Nekromanti Hämnd!

[Bunny]

Du har blivit kraftigt förnedrad, torterad och/eller lemlästad. Din älskade, din familj eller dina närmaste vänner har blivit mördade eller tagna ifrån dig på ett eller annat sätt. Kanske är det människorna närmast dig som svikit dig. Hur som helst gav du dig ut efter hämnd.

Berätta nu för mig vad som hände - ni som har varit igenom ett sådant här scenario i rollspelsform (som spelare eller som spelledare). Hur gick det? Hur pass mycket hatade ni källan för erat hat - eran nemesis? Vad hade personen/personerna gjort för att förtjäna erat hat? Hur utstuderad var eran hämnd? Fick ni den upprättelse ni ville ha?

Alla ni som känner för det kan även berätta hur ni tycker ett bra hämndscenario ska vara uppbyggt rent spelmässigt. Vilka egenskaper gör en bra nemesis? Hur bygger man upp ett sådant hat hos sina spelare? Hur görs bäst ett hämndscenario till en utdragen kamp, där spelarna svävar mellan hopp och förtvivlan?

Vad skulle du som spelare vilja ha ut av ett hämdscenario. Dra gärna några häftiga scener, som om det ni tänker på vore en film. Hur skulle slutscenen vara utformad och på vilket sätt vill du ta dig dit? Jag pratar nu om själva upplevelsen - vad en spelare vill ha möjlighet att uppleva, snarare än vad en spelledare vill ha instrument till att berätta. Du som spelare behöver stå mer i centrum.

Skriv dock främst av allt vad ni känner för, så länge temat är hämnd och till viss del kombinerat med rollspel (så pass mycket att det behagar moderatorerna åtminstonde). Nu tänker jag dock inte ställa fler frågor.

 

[w176]

Jag gillar hämnd, det är en cool lagom både sympatisk och mörk och både en bra drivkraft osv. svaghet/synd att definierar karaktär ut i från. Jag har inte spelat någon kampanj men genomgående hänmdtema men jag har spelar ett antal karaktärer med hämnd som tema och älskat och trivts med dem.

För och främst så tycker jag man måste kolla vad man vill ha ut av hämndtemat. Är det att får vara hobbysadist och komma på roliga grymheter? Är det för att utforska drivkrafterna bakom och karaktärens psyke och alla skrymslen och vrår eller vill man ha en mörk historia av det? Vad som helst det kan vara och vad som helst tema kan lämna utrymme åt och du tycker är skoj.

Hämnd i sig själv, sägs helt klart berättigat, vara ganska tomt, en berättelse som går ut på "Han gjorde illa dig och sedan gör du kan mer illa" kan bli lika tom som vilken fed-ex-quest som helst. Man måste bry sig.

Hämnden tycker jag inte centralt handlar om att faktiskt ta ut en fysik hämnd utan bara drivkraften som finns dr oavsett pm målet uppnås eller ej. Min älskade bordelinesjuka halvblodskaraktär bedriver en ständig serie av grymheter och hämndaktioner mot sin ena ras, men ändå så fick det inget slut och karaktären handlar fortfarande om någon vars psyke äts upp av hennes självförakt som tar sig uttryck i form av hämndbegär. Jag skulle tycka det var rätt meningslöst att bygga kampanjen kring att uppnå "The hämnd " typ, du blir det bara ett uppdrag att klara av. Utan det är snarare motivationen och hur hämndbegäret driver och formar karaktärerna och hur långt den kan få dem att gå för sin hämnd som är intressant.

Jag skulle inte ta någon specifik individ som centrum för denna hämnd utan istället välja snarare ett begrepp hämndbegäret är riktat mot, auktoriteten, polisväsendet, kvinnor, mongoler eller bara rent allmänt hämnas på världen. På så sätt kan mandels lägga fram specifika elakingar för rollpersonerna att hämnas på, samt en massa mindre viktigare spelledarpersoner att allmän sadists sig mot om de råkar komma i vägen för rollpersonerna. Hon som har ett hämndbegär mot resten av värdens kvinnor kanske tar och förnedrar den lilla flicka som sitter på information om Miss Onding som bor över gatan. In vidare hämnd ger mer frihet för spelarna. Dels kan man fortsätta historien på ett annat sätt även om Miss Onding till slut hämnas på med en historia som har som tema att rollpersonerna ska släppa sin vrede eller förtäras av den ändå eller vad som helst.

