Har ni någonsin dolt/tigit om ert rollspelande ?

[Dr_Dängrot]

I vuxen ålder har jag delat in vänner i 2 kategorier spelvänner och sociala umgängesvänner.

Det var en period i mitt liv när jag hade en ganska begränsad vänskapskrets och jag försökte få 5-6 vänner att täcka alla mina sociala behov vilket gjorde att jag fick ganska socialt ansträngda relationer till dessa individer då jag försökte få svennebanan killar att spela rollspel och rollspelsdårar att hänga på krogen och hinka bärs och på min psykologs inrådan så började jag ist skaffa vänner efter aktivitet .

Så jag har i dagsläget en grupp vänner där allt vi gör är att spela rollspel ,prata rollspel ,planera rollspel,åka på konvent osv. Vi har ingen social kontakt utanför rollspelen .

Nästa grupp är gå på krogen , hinka bärs , gå på bio , gå på fotbollsmatch , spela tv-spel , åka på charter semester gruppen och där har aldrig rollspel/geek culture kommit på tal en enda gång .

?????? Jag har aldrig under hela mitt vuxna liv blandat dessa grupper utan en är strictly för rollspel och den andra strictly för dricka öl och se på fotboll och hänga på krogen .

Nu är det inte så att jag skäms eller inte skulle kunna berätta för grupp 2 att jag spelar rollspel men det har liksom inte funnits någon anledning att göra det då jag får mitt rollspelsbehov fyllt genom grupp 1 och att jag befinner mig i grupp 2 av andra anledningar än rollspel

 

[Mekanurg]

För sisådär 40 år sedan brukade jag mörka mitt rollspelsintresse där jag jobbade. Hobbyn var obskyr och det skulle kräva väldigt mycket förklarande. Min science fiction-intresse var jag däremot öppen med, men en del folk trodde då att det innebar att jag var en sån där UFO-troende. Men sen kom Äspelboomen och då blev rollspel begripligt bland kreti och pleti.

 

[Bifur]

Ungefär så här med.

För att fylla på skulle jag säga att det i hög grad styrs av omgivningens inställning. Min erfarenhet är att i allmänhet är spelhobbyn inget som de icke-invigda har något speciellt intresse för, därför finns det mycket sällan anledning att lägga ut texten om ens rollspelande

 

[afUttermark]

Förr i världen kunde man ju bli mobbad om man spelade dataspel, nu blir man mobbad om man inte gör det.

 

[dancodan]

Ja. Jobbade på krogen med mycket ”balla lirare” som tyckte att dricka och spöa folk var bästa fritidsintressen. Att berätta om en rollspelshobby hade öppnat för att bli nedslagen som en mes.

Så, även om jag aldrig aktivt ljög så valde jag samtidigt att inte prata om det.

 

[Khan]

Jag har berättat det i alla arbetsintervjuer jag varit på

Samma här! Har med både att jag drivit spelföreningar, vunnit brädspelsSM och arrangerat lajv för 400+ besökare. Sånt sticker ut på CV:t.

 

[Minimoni]

Jag är 38 år om några dagar och har spelat och varit SL sen jag var 14. Under hela den tiden har jag aldrig mörkat eller skämts över att jag har en hobby. Jag är från Värmland och skogarna här är och var under min barndom fulla av människor som tyckte att rollspel förmodligen var en bra mycket sämre hobby än att dricka och göra någon gravid som tonåring/bli gravid som tonåring. Med 20/20 hindsight så kan jag lugnt säga att de som valde rollspel framför sprit och inavel, har lyckats bra mycket bättre i livet. Så jag är nöjd att jag aldrig har haft rollspel som någon hemlighet, sen så är det inte det första jag nämner när jag träffar nya människor.

Min fru berättade jag det dock till riktigt tidigt när vi träffades då jag ville att hon skulle veta vem jag är och inte vem jag möjligen skulle kunna låtsas vara, hon har aldrig haft några stora problem med mitt rollspelande annat än att hon tycker att jag fyller våra bokhyllor väldigt snabbt.

 

[RasmusL]

Jag är 38 år om några dagar och har spelat och varit SL sen jag var 14. Under hela den tiden har jag aldrig mörkat eller skämts över att jag har en hobby. Jag är från Värmland och skogarna här är och var under min barndom fulla av människor som tyckte att rollspel förmodligen var en bra mycket sämre hobby än att dricka och göra någon gravid som tonåring/bli gravid som tonåring. Med 20/20 hindsight så kan jag lugnt säga att de som valde rollspel framför sprit och inavel, har lyckats bra mycket bättre i livet. Så jag är nöjd att jag aldrig har haft rollspel som någon hemlighet, sen så är det inte det första jag nämner när jag träffar nya människor.

Min fru berättade jag det dock till riktigt tidigt när vi träffades då jag ville att hon skulle veta vem jag är och inte vem jag möjligen skulle kunna låtsas vara, hon har aldrig haft några stora problem med mitt rollspelande annat än att hon tycker att jag fyller våra bokhyllor väldigt snabbt.

