Jag nämner bara tre ord, men väljer att brodera ut dem lite mer i gengäld:
Commission, the
De fem familjerna: Bonanno, Gambino, Colombo, Genovese och Lucchese. I gangsterfilmerna och TV-serierna så heter de alltid andra saker, men det viktiga är att det inte råder fullt maffiakrig om herraväldet, utan att det finns en tyst uppgörelse dem emellan; en sorts ömtålig och ansträngd maktbalans som hålls uppe av möten mellan de olika familjeöverhuvudena. Så funkade det inte mellan de gamla five points-gängen, och inte heller om man tittar på hur maffian fungerar i andra delar av världen (så vitt jag vet). Hela den här "sammanträdesgangster-genren" med allt vad den innebär av förräderi, allianser och läckra titlar såsom "Capo di tutti Capi" är unik för hur New York-maffian reorganiserade sig efter Castellemarese-kriget.
Spritförbudet
När man tänker på de flesta typer av kriminella gäng, så associerar man oftast bara till hemskheter och otäcka råskinn. Jazzerans gangsters har däremot nästan ett romantiskt skimmer över sig. Till viss del tror jag det beror på att på den här tiden så bestod ännu familjerna av en stor andel oldschool-mafiosi från Sicilien - "Mustache Petes" - som höll starkt i traditionerna från den gamla världen, och som på sätt och vis faktiskt var en sorts rebeller snarare än förtryckare. I den gamla världen kämpade de ju emot en ännu större ondska; den från fascisternas vanstyre.
Det är lite av det skimret som vilar över jazzerans gangsters. Efter depressionen så gav de folket precis vad de behövde; svartklubbar, alkohol, och flärdfulla visioner om att The American Dream inte var över - och deras motståndare var ett statligt förtryck i form av övernitiskt stränga lagar. Därför är det lätt att romantisera och idealisera den här epokens gangsters, på sätt som inte riktigt låter sig göras med den ryska maffian, de japanska triaderna eller ungdomsgängen i Rio de Janeiros favela.
Art Deco
Jazzerans gangsters har dessutom fördelen att förknippas med en oerhört läcker stil. Det är nästan omöjligt att föreställa sig tommyguns och fedoror utan att placera dem i någon sorts stram och läcker art deco-affisch med skarpt avtecknade ansikten som badar i neonljus, och med den säregna fasaden från Chrysler Building som tornar upp sig i bakgrunden.
Art Deco erövrade Manhattan ungefär samtidigt som de nya, moderna maffiafamiljerna helt kom att dominera den organiserade brottsligheten i New York från de irländska och judiska busgängen som tidigare huserat kring five points. Därför är det så lätt att förknippa dem båda med varandra. Det är dessutom anledningen till att jazzerans gangsters framstår som coola, snygga, moderna och stilmedvetna, till skillnad från de oslipade thugs som vi annars förknippar med organiserad brottslighet.