Nekromanti Gilgamesheposet goes mundana?

[Poseur]

Här sitter jag i min ensamhet och dricker Kaffe en söndagsförmiddag. Jag sitter och gör mina svenskaläxa som skall helst vara klar nu imorgon.

Liksom just nu sitter jag och läser om mytbildning och om olika myter i vår världs historia.

Men det skulle vara underbart med flera djupa myter och epos i mundana. Det är ju något som är ack för stämmningshöjande!
Jag har just nu alléns för dålig inspiration att faktiskt komma på eller skriva någon. Jag vet att det finns ett par riktigt bra myter här på forumet, tex Ermine´s Xinu-variation och Ymirs förbannelsens fåglar.
Men vad har ni använt för myter och legender i erat mundana? Allt är ju av intresse, inte bara för mig utav förmodligen för alla här på forumet.

Jag måste erkänna att jag bara brukar nämna myter och legender lite halvhastigt för jag är jättedålig att skriva ner dem. Men jag lovar att även jag bidra med något när jag orkar och får tid.

So shoot me with your myths


/poseur- Kaffe

 

[Dark Lotus]

Ja jag brukar ju köra på att thalamurs magikrater har bland annat typ som skydsbunkrar med miljontals magisymboler utifall något skulle hända så dom kan springa ned och fega sig iallafall i mitt bakhuvud där en myt sitter.

Jag måste försöka komma på några bättre saker..i can do this .__.

 

[duncan_UBBT]

Skrev faktiskt en berättelse som en gammal man skulle berätta för rollpersonerna. Vill dock inte att de ska läsa den innan nästa spelmöte. (Mannen pratade på ett lite speciellt sätt.)

Spoiler

Sagan om Vazago

För hundratals år sedan, på en plats
inte långt härifrån, en stad fanns,
vackrare än alla andra städer.

Än stadens namn känt är, och av de kunniga
Vazago den kallas.

En kung i staden fanns, mäktigare än all
världens kungar, och Garon var hans namn.

Vid vart av årsdagarna sedan hans kröning
kungen mot de trennes tempel begav sig,
som beläget högt över staden var, och där
han sedan under en hel natt kom att ligga
och i tystnaden till gudarna sina böner
mässandes.

Så vart det åter hans på tronen tionde
årsdag, och mot templet konungen strövade.

Han de tre hundra och trettiotre trappstegen
besteg, till tempelbergets topp, varefter
han genom de tunga stenportarna gick.

Han in i templet skred, och i skenet från
de fladdrande vaxljusen han knäböjde.

Mässandes de uråldriga bönerna konungen höjde
händerna sina mot Aerius och de Väldiga där
förseglade.

Det var i stunden den han i ögonvrån sin såg
en kvinna, som än skogens blommor vackrare varde,
men än havets vågor skönare varde, och som än
bergens i snö klädda toppar fagrare varde.

Som fullmånens sken hennes hy vit var,
som grottornas djup hennes hår svart var,
och bort från konungens minne hon bönen och
mässan förde.

Var natt kvinnan konungen till sin säng ledde,
och för vart dygn som gick de trennes
fängelse med en än rödare glöd lyste.

Stadens liv fortgick dock, men med tidens gång
sjukdomar och olyckor kom att till staden styra
sin kosa.

Folket svalt och i divor dog. Konungen i sitt
sinne befarade att det vart hans synder som fått
de trenne att hans stad lämna.

I mörkrets skydd den niohundrade och nittio nionde
natten han mot tempelberget gick.

Där hans klättrande tog sin början, och vid
midnatt i fullmånens sken han om gudarnas
förlåtelse bad.

Gudarna honom svarade, och deras krav inte litet var.
De hans älskades liv krävde, och när konungen deras
dom hörde, sin sorg han grät ut.

Han mot sitt hem begav sig, och över sin älskades
säng kniven höjde. Minuterna gick, och han kunde ej
ta sig för att till gudarna sin käresta offra.

Då gudarna konungens i deras ögon feghet såg, de en
skur av stenar brinnandes som underjordenseldar
kastade mot staden.

Jorden rämnade, och elden från himlen regnade, och
när gryningen kom, inget av staden gick att finna.

Konungen och hans älskade båda döda var, och än
lever sagan om Vazagos fall i minnet kvar på oss
som tid tar oss att minnas den.

Jag är ingen hejare på att skriva sagor, men det var roligt att förvränga varje mening så att de knappt blev läsbara.