Ape of Wrath
DOWN WE GO
Jag har tidigare skrivit lite om en idé jag fick om en setting där världen är karg och öde, där gigantiska svarta tåg susar fram över jorden, där enorma skyskrapor tornar upp sig över människornas små boningar, och där folk är små och maskinerna är stora. Eventuellt finns pipelines, stora fyrtorn och zeppelinare också.
Läs mer i Den här tråden om ni vill.
Jag skrev i alla fall ihop en liten stämningstext till den här världen, och den goes a lil something like this:
"Sätt er här vid elden barn, och lyssna till Fader Bromishs berättelse. Den handlar om hur det var förr, hur allt började, och hur det slutade. För det ska ni veta, att vi som lever nu, vi lever i slutet av tiden.
En gång i tiden var människorna mäktigare än Gud. Vi byggde enorma städer med skyhöga boningar, vindlande farleder och myriader av prång och gränder. Vi tog oss fram över vår jord i snabba motorfordon med hjul eller enorma farkoster som klöv både moln och vågor. Vi var mästare på att bygga maskiner, små och stora, som tjänade olika syften. I början handlade det om att vi ville underlätta en del av livet, kanske att plöja en åker eller sy ett par hosor. Eller så byggde vi helt enkelt en maskin för att lättare och snabbare kunna bygga en ny maskin.
Tiden gick och människorna blev lättjefulla. Deras maskiner gjorde allt jobb åt dem, ingen behövde längre svettas eller böja sig, det fanns det maskiner och apparater för. Till slut hade människorna så många maskiner att hon själv nästan inte fick plats. En del maskiner var jättelika, medan andra var små, och alla fyllde de olika syften. Fast det ska ni veta barn, att på slutet var det en hel del maskiner som ingen riktigt kunde förklara syftet med, mer än att man skulle ha en.
Men sen hände något.
I sin ofantliga och osunda lättja började människorna ge maskinerna större och större möjlighet att bestämma över sig själva. De byggde liksom in ett sätt för maskinerna att tänka för sig själva. De kallade det Eja.
Efter det började människor försvinna, de allra minsta maskinerna började gå sönder av sig själv, medan de stora helt enkelt reste sig upp och gick iväg. Människorna satt som handfallna, ingen visste vad eller hur eller när man skulle göra något utan maskinerna. Människornas egen Eja var som bortblåst, om vi nu någonsin haft någon.
Men då kom de tillbaka. En efter en dök de upp, förändrade, större, snabbare, och farligare. Människor dog, städer raserades, farleder revs upp, och överallt explosioner. Explosionerna var inte som något ni någonsin sett barn, de nuddade himlen och fick marken att skaka, och brände allt i sin väg.
När röken skingrats stod skyskraporna kvar. De få människor som hade överlevt explosionerna började resa sig och titta sig omkring. De första överlevarna byggde så småningom nya boningar åt sig själva och de sina, precis som den ni sitter utanför nu. Och alla var de överens om att inte bygga några nya maskiner."
Min fråga är nu: Låter det här överhuvudtaget som en rolig värld att spela i? Eller känns det bara mörk och dyster? Vad får ni för vibbar?
Jag har också lekt med tanken på att snickra ihop ett eget regelsystem för detta, mitt första i så fall, där man spelar "uppvaknade" människor som ser lite bortom alla andra, typ som Jonathan Livingston Seagull. Jag skulle vilja ha någon slags mekanik för att påverka andra människor att också vakna upp på något sätt men tankarna där är än så länge många och ostrukturerade. Finns det något befintligt system som skulle kunna passa detta? Att man genom att utforska och erövra och bekämpa maskinerna på något sätt kan samla poäng man kan omvandla till inflytande över sina medmänniskor, eller impact i tal där man uppmanar dem att resa sig mot maskinerna?
I övrigt tänker jag mig detta som nån slags dieselpunk-weird'n'dark-fantasy, där man kan strida mot Automatoner som är utsända från Fabrikerna där nya automatoner skapas, man kan strida mot andra människor om gränser, mat och husrum, man kan strida mot enorma odjur från den ödelagda världen som få har sett, man kan explora en hel del och hitta lämningar och relikar från tiden innan kollapsen osv.