Det handlar imltho inte så mycket om att skämmas som att vara taktisk. Det är fortfarande så att tjänster fylls med folk som liknar deras kollegor. Vi kan vara överens om att det inte är bra men så är det. Söker jag jobb i en bransch dominerad av wannabe-schtekare så får jag nog ta seden dit jag kommer om jag vill ta mig fram, åtminstone till att börja med

 

[Svarte Faraonen]

Det handlar imltho inte så mycket om att skämmas som att vara taktisk. Det är fortfarande så att tjänster fylls med folk som liknar deras kollegor. Vi kan vara överens om att det inte är bra men så är det. Söker jag jobb i en bransch dominerad av wannabe-schtekare så får jag nog ta seden dit jag kommer om jag vill ta mig fram, åtminstone till att börja med

Jobba i en roligare bransch, då.
Det har absolut inte varit ett hinder på biblioteket, utan snarare setts som en välbehövlig specialkompetens -- vi får in en hel del ungdomar som vill låna rollspel och soloäventyr.

 

[Minimoni]

Det handlar imltho inte så mycket om att skämmas som att vara taktisk. Det är fortfarande så att tjänster fylls med folk som liknar deras kollegor. Vi kan vara överens om att det inte är bra men så är det. Söker jag jobb i en bransch dominerad av wannabe-schtekare så får jag nog ta seden dit jag kommer om jag vill ta mig fram, åtminstone till att börja med

Ja, så kan det vara. Har dock en bror som är advokat och ja, mer eller mindre alla mina vänner som jag hinner umgås med har rätt ”stekiga” yrken och så vitt jag vet har de aldrig behövt hålla sina nörderier hemliga. Själv är jag religionshistoriker och kommer nu sadla om till juridik då jag är trött på att jobba mycket och tjäna förhållandevis dåligt och tror inte att jag kommer att behöva vara taktiskt på det sättet du beskriver. Men jag dömer ingen, de människor du möter är inte samma människor jag möter och självklart är det bra att anpassa vad man är villig att berätta om sig själv beroende på vem man träffar och varför.

 

[krank]

Jag växte upp under 90-talet på en mindre bruksort med 10:000 i hela kommunen och 4000 i tätorten .

Normen för alla på orten som identifierade som killar var att syssla med sport , köra moppe/epa och dricka folköl/hembränt .

Stod du ut eller var annorlunda och hade otur så blev du hänsynslöst mobbad .

Jag växte upp under 80- och 90-talet i en lite större ort än så, men jag kan väl säga att jag redan var mobbad. Och som alltid handlade mobbingen givetvis inte ett jäkla dugg om yttre attribut eller några egenskaper hos mig som mobbad, utan enbart om gruppdynamik och om vilka mobbarna vände sig mot. De mobbad mig aldrig för att jag spelade rollspel; tvärtom var rollspelen det som äntligen gav mig någon form av socialt sammanhang efter sisådär en nio år av mobbing. Det mina mobbare använde mot mig var väl mest att jag var kort och läste böcker, men hade jag varit lång och inte läst böcker så hade de såklart hittat något annat att mobba mig för. Det är så det funkar, liksom.

Jag har alltid, alltid varit utanför, aldrig "normal" eller "mainstream". Där jag växte upp var det verkligen aldrig coolt att vara nördig eller läsa böcker eller så.

 

[Voldstagg13]

Det har hänt, i tonåren var det ok men inte runt 30, då var det "misstänkt" för en del. Bästa minnet är när en kompis jag skulle spela med bad resten av oss att prata om gruppen som "pokergänget" i närheten av hans släktingar/arbetskompisar, Poker var ju socialt accepterat (läs: kortspel, kanske om pengar, alkohol och grabbighet).

 

[Dr_Dängrot]

Jag växte upp under 80- och 90-talet i en lite större ort än så, men jag kan väl säga att jag redan var mobbad. Och som alltid handlade mobbingen givetvis inte ett jäkla dugg om yttre attribut eller några egenskaper hos mig som mobbad, utan enbart om gruppdynamik och om vilka mobbarna vände sig mot. De mobbad mig aldrig för att jag spelade rollspel; tvärtom var rollspelen det som äntligen gav mig någon form av socialt sammanhang efter sisådär en nio år av mobbing. Det mina mobbare använde mot mig var väl mest att jag var kort och läste böcker, men hade jag varit lång och inte läst böcker så hade de såklart hittat något annat att mobba mig för. Det är så det funkar, liksom.

Jag har alltid, alltid varit utanför, aldrig "normal" eller "mainstream". Där jag växte upp var det verkligen aldrig coolt att vara nördig eller läsa böcker eller så.

Ja det där med mobbning är en underlig varelse i vår herres hage .

?????jag blev hör och häpna mobbad för att jag inte åkte skolbussen . Jag hade en yngre syster som gick i förskolan/fritids i samma skolbyggnad där jag gick i skolan och min mor körde henne till och ifrån skolan varje dag och då åkte jag ju självklart hellre med min mor vilket resulterade i att några äldre killar såg det som sin plikt att både verbalt och fysiskt mobba mig ifrån 1:an till slutet på 7:an . Dom var 2 år äldre och mobbningen slutade när dom gav sig av till gymnasiet .

