Känslan är att ingen längre spelar gamla indie-klassiker som Sorcerer, Tsoy, Grey Ranks och i viss mån Burning Wheel, men, ja , det finns hur många spel som helst att nämna. Håller de inte måttet längre—finns det nyare och bättre ”teknik”, eller är det helt enkelt smak och ”mode” som svängt med att tiden gått? Jag kan inte själv svara på varför jag inte är lika sugen längre—för jag tycker fortfarande att det är grymma spel.
Good old Indie?
- Thread starter Nässe
- Start date
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Många spel känns som att de innehåller mycket från både trad och indie. Gissningsvis tillräckligt mycket från kolumn A och kolumn B (en del mer av den ena, en del mer av det andra) för att de flesta ska vara nöjda.
Rena trad och Indie har istället blivit något av extremfall med relativt få följare. de flesta ligger i den stora mellanhögen. Jag kan till och med tänka mig att många som egentligen hade föredragit något mer renodlat nöjer sig med mellanmjölk för det blir helt enkelt enklare så.
Rena trad och Indie har istället blivit något av extremfall med relativt få följare. de flesta ligger i den stora mellanhögen. Jag kan till och med tänka mig att många som egentligen hade föredragit något mer renodlat nöjer sig med mellanmjölk för det blir helt enkelt enklare så.
Björn den gode
Swashbuckler
Många saker som samspelar här tror jag. Dels som redan nämnts så har många av indierörelsens/spelens koncept och tankesätt inkorporerats i nyare mainstreamspel, dels så var apocalypse world en väldigt stor grej i vår lilla subgenren och det kändes som att det ett tag enbart var PbTa-spel som gavs ut men dels så får man nog säga att spelen faktiskt också har blivit bättre.
Tidiga indieklassiker som Dogs in the Vineyard var väldigt nyskapande när de kom men också lite trevande och idag så tycker jag nog att det går att intersubjektivt säga att resolutionsmekaniken är lite styltig och borde göras om ifall det kom en nyutgåva. På samma sätt så (med reservation av att jag inte spelat Grey Ranks och det var länge sen jag läste det) känns det som att Carolina Dethcrawl (av samma tillverkare, också i krigssetting) helt enkelt är ett bättre spel än Grey Ranks, och så även Nightwitches för de som gillar PbTa.
Fiasco verkar på något sätt ha tagit över "mainstream-indie" trots att jag inte tycker att det är ett särskilt bra spel så får jag väl ändå ge det att det verkar göra någonting rätt då det verkar vara en väldigt bra inkörsport, tror att kanske redan pitchen och namnet, det vill säga att det inte går ut på att det ska gå bra för ens rollperson är väldigt förlösande för många som kommer från en annan tradition vilket gör att resten kan fungera.
Tidiga indieklassiker som Dogs in the Vineyard var väldigt nyskapande när de kom men också lite trevande och idag så tycker jag nog att det går att intersubjektivt säga att resolutionsmekaniken är lite styltig och borde göras om ifall det kom en nyutgåva. På samma sätt så (med reservation av att jag inte spelat Grey Ranks och det var länge sen jag läste det) känns det som att Carolina Dethcrawl (av samma tillverkare, också i krigssetting) helt enkelt är ett bättre spel än Grey Ranks, och så även Nightwitches för de som gillar PbTa.
Fiasco verkar på något sätt ha tagit över "mainstream-indie" trots att jag inte tycker att det är ett särskilt bra spel så får jag väl ändå ge det att det verkar göra någonting rätt då det verkar vara en väldigt bra inkörsport, tror att kanske redan pitchen och namnet, det vill säga att det inte går ut på att det ska gå bra för ens rollperson är väldigt förlösande för många som kommer från en annan tradition vilket gör att resten kan fungera.
Björn den gode
Swashbuckler
Lite orelaterat men min känsla är också att om vi tittar på indiespel som ges ut senaste åren så har kampanjspel nästan helt försvunnit utan det är stort fokus på one-shots och gärna korta sådana, vilket också konstraterar lite mot de ändå förhållandevis regeltunga och kampanjfokuserade spel du nämner i början.
runequester
Swordsman
- Joined
- 29 Apr 2018
- Messages
- 474
Usual apologies for typing in English.
Burning Wheel I feel is an interesting case, because it has all the trappings of a hard-as-nails simulation game (blow by blow combat, tracking experience for individual skills etc) merged with the trappings of indie game outlooks (character motivation driven, not plot driven, abstract concepts of progression, meta-currencies)
Burning Wheel I feel is an interesting case, because it has all the trappings of a hard-as-nails simulation game (blow by blow combat, tracking experience for individual skills etc) merged with the trappings of indie game outlooks (character motivation driven, not plot driven, abstract concepts of progression, meta-currencies)
Vi spelar en ganska högnivå politisk kampanj där spelar karaktärerna är skapade med 6lpNässe;n340583 said:
Spelet utspelar sig i Järnland ett land som en gång i tiden var självständigt men nu mer är kuvat under det större Koppiska imperiet.
alla spelarkaraktärer är medlemar i den hemliga revolutionära gruppen Landssmederna, som vill göra Järnriket självständigt igen.
Spelarkaraktärna är följande: Angelina Svartring, en hovmagiker till Hertigen av Järnland, Hon är en av Landssmedernas första medlemmar och jobbar flitigt med att rekrytera folk.
