Sebastian Andersson
Hero
”Jac suckade djupt och stirrade oroligt omkring sig. Vad sjutton var det här för plats egentligen med alla dessa svindlande trappar och gångar som bara fortsatte och fortsatte i all evighet? Vad hade Maxander lurat med dem på den här gången? Han kände på sig att de aldrig skulle ha stigit in i den där magiska portalen…
Hans ögon föll på Cerec. Kanske kunde även han höra de där obehagliga viskningarna på språk som ingen vettig människa kunde begripa. Cerecs fasta tag om sitt svärd och bekymrade rynka i pannan talade för att det nog var så. Maxander kunde väl knappast ha hört dem i alla fall, som han gick och pladdrade för sig själv om ’svunna tiders storhet’ och om ’geniet som åter skulle föra dem till ljuset’.
Jac skakade på huvudet och hörde hur magen kurrade. Konstigt, de åt ju bara för en liten stund sedan? Han kliade sig förstrött på hakan som underligt nog kändes ovanligt hårig – som om skäggstubben skulle ha fått växa fritt en extra vecka eller så. Men de hade ju bara varit här några timmar eller…? Hans funderingar avbröts av Cerecs fasta stämma. ”Maxander, det är nog bäst för dig att du talar om varför vi egentligen befinner oss här. Jag kan inte förstå varför vi skulle se de här som en skyldighet mot Belkor!” Maxander svarade honom med sin sedvanligt näsvisa stämma: ”Vad ni hade förstått, om ni hade delat mina omfattade kunskaper inom magiteorin, är att den här platsen kanske är en av de största gåtorna någonsin, faktum är att det kronotropiska fältet här är det enda vars resonans…” ”Inga föreläsningar tack, i Cirzas namn se nu till att ta oss härifrån!” avbröt Cerec. ”Ja, och var är den där utgången du lovade? De där portarna vi stött på hittills har ju inte varit till någon större hjälp!” insköt Jac. ”PORTALER om jag får be det här verka vara någon form av nexus!” svarade Maxander myndigt. ”Deras inaktivitet beror på det simpla faktum att vi inte funnit deras aktiveringsvilkor ännu. Om ni två, inbicilla varelser, bara hade givit mig lite mer tid så…” ”Ja, ja, se nu bara till att ta oss här ifrån!” svarade Cerec med ansträngd stämma. ”Det ska inte bli några, eh… problem. Faktum är att jag är, eh… säker på att utgången ligger bortom kröken där bort…” Maxander avbröts av ett svagt väsande och ljudet från släpande fötter när en sargad man plötsligt steg runt hörnet. Hans ansikte var mycket blekt och de blodsprängda ögonen vilade i mörka ögonhålor. Maxander vände sig om till de andra och viskade: ”Han borde verkligen ta och tvätta sig, han luktar som ett gammalt lik!” Det var då Jac la märke till att mannen inte andades över huvudtaget…”
En plats bortom tid och rum…
Ett minne från det förgångna…
En hemlighet som kanske borde ha glömts…
Välkommen till Hekatomben! (kommer till ett nummer av Codex nära dig)
Hans ögon föll på Cerec. Kanske kunde även han höra de där obehagliga viskningarna på språk som ingen vettig människa kunde begripa. Cerecs fasta tag om sitt svärd och bekymrade rynka i pannan talade för att det nog var så. Maxander kunde väl knappast ha hört dem i alla fall, som han gick och pladdrade för sig själv om ’svunna tiders storhet’ och om ’geniet som åter skulle föra dem till ljuset’.
Jac skakade på huvudet och hörde hur magen kurrade. Konstigt, de åt ju bara för en liten stund sedan? Han kliade sig förstrött på hakan som underligt nog kändes ovanligt hårig – som om skäggstubben skulle ha fått växa fritt en extra vecka eller så. Men de hade ju bara varit här några timmar eller…? Hans funderingar avbröts av Cerecs fasta stämma. ”Maxander, det är nog bäst för dig att du talar om varför vi egentligen befinner oss här. Jag kan inte förstå varför vi skulle se de här som en skyldighet mot Belkor!” Maxander svarade honom med sin sedvanligt näsvisa stämma: ”Vad ni hade förstått, om ni hade delat mina omfattade kunskaper inom magiteorin, är att den här platsen kanske är en av de största gåtorna någonsin, faktum är att det kronotropiska fältet här är det enda vars resonans…” ”Inga föreläsningar tack, i Cirzas namn se nu till att ta oss härifrån!” avbröt Cerec. ”Ja, och var är den där utgången du lovade? De där portarna vi stött på hittills har ju inte varit till någon större hjälp!” insköt Jac. ”PORTALER om jag får be det här verka vara någon form av nexus!” svarade Maxander myndigt. ”Deras inaktivitet beror på det simpla faktum att vi inte funnit deras aktiveringsvilkor ännu. Om ni två, inbicilla varelser, bara hade givit mig lite mer tid så…” ”Ja, ja, se nu bara till att ta oss här ifrån!” svarade Cerec med ansträngd stämma. ”Det ska inte bli några, eh… problem. Faktum är att jag är, eh… säker på att utgången ligger bortom kröken där bort…” Maxander avbröts av ett svagt väsande och ljudet från släpande fötter när en sargad man plötsligt steg runt hörnet. Hans ansikte var mycket blekt och de blodsprängda ögonen vilade i mörka ögonhålor. Maxander vände sig om till de andra och viskade: ”Han borde verkligen ta och tvätta sig, han luktar som ett gammalt lik!” Det var då Jac la märke till att mannen inte andades över huvudtaget…”
En plats bortom tid och rum…
Ett minne från det förgångna…
En hemlighet som kanske borde ha glömts…
Välkommen till Hekatomben! (kommer till ett nummer av Codex nära dig)