Nekromanti Har era äventyrar grupper uttalade ledare?

[God45]

Det här kom upp i tråden om reaktionstabeller. Har äventyrargrupper alltid en uttalad ledare? Brukar ni har det? Bör man ha det?

Vi har nästan alltid det i mina grupper eftersom det skapar bra asymmetriska relationer inom gruppen med potential både för att komma mer in i sina karaktärer och drama. Det är dessutom jävligt praktiskt när man måste ta ett svårt beslut NU!

Hur gör ni?

 

[Axelsson]

Brukar tycka att det är bra med en uttalad ledare, så länge nu spelaren klarar av att axla det ansvaret.

 

[deusexmatteo]

För det mesta inte. Ibland är det någon som har en karaktär som har levt längre genom kampanjen eller har högre status, men för det mesta är det ett gäng som bara drar omkring och resonerar med varandra. Under scenarion där vi spelat personer som arbetar inom en organisation har vi haft det, vilket kan vara ganska roligt men också göra spelet lite stelt.

Det tråkigaste jag vet är att spela typ militärer där det finns en officer i gruppen. Såg en film som handlar om typ SAS soldater där det verkar fungerar rätt bra, så länge de har tid att resonera gör de det men så fort de hamnar i strid är det officeraren som ger order. Vi försökte härma det när vi spelade något liknande senast och det fungerade sådär eftersom att officeraren (eller spelaren) hade svårt att ta beslut.

 

[God45]

Det tråkigaste jag vet är att spela typ militärer där det finns en officer i gruppen. Såg en film som handlar om typ SAS soldater där det verkar fungerar rätt bra, så länge de har tid att resonera gör de det men så fort de hamnar i strid är det officeraren som ger order. Vi försökte härma det när vi spelade något liknande senast och det fungerade sådär eftersom att officeraren (eller spelaren) hade svårt att ta beslut.

Det här fungerar jättebra om du har någon som klarar av att vara en ledare. Man resonerar om det mesta men när det smäller och man måste ta omöjliga beslut omedelbart vill man ha en ledare som skriker "Skjut barnen!" eller "Krossa kristallen!"

 

[Rymdhamster]

Det varierar. De grupper jag varit med i som mest skulle behöva en ledare ibland, bara för att få något att hända, skulle det nog också fungera absolut sämst i för att flera av spelarna där VILL diskutera igenom allt till dödagar, och hatar att bli "överkörda".

I andra grupper som i och för sig inte är i lika stort behov av det funkar det rätt bra just för att man kan köra vidare när man kommer till de partier där gruppen som helhet börjar tveka. Det här rör sig framför allt om lite mindre grupper (typ tre spelare + SL), och det gör att man oftast kan komma överens på en gång, så det är rätt sälan någon behöver bli överkörd, och därför kan det vara en rolig grej när det väl händer (i synnerhet om alla har gott humör, vilket får ses som en grundförutsättning) eftersom det låter en få in lite kamratligt smågnabbande imellanåt: "Where to now, fearless leader?", "You sure you don't just wanna piss yourself and back down like you did with Badger?", "I informed you thussly! I so infomred you thusly!".

 

[micromonkey]

Intressant. Inte tänkt på det tidigare. Vår ledare kommer fram på naturligväg. Alltså vi spelar på det sättet att alla är sina egna, alltså bara ett gäng som hänger ihop. Men under spelets gång har någon ett agenda eller axlat fram ett beslut och den personen blir ledaren på ett naturligt sett. Sen på något sätt blir just den personen viktig för storyn. Och detta är något som varierar mellan olika rollpersoner beroende på vad för karaktärer det är. Så det är olika spelare från kampanj till kampanj som blir ledare av någon form.

Men jag har inte ens tänkt på det förens nu.

 

[God45]

Grejen är lite att man måste komma ihåg att bara för att man är ledaren är man inte alltid den som bestämmer. Har man en präst/cleric/philadox eller liknande i gruppen kommer kunna trumfa dig när det kommer till frågor om heder och moral. Har man en magiker/ theurg/adept i gruppen kommer de trumfa en när det kommer till andevärlden. Det är så det fungerar om det är en välfungerande grupp.

Sedan är det nice att spela en dålig ledare också. Personen som vill ha prestigen och makten men inte ansvaret är tex en klassiker. Men då gäller det att alla vet att det är din karaktär som är så och inte du.