Asbjörn Svartring, Angelinas bror, och härtigens spionmästare. Gör allt för sin syster till en nivå att man kan ifrågasätta omhan vet sin egen identitet.
Aetelwulf, Hirdmästare över Hirden, som är Hertigens stående arme, en väldigt traditionsbunden man som kämpar mellan lojalitet mot hertigen och lojalitet mot landets traditioner.
Edgar av Vindkast, oäkting till den mycket stränga och mäktiga Vermilion Vindkast, har fått kämpa för allt han har, och har genom inte så hederliga verktyg fått ett eget gods, och genom ännu mindre hederliga verktyg, lyckats styre upp dess ekonomi. Drivs av en stor maktgirighet.
Det är en kampanj där det är mycket pratande med NPCer, mycket navigerande runt traditioner och förväntningar. Många frågor om vem man kan lite på och inte.
Det här är inte den första kampanjen jag spelleder i Burning wheel, utan den tredje och jag har älskat alla tre kampanjer på olika vis.
Systemet är förvånansvärt flexibelt för olika typer av kampanjer och det fungerar perfekt för mig som älskar massor av npcer med olika agandor.
utan tvivel mitt favoritsystem att vara spelledare i.
(någon gång vill jag få prova vara spelare i det också)
Mogger
Hipsteranka
Håller med om detta. Även om få mainstreamspel drar dramat hela vägen så finns det i allmänhet tillräckligt med stöd för att göra det till en bärande del av spelet. Och för min del var det hela poängen, att göra RPs mål, drifter och svagheter explicita och inte bara något som fanns i spelarens huvud (som det aldrig gavs utrymme för).Rymdhamster;n340581 said:
Bifur
Veteran
- Joined
- 28 Dec 2015
- Messages
- 5,666
Vet inte om jag borde skriva något eftersom jag missade hela indievågen och bara sporadiskt tagit del av de spelen i efterhand (och inte spelat så många av dem)... men kanske kan ett utifrånperspektiv vara intressant.
I alla fall, det känns som spelen segrat ihjäl sig, som en del är inne på. Många gånger framstår mekaniken för att skapa drama som rätt ordinär - inte dålig, men ofta mainstream i dagsläget. Vilket får mig att undra om det inte var processen att spela dem som dramaspel som var grejen för er som höll på med dem då - inte hur de faktiskt mekaniskt funkade?
Ska jag dra från min egen erfarenhet skulle jag säga att när jag ibland spelar indiespel med indiespelare (nåja, spelare som jag uppfattar ha en förkärlek för dramaspel) tycker jag deras spelstil - att vilja skapa drama mellan karaktärerna - betyder mycket mer än den input systemen ger. Och omvänt, när jag ibland försöker spela sådana spel med folk som inte är tränade i den spelstilen (eller rent av tycker det är så där lagom kul) är systemen ett rätt trubbigt redskap för att hjälpa oss.
I alla fall, det känns som spelen segrat ihjäl sig, som en del är inne på. Många gånger framstår mekaniken för att skapa drama som rätt ordinär - inte dålig, men ofta mainstream i dagsläget. Vilket får mig att undra om det inte var processen att spela dem som dramaspel som var grejen för er som höll på med dem då - inte hur de faktiskt mekaniskt funkade?
Ska jag dra från min egen erfarenhet skulle jag säga att när jag ibland spelar indiespel med indiespelare (nåja, spelare som jag uppfattar ha en förkärlek för dramaspel) tycker jag deras spelstil - att vilja skapa drama mellan karaktärerna - betyder mycket mer än den input systemen ger. Och omvänt, när jag ibland försöker spela sådana spel med folk som inte är tränade i den spelstilen (eller rent av tycker det är så där lagom kul) är systemen ett rätt trubbigt redskap för att hjälpa oss.
Mogger
Hipsteranka
Skulle iofs att de spel som gör drama bra skapar ett spel som inte går att uppnå på andra sätt. Visst, du kan spela ut destruktiva sidor och drama, men det de bra systemen gör är att plocka fram detta fast du inte vill. Det vågar jag påstå att man inte kan spela ut annars.Bifur;n340675 said:
Men mycket av det andra som också kom med indievågen funkar utmärkt att spela nästan oavsett system, i synnerhet om man har övat sig med några renodlade indiespel
Mogger
Hipsteranka
Jag ljuger lite. Det går att uppnå med svåra dilemman som hanteras konsekvent och hårt. Men det underlättas med mekanik. Då kan man få fram spel där protagonisten väljer att återgå till sitt missbruk för att det trots allt känns som den bästa "lösningen".Bifur;n340695 said:
Spel som Dust Devils gör detta bra även om spelet har en del andra problem. Skulle säga att mitt The Fog of War gör detta allra bäst
Mogger
Hipsteranka
Det stod lite och inte inte. "Jag ljuger lite"Bifur;n340719 said:Det trodde jag så klart inte heller
Men oavsett ska du såklart läsa FoW igen!
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,856
Det klassiska introscenariot till Burning Wheel. Tror det finns i Adventure Burner, men det finns gratis att ladda hem också.Lukas;n340813 said:Jag ska erkänna att jag inte vet vad The Sword är för spel, så har svårt att svara på frågan