Jag börjar nånstans känna att jag kanske ska skriva en berättelse om detta istället för att göra en setting och/eller ett rollspel av det, vad tycks?
Läs mer i Den här tråden om ni vill.
Jag skrev i alla fall ihop en liten stämningstext till den här världen, och den goes a lil something like this:
"Sätt er här vid elden barn, och lyssna till Fader Bromishs berättelse. Den handlar om hur det var förr, hur allt började, och hur det slutade. För det ska ni veta, att vi som lever nu, vi lever i slutet av tiden.
En gång i tiden var människorna mäktigare än Gud. Vi byggde enorma städer med skyhöga boningar, vindlande farleder och myriader av prång och gränder. Vi tog oss fram över vår jord i snabba motorfordon med hjul eller enorma farkoster som klöv både moln och vågor. Vi var mästare på att bygga maskiner, små och stora, som tjänade olika syften. I början handlade det om att vi ville underlätta en del av livet, kanske att plöja en åker eller sy ett par hosor. Eller så byggde vi helt enkelt en maskin för att lättare och snabbare kunna bygga en ny maskin.
Tiden gick och människorna blev lättjefulla. Deras maskiner gjorde allt jobb åt dem, ingen behövde längre svettas eller böja sig, det fanns det maskiner och apparater för. Till slut hade människorna så många maskiner att hon själv nästan inte fick plats. En del maskiner var jättelika, medan andra var små, och alla fyllde de olika syften. Fast det ska ni veta barn, att på slutet var det en hel del maskiner som ingen riktigt kunde förklara syftet med, mer än att man skulle ha en.
Men sen hände något.
I sin ofantliga och osunda lättja började människorna ge maskinerna större och större möjlighet att bestämma över sig själva. De byggde liksom in ett sätt för maskinerna att tänka för sig själva. De kallade det Eja.
Efter det började människor försvinna, de allra minsta maskinerna började gå sönder av sig själv, medan de stora helt enkelt reste sig upp och gick iväg. Människorna satt som handfallna, ingen visste vad eller hur eller när man skulle göra något utan maskinerna. Människornas egen Eja var som bortblåst, om vi nu någonsin haft någon.
Men då kom de tillbaka. En efter en dök de upp, förändrade, större, snabbare, och farligare. Människor dog, städer raserades, farleder revs upp, och överallt explosioner. Explosionerna var inte som något ni någonsin sett barn, de nuddade himlen och fick marken att skaka, och brände allt i sin väg.
När röken skingrats stod skyskraporna kvar. De få människor som hade överlevt explosionerna började resa sig och titta sig omkring. De första överlevarna byggde så småningom nya boningar åt sig själva och de sina, precis som den ni sitter utanför nu. Och alla var de överens om att inte bygga några nya maskiner."
Min fråga är nu: Låter det här överhuvudtaget som en rolig värld att spela i? Eller känns det bara mörk och dyster? Vad får ni för vibbar?
Jag har också lekt med tanken på att snickra ihop ett eget regelsystem för detta, mitt första i så fall, där man spelar "uppvaknade" människor som ser lite bortom alla andra, typ som Jonathan Livingston Seagull. Jag skulle vilja ha någon slags mekanik för att påverka andra människor att också vakna upp på något sätt men tankarna där är än så länge många och ostrukturerade. Finns det något befintligt system som skulle kunna passa detta? Att man genom att utforska och erövra och bekämpa maskinerna på något sätt kan samla poäng man kan omvandla till inflytande över sina medmänniskor, eller impact i tal där man uppmanar dem att resa sig mot maskinerna?
I övrigt tänker jag mig detta som nån slags dieselpunk-weird'n'dark-fantasy, där man kan strida mot Automatoner som är utsända från Fabrikerna där nya automatoner skapas, man kan strida mot andra människor om gränser, mat och husrum, man kan strida mot enorma odjur från den ödelagda världen som få har sett, man kan explora en hel del och hitta lämningar och relikar från tiden innan kollapsen osv.
Jag börjar nånstans känna att jag kanske ska skriva en berättelse om detta istället för att göra en setting och/eller ett rollspel av det, vad tycks?