 

[krank]

Ja det där med mobbning är en underlig varelse i vår herres hage .

jag blev hör och häpna mobbad för att jag inte åkte skolbussen .

Ja, som sagt… Det handlar i princip aldrig om de saker mobbarna faktiskt använder mot en. Typ all forskning om mobbing är inne på samma grej; mobbare väljer ut ett offer och sedan bestämmer de sig för vad de ska använda mot hen. Att man inte åkte skolbussen är ett exempel – det var nog inte för att du inte åkte skolbuss de mobbade dig; de mobbade dig för att de bestämt sig för att mobba dig, och det här med skolbussen blev mest ett bekvämt vapen… Hade du åkt skolbuss, hade de valt något annat.

Ursäkta att jag blir lite tjatig om det här; som före detta mobbad och numera lärare är det här en sån där grej som jag verkligen brinner för; alldeles för många mobbade ungdomar går ju runt och tror att det är deras korthet, eller glasögon, eller hobbies, eller vad det nu är, är det som gör att de blir mobbade. Och därmed så känner de pressen att försöka ändra de attributen – eller om de inte kan ändras, så mår de dåligt över dem.

Under många år gick ju t.ex. jag runt och trodde att det faktiskt var för att jag var kort och läste böcker jag blev mobbad. Att om jag bara hade pallat att dölja mitt läsande, och om jag bara hade varit lite längre, så hade jag inte blivit mobbad. Men sanningen är ju att det inte spelat någon som helst roll. Och jag skulle vilja att det pratades mer om den grejen, för jag tror att det kan hjälpa många som är mobbade att få höra att det faktiskt inte ens har med dem att göra, att de blir mobbade – det är inget fel med att vara kort, eller nördig, eller inte åka skolbuss. Det är inte därför de blir mobbade.

Det som behövs är ju fler vuxna som klarar av att se och agera, helt enkelt.

Sorry för off-topic rant. Som sagt, en sån där fråga som verkligen engagerar mig.

 

[PalMer]

En av medlemmarna i spelgrupp har varit minst sagt diskret med sitt spelande, så till den grad att det tog 6 år innan han förklarade för sin hustru och moder till sina barn vad det var han gjorde med vårt kompisgäng en till två kvällar i månaden
Liksom jag tyckte inte heller han att det var något att ta upp på första dejten (eller på tjugonde heller) och sedan gick tiden och det blev istället pinsamt att han undanhållit det så länge. Så det tog fram till att vi hade middag hemma hos oss med båda familjer då han tog med henne in i "spelrummet" och visade böckerna och förklarade vad vi gjorde - hon tycket det lät kul och intressant

 

[DanielSchenström]

Kontext: Född 74, upptäckte rollspelen 84(?), började spela 86. Bott i Enköping nästan hela livet. Medelklassfamilj.

Jag har aldrig dolt rollspelandet, eller mina andra hobbies. Det har aldrig funnits ett behov vad jag upplevt, och skulle jag hamna i ett sammanhang där folk skulle kunna göra en grej av det så hade jag försökt lyfta fram det så fort som möjligt. Går folk inte igång på det så får jag försöka med veganism, nykterhet eller att jag inte dricker kaffe.

 

[Conan]

Uppvuxen i invandrartät förort. Hade varit mycket svårt att komma undan med spelandet om jag varit öppen med det.

Så har mörkat det för dem flesta fram till ganska nyligen (men nu spelar jag inte heller så ofta).

 

[Dr_Dängrot]

Uppvuxen i invandrartät förort. Hade varit mycket svårt att komma undan med spelandet om jag varit öppen med det.

Så har mörkat det för dem flesta fram till ganska nyligen (men nu spelar jag inte heller så ofta).

Är detta möjligen en grej i svenska invandrar orter eller kring storstäderna för jag har iaf spelat med ett flertal utlänningar genom åren dock mestadels online så att det skulle finnas nått kulturellt tabu kring rollspel bland utom europeiska invandrare har jag inte upplevt kanske då möjligen att det är tabu runt orten killar där man ska va lite macho och kaxig .

i Sverige har jag iaf spelat med en serb , en turk , en arab , några asiater , en afrosvensk , en grek , en italienare , polacker

 

[ChrilleT]

Har aldrig dolt att jag hållt på med rollspel. Däremot kanske jag inte varit helt ärlig alla gånger när någon frågat hur mycket pengar jag lagt på kickstarter X. Har en jobbarkompis som började hos mig för ett tag sedan och frågade om han hade några hobbies eller liknande och det var ingenting förutom hans motorcykel. Dök sedan upp på bild från lokala rollspelsklubben när han spelade med sina egenmålade Warhammerfigurer. Nu pratar han mer öppet om rollspel, figurspel och sånt

 

[Johan K]

Nope, har aldrig tigit om att jag lirar rollspel/brädspel & sådant, snarare tvärtom... =)