Har ni dödat någon utan att känna några känslor?
Är svaret ja?
Det är inte så konstigt, för den ni dödat har förmodligen inte särskilt mänsklig. Ni vet att spelledaren gör ett dussin sådana spelledarpersoner i en handvändning. Även om rollpersonen är en barmhärtig människa med moral och ädla värderingar, så kan han inte förmå sig att känna känslor för dessa personer eftersom spelledaren definitivt inte gör det.
Jag såg på Tombstone häromkvällen och jag reagerade på hur illa till mods en av Earp bröderna kände sig efter duellen vid OK Coral. Hur kunde han känna sorg över de ondskefulla bråkmakarna han dödat?
Personifiera fienden
Om spelledaren ger sina spelledarpersoner ett förflutet och ett liv, som på något vis får rollpersonerna att känna mer sympati och medkänsla för karaktärerna de möter - så kommer du upptäcka hur denna enkla sak bidrar till dramatiska förändringar i spelandet.
Låt mig ta några exempel för att belysa vad jag menar:
1. Tänk om rollpersonen dödar en man och hittar välskrivna kärleksbrev i hans packning, eller kanske ett foto av sin familj eller en hårlock från en kvinna han älskade?
2. Tänk om rollpersonerna konfronteras med ett par soldater som vaktar en värdetransport och får höra hur de pratar om sina hem, familj, intressen, kyrka och så vidare. Kanske börjar rollpersonerna snart inse att de har att göra med ett par normala människor som bara gör sitt jobb. Kan de förmå sig att döda soldaterna, när de vet att soldaterna har barn som väntar på att de ska komma hem. Tänk om rollpersonerna själva har barn?
3. Vad händer om en fiende ger upp och ber om nåd? Kan spelarna döda personen kallblodigt? Om inte, hur hanterar de det potentiella hotet? Om de skonar fienden, kommer han komma tillbaka och skada dem vid ett senare tillfälle?
4. En bankrånare rånar banken som tog hans hans gård när han inte kunde betala sina skulder. Han vill fly tillsammans med sin kärlek och börja om från början någon annanstans, men rollpersonerna står i hans väg. Skulle rollpersonerna kunan döda honom trots de "förmildrande" omständigheterna?
Gör fienden lätta att tycka om
Nyckeln till att göra rollpersonens motståndare mer mänskliga är att få dem att bli omtyckta. Det finns inget som är så svårt som att slåss mot en fiende som rollpersonerna känner respekt och sympati för. Detta kan bädda för en del roligt rollspelande.
Till er som såg Tv serien Nord & Syd för många år sedan, när män som varit vänner med varandra innan kriget, och t.o.m. hade släktband med varandra, nu stod öga mot öga mot varandra på slagfältet.
Att personifiera motståndare och försätta rollpersonerna i moraliska dilemman – bäddar som sagt för roligt rollspelande, men att överdriva och personifiera varenda motståndare rollpersonerna möter kan lätt leda till att förta det roliga med eldstrider. Så använd detta sparsamt!
Allt som glittrar är inte Guld
Tänk på att en människa inte alltid är det hon utger sig för att vara. En person som framstår som ondskefull, självisk och farlig - kanske i själva verket har en inre längtan efter att leva ett annorlunda och bättre liv. Omvänt kan det vara så att personen som upplevs som sympatisk och trevlig, som alltid verkar ställa upp för andra människor - i själva verket har ett hjärta fullt av dolda motiv, självgodhet och utstuderad elakhet.
Lycka till
Är svaret ja?
Det är inte så konstigt, för den ni dödat har förmodligen inte särskilt mänsklig. Ni vet att spelledaren gör ett dussin sådana spelledarpersoner i en handvändning. Även om rollpersonen är en barmhärtig människa med moral och ädla värderingar, så kan han inte förmå sig att känna känslor för dessa personer eftersom spelledaren definitivt inte gör det.
Jag såg på Tombstone häromkvällen och jag reagerade på hur illa till mods en av Earp bröderna kände sig efter duellen vid OK Coral. Hur kunde han känna sorg över de ondskefulla bråkmakarna han dödat?
Personifiera fienden
Om spelledaren ger sina spelledarpersoner ett förflutet och ett liv, som på något vis får rollpersonerna att känna mer sympati och medkänsla för karaktärerna de möter - så kommer du upptäcka hur denna enkla sak bidrar till dramatiska förändringar i spelandet.
Låt mig ta några exempel för att belysa vad jag menar:
1. Tänk om rollpersonen dödar en man och hittar välskrivna kärleksbrev i hans packning, eller kanske ett foto av sin familj eller en hårlock från en kvinna han älskade?
2. Tänk om rollpersonerna konfronteras med ett par soldater som vaktar en värdetransport och får höra hur de pratar om sina hem, familj, intressen, kyrka och så vidare. Kanske börjar rollpersonerna snart inse att de har att göra med ett par normala människor som bara gör sitt jobb. Kan de förmå sig att döda soldaterna, när de vet att soldaterna har barn som väntar på att de ska komma hem. Tänk om rollpersonerna själva har barn?
3. Vad händer om en fiende ger upp och ber om nåd? Kan spelarna döda personen kallblodigt? Om inte, hur hanterar de det potentiella hotet? Om de skonar fienden, kommer han komma tillbaka och skada dem vid ett senare tillfälle?
4. En bankrånare rånar banken som tog hans hans gård när han inte kunde betala sina skulder. Han vill fly tillsammans med sin kärlek och börja om från början någon annanstans, men rollpersonerna står i hans väg. Skulle rollpersonerna kunan döda honom trots de "förmildrande" omständigheterna?
Gör fienden lätta att tycka om
Nyckeln till att göra rollpersonens motståndare mer mänskliga är att få dem att bli omtyckta. Det finns inget som är så svårt som att slåss mot en fiende som rollpersonerna känner respekt och sympati för. Detta kan bädda för en del roligt rollspelande.
Till er som såg Tv serien Nord & Syd för många år sedan, när män som varit vänner med varandra innan kriget, och t.o.m. hade släktband med varandra, nu stod öga mot öga mot varandra på slagfältet.
Att personifiera motståndare och försätta rollpersonerna i moraliska dilemman – bäddar som sagt för roligt rollspelande, men att överdriva och personifiera varenda motståndare rollpersonerna möter kan lätt leda till att förta det roliga med eldstrider. Så använd detta sparsamt!
Allt som glittrar är inte Guld
Tänk på att en människa inte alltid är det hon utger sig för att vara. En person som framstår som ondskefull, självisk och farlig - kanske i själva verket har en inre längtan efter att leva ett annorlunda och bättre liv. Omvänt kan det vara så att personen som upplevs som sympatisk och trevlig, som alltid verkar ställa upp för andra människor - i själva verket har ett hjärta fullt av dolda motiv, självgodhet och utstuderad elakhet.
Lycka till