I de allra första seriesidorna är den WTF på ett fyndigt och skruvat sätt, men därefter går den in i en period då den är sugolugo så in i helvete; så först slutade jag helt enkelt att läsa den när stripparna bara blev enformiga och transparenta.
Efter att ha pratat med dig i vrållådan så lovade jag att ge den en chans till, och det är jag väldigt glad över, för vad som händer
sedan (när partiet med monsterskolan drar igång) då hittar tecknaren plötsligt formen, och allt blir helt fantastiskt roligt. Det är verkligen en helt vild serie, som påminner om hur jag älskade att teckna serier när jag var liten: Jag brukade hitta på en massa skruvade karaktärer med olika typer av konstiga förmågor och personligheter - vilka jag etablerade lite kort på var sitt håll - innan jag sedan lät dem träffa varandra och börja bråka/tjafsa/skämta/interagera med varann på så sätt att jag inte ens själv visste vad som skulle bli resultatet. Det var jätteroligt att låta historier få berätta "sig själva" på det viset, och det är
exakt den känslan jag får av Hitmen for Destiny: Det känns verkligen som att händelseförvecklingarna stundtals är lika roliga för tecknaren som de blir för oss.
Men han är också (till skillnad från mig, när jag var liten) skicklig på själva hantverket, och har god koll på dialogskrivande och komisk timing i de lägen där han faktiskt vet vad hans seriesidor skall handla om. Här finns gott om suveränt levererade vitsar. När serien väl börjar handla om karaktärsbaserad humor så saknar man inte ens längre WTF-influenserna i inledningen. Plötsligt är allt man kan tänka på vad för