 

[Rymdhamster]

Det finns ju en del roliga kombinationer också, exempelvis adelspersonen som egentligen inte vill vara ledare, och vet att hen inte är bra på den, men har en betjänt som kan fatta väldigt bra beslut där man får lite av ett cyranoesqet förhållande. Det gäller bara att detta inte helt tar över till andra spelares uttråkning.

 

[micromonkey]

Är det inte vanligt att rollpersonerna arbetar för någon annan som är deras ledare. Inte som följer med utan som bara skickar dem på uppdrag. All auktoritet kommer från denna SLP som bestämmer missions.

Bra om man vill styra och tvinga äventyrarna i en riktning. Detta låter väldigt dåligt men kan användas på ett bra sätt om SL använder denna ledare person måttligt och vagt, men väldigt direkt.

Det finns en annan variant man kan använde detta till. Denna ledare som spelledaren spelar ´skickar rollpersonerna på självmordsuppdrag efter självmordsuppdrag. Samt är inte så intresserad av rollpersonerna välmående alls. Målet med kampanjen då är att rollpersonerna ska lyckas störta sin ledare och bli av med hållhaken som denna person har över dem.

 

[deusexmatteo]

Det här fungerar jättebra om du har någon som klarar av att vara en ledare. Man resonerar om det mesta men när det smäller och man måste ta omöjliga beslut omedelbart vill man ha en ledare som skriker "Skjut barnen!" eller "Krossa kristallen!"

Precis. Eftersom rollspels USP typ är att spelare får bestämma själva vad deras karaktär gör är det inget roligt med en ledare som styr förutom när det är nödvändigt.

Gillar hur vissa spel, tex. Coriolis och Symbaroum har Ledare som förmåga, som ger de som följer order en bonus på sina slag för att lyckas och skada. Alla vinner liksom!

 

[Rymdhamster]

Gillar hur vissa spel, tex. Coriolis och Symbaroum har Ledare som förmåga, som ger de som följer order en bonus på sina slag för att lyckas och skada. Alla vinner liksom!

Jag har bara erfarenhet av Coriolis här, men jag gillade också verkligen den lösningen. Det gör att man generellt sett vill följa ledarens "order", men man behöver inte om man tycker det är direkt fel eller att man spelar motsträvig utan att egentligen förlora på det (man vinner bara inte).

 

[slanfan]

Ofta brukar någon av rollpersonerna helt organiskt få en ledarroll, men det är ytterst sällan det är satt utanför spela att någon är ledare.
Sedan är ju maktstrukturer jätteroligt om alla är med på det. Men att spela på en rent militärisk nivå där order måste följas låter väldigt osexigt.
Kompromissen brukar bli att gruppen bestämmer gemensamt, men att någon roll axlar ansvaret i fiktionen.

(att behöva göra som någon säger för att hen köpte/rullade högst CHA/motsvarande är trams)

 

[God45]

(att behöva göra som någon säger för att hen köpte/rullade högst CHA/motsvarande är trams)

Ja, det är bullshit.

 

[slanfan]

Jag har ett upplägg som aldrig blir spelat, där en spelare är en "adels-hen" med ett uppdrag, som under rollskapandet får beställa vilken typ av rollpersoner hen vill omge sig med.

-"jag vill ha två krigare, en lönnmördare och en narr som kan lätta upp stämningen"

Då kan en även göra roliga (och logiska) värvningsscener.

 

[deusexmatteo]

Då kan en även göra roliga (och logiska) värvningsscener.

Alltså sitta vid ett avsides bord på ett världshus med en kåpa som täcker ansiktet och blänga mystiskt på de andra rollpersonerna?

 

[slanfan]

Alltså sitta vid ett avsides bord på ett världshus med en kåpa som täcker ansiktet och blänga mystiskt på de andra rollpersonerna?

Ja, varför inte.

 

[Recca]

Det är positivt för det ger spännande dimensioner till det sociala rollspelet. Är för närvarande ledare i två kampanjer med mina rp's, mehehehe.

 

[Cybot]

Det är positivt för det ger spännande dimensioner till det sociala rollspelet. Är för närvarande ledare i två kampanjer med mina rp's, mehehehe.

Än så länge! Än så länge!