 

[Cybot]

I am Batman!

Jag skulle inte ta någon specifik individ som centrum för denna hämnd utan istället välja snarare ett begrepp hämndbegäret är riktat mot, auktoriteten, polisväsendet, kvinnor, mongoler eller bara rent allmänt hämnas på världen.

Tja, som titeln antyder så tycker jag att hämnd kan gärna BÖRJA som något personligt vendetta (i batmans fall så är det mot Jack Napier, aka Jokern), men jag gillar när den expanderar, transmuteras och blir något större, annorlunda.....och helst käpprätt åt skogen. "the end justifies the means" är en sådan underbar klippkant att vandra på.


Några av mina bästa anti-hjältar har gått på det temat.
...ska se om jag kan gräva upp mina gamla noteringar till Röda lansens riddarskap, en kampanj där gruppen började som lite smågoda vigiliantes som försöker rädda sitt kvarter från att bli en drogslum, men som senare glider sakta men säkert ner i moralträsket där varje steg verkar vara det bästa valet, eller åtminstone det mindre onda av två onda ting, men i slutet så är det alltid fel.

 

[Eagle]

Förlåtelse, Värme och Mildhet

Hej!

Hämnd är skönt att utkräva, men när hämnden är avklarad så lämnar den ofta kvar ett känslomässigt sår. Kanske består såret av skuldkänslor, bitterhet eller oförmågan att kunna älska någon helhjärtat igen. En person som mördar, blir sällan densamma igen. han blir helt enkelt avtrubbad tror jag.

En annan sida av hämnden är att det ofta blir en ond cirkel där hat leder till mer hat, då den man utkräver sin hämnd på har anhöriga som i sin tur utkräver hämnd. Någon måste bryta den onda spiralen. Att konfrontera rollpersonerna med utmaningen att förlåta kan vara intressant.

Låt oss säga att rollpersonen kommer till en stad och finner mannen som tio år tidigare deltagit i lynchningen mot honom och hans familj. Men mannen som förrut gjorde allt det där har blivit hederlig. Han har lagt revolvern och sitt laglösa förflutna på hyllan. Han har försonats med Gud och har en egen familj på fru och två små barn. Hans fru är dessutom havande och ytterligare ett barn är på väg. Mannen vädjar för sitt liv och ber om förlåtelse... Kommer en hämndlysten rollperson hämnas eller förlåta?

Ett annat exempel. Den person rollpersonen känner hat gentemot har mördat och torterat många människor, inklusive rollpersonen och dennes familj. Personen lever ett liv i destruktivitet och laglöshet. Men innerst inne har han en längtan efter att förändras... men han förmår inte att ta sig ur den onda spiral han hamnat i. En rollperson som ger honom sin förlåtelse kanske kan få personen att bli förvandlad på insidan? Förlåtelsen kan resultera i att han förändrar sitt sätt att vara och börjar göra mycket bra saker med sitt liv, för att kompensera för allt hemskt han gjort. När rollpersonen får lite distans till det så kanske han känner tillfredsställelse över att han förlåtit - för personen han förlåtit kanske visar sig bli en underbar förebild och inspiration för många. Förlåtelse kanske är som vatten och solsken åt en blomma. Den får en människa att blomma ut.

Min erfarenhet är att spelare i regel är ganska så ytliga och har svårt att hantera känslor som både kärlek och förlåtelse. Det blir lätt krystat och även de coolaste av killar kan börja skruva på sig och nervöst titta på klockan. Hämnd och hat är så mycket enklare - för det kräver ingen social interaktion av mildhet och värme med SLP.

Så vill ni uppleva något nytt i rollspelens underbara värld - så utmana rollpersonerna att förlåta, istället för att hämnas och döda

 

[PVC]

Jag har själv skrivit ett par äventyr som baserar sig enbart på hämnd. Det absolut viktigaste i ett sådant äventyr är att den utsatte inte på något vis ska kunna rå på sin nemesis utan att skaffa hjälp på något sätt.

En ingrediens som senare gör detta spel mycket mer späckat av hämndbegär är om den ondskefullt förföljer eller på något sätt hela tiden sätter käppar i hjulet för spelaren. Detta väcker känslor av typen: vänta du bara tills jag är redo, då ska du få se.

Bäst blir alltihop om du till slut låter de bägge mötas och erbjuder spelaren en annan väg så som exempelvis förlåtelse. Då tvingas spelaren på allvar att tänka efter riktigt djupt över vad rollkäraktären skulle göra. Det ger helt enklet en mycket äkta form av rollspel.

Kortfattat innehåll: Hjälplöshet, Påminnelse, Uppgörelse

 

[Pom]

Ibland upplever jag att hämnd är någonting som just spelares rollpersoner tar extra allvarligt. Ve den stor- eller småskurk som bär sig illa åt mot en sådan!

Därför är jag lite kluven till att ytterligare spä på spelarnas hämndgirighet.

Förlåtelse kan vara förfärligt vackert. Men det är förknippat med vissa personlighetstyper. Spelar man en kallhamrad sälle är det inte ett alternativ, om man inte ser förlåtelsen som ett led i en personlighetsförändring.
Däremot kan det vara spännande med prioriteringar för alla slags rollpersoner oavsett deras personliga moral och preferenser. Kan man lägga den personliga oförrätten åt sidan för att klara av den större uppgiften man egentligen strävar efter? Låta ogärningsmannen löpa för stunden och ägna sig åt viktigare ting, av kall beräkning, praktiskt sinnelag, pliktkänsla eller annat, som inte alls måste vara godhjärtad förlåtelse?

Så jag ser gärna att hämndlust kommer in i ekvationen, men helst som en konkurrerande faktor bland andra.

 

[MongoMan]

Mycket bra inlägg!

Mycket intressant och välskrivet inlägg!
Jag insåg medans jag läste att du har rätt i allt du skriver, detta kan ha varit det bästa jag har läst på rollspelsforumet i år!

 

[GrottrolletNaug]

"Han dödade min älskade och jag omfamnade honom i en eldstorm av vrede. Med mina armar runt hans kropp så lystnade jag på hans dödsskrik som hans hud knastrade och skrynklades ihop. Hans fett smälte och droppade av hans kropp. Hans hår brann ända in i rötterna och hans ögon sprack, och rann ut ur dess hålor. Sådan var min hämnd."
- Cathak Sashírah


Så gick det till ingame-mässigt i alla fall. Offgame-mässigt var det en väldigt kort historia. Hennes älskare dog, hon dödade den ansvariga ganska omedelbums efteråt. Men hennes älskare bad henne med sina sista andetag att inte söka hämnd, och därefter så har hon faktiskt inte gjort det, trots att hon till sin karaktär defintivt har en läggning för hämnd. Hon får ofta anstränga sig för att lägga band på det hatet hon har byggt upp, men hittills har det gått bra. Även om inga riktigt påfrestande situationer har uppstått ännu.


/Naug

 

[Ichabod_UBBT]

AMEN! [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Guest]

Den enda riktiga hämnd jag spelat var en riktigt småsint och ondskefull sådan, spelgruppen hade kommit till en by som drabbats av svår svält, en av karaktärerna nackar en höna, och de andra jagas in i något ställe, medans jag kommer lufsande (eller ja, lufsar dimalver) jag lyssnar noga igenom samtalet så jag vet vad som har hänt, letar reda på hönan som är inslängd i en buske och häller ett mycket potent gift i den så gott det går sedan lämnar jag den vänligt till byborna och spelar ovetande om vad som hänt.

Men det jag helst skulle spela är nog bessinningslöst raseri, så klart måste det vara en kraftig anledning, som att personen i fråga dödat min älskade eller något, och det ska inte sluta innan MIN karaktär är död.