Döda i drömmar (OT)
Det här var länge sedan, men...
Jag är på utflykt med en högstadieklass (7:or) i närheten av min sommarstuga, hundratals mil från en plats där de rimligtvis skulle kunna göra en utflykt.
De går in i stugan alla 30 för det börjar regna och sitter i klasar i vardagsrummet; mina föräldrar bjuder alla på saft och kakor och oss lärare på kaffe.
Så kommer det: ett meddelande på Dagens Eko, om att undantagstillstån införs på grund av... zombies. Millioner zombies. Låter fjantigt, men jag blir genuint rädd.
Så gör filmen uppenbart ett klipp, och det är liksom ett kaleidoskop av någon sorts stridsscener, som involverar mig, min far, min farbror och en av mina lärarkollegor. Av dessa snapshots att döma kan jag dra slutsatsen att vi är mellan motorvägen och stranden/sommarstugan, och driver sakta de odöda horderna tillbaka mot vägen.
(Sidonot: jag har alltid hävdat att splatter minsann inte är riktig skräck, men efter att ha (om än falska) minnen av att faktiskt _slagits_ mot levande döda, kan jag avslöja att jag var livrädd; jag skrek högt i sömnen, vad jag förstår.)
Så övergår mardrömmen i någon sorts harmoni. Vi står på verandan, jag, min far och min farbror, och även om jag inte vet varför, har jag en känsla av att hotet är _över_.
Så säger farbror: "Jaha, då har väl jag gjort mitt, då. Dags att återvända." eller words to that effect.
Och så blir jag iskall igen, och vaknar med ett ryck. Först då minns jag att min farbror varit död i snart 10 år, och är en lika ologisk figur där som zombierna.
Nightowl, borde nog gå i terapi
"Varje gång jag trampat ned rabatter, doftar mina stövlar av blommor."
Sifu Nightowl