är också intresserad av era tankar och anekdoter. Det jag tycker man oftast hittar när man försöker googla lite (förutom 10 miljoner bantningssidor om hur) brukar handla om extremt överviktiga personer som har fysiska problem med att orka med vardagen (som att gå i trappor eller cykla alls osv) och där inser jag förstås direkt värdet, men om man ändå har en acceptabel om än inte bra kondition?
Übereil said:Det som gör det Rymdis säger svårt i praktiken är att när väl fettcellerna utvidgats så krymper de inte. Den vikt du haft när du var som fetast blir med andra ord din "normalvikt" rent fysiskt - dvs den vikt din kropp kommer sträva mot att ha. Det gör att när du väger under den vikten så kommer din kropp se till att utnyttja varenda jävla kalori du sätter i dig för att behålla vikten. Därmed krävs en jävulsk disciplin för att hålla en vikt som ligger långt under ens "normalvikt" - minsta slarv kommer kosta.
Därmed tror jag det är en mycket bättre idé att göra som Rymdis och bara se till att hålla sin nuvarande vikt. Att göra mer är både jobbigt och otacksamt. Lär dig acceptera och älska din egen vikt istället - det är lättare.
Tror jag då, men jag har förmodligen lite svårt att förstå skamkänslor kopplat till specifikt övervikt.
Übereil, som känner att han ligger farligt nära ett "varför diskuterar ni det här"-inlägg
Fast jag är inte lika övertygad som honom utan uppriktigt nyfiken. Ni som har vägt vad ni kände var för mycket och sen gått ner, har det varit värt det?
Jag har stort självförtroende när det gäller mitt intellekt och viljestyrka, och jag väger en del (sanning att säga så vet jag inte hur mycket, har inte vägt mig sen mönstringen, men det är inget extremt men helt klart över medelvikten), men varje gång jag funderar på något sånt här så kan jag liksom inte låta bli att tänka på, kommer jag bli lyckligare av att sluta dricka öl, lägga energi på att alltid ha med mig nyttiga mellanmål så jag inte hamnar på korvkiosken, räkna kalorier, eller vad det nu kan vara som krävs (och som enligt vissa är så 'enkelt' men som för mig låter som att det kräver ganska mycket ansträngning), och har hittils kommit fram till nej, troligen inte.
Ändå så finns den här konstanta pressen i samhället och en allmän uppfattning om att minska i vikt är något bra, jag cyklar alltid till jobbet mycket på grund av att jag tänker 'att jo men det är nog bra att träna lite ändå' (och att det knappt tar längre tid än bussen annars hade det nog inte hänt).
Jag kan också se en del fördelar:
Jag kommer bli snyggare (vilket i sig kanske inte är en fördel men som förhoppningvis kan öka oddsen för att sluta vara singel, och tydligen finns det forskning som visar på att det är bra för karriären också).
Jag kommer kanske kunna spela badminton igen (jag höll på med det på motionsnivå rätt längre, men efter att jag drog av hälsenan så har jag inte vågat igen, men om jag skulle gå ner rejält så borde ju belastning på fötterna bli mindre tänker jag).
Jag kommer eventuellt ytterligare öka med koncentrationsförmåga vilket skulle gynna mig i arbetet och diverse mentala tävlingar jag deltar i (bridge, magic etc).
Men som sagt, jag ser också ett antal nackdelar som att det kommer uppta min tid, mina tankar, och kräva en stor viljeansträngning som jag kanske kan lägga bättre på något annat.
Så, min fråga är som sagt, är det värt det? Blir man lyckligare av att väga mindre? (givet att man har vägt mer och sen ansträngt sig för att ta sig ner och hålla sig nere), forskningslänkar är förstås mest intressant men jag är också intresserad av era tankar och anekdoter. Det jag tycker man oftast hittar när man försöker googla lite (förutom 10 miljoner bantningssidor om hur) brukar handla om extremt överviktiga personer som har fysiska problem med att orka med vardagen (som att gå i trappor eller cykla alls osv) och där inser jag förstås direkt värdet, men om man ändå har en acceptabel om än inte bra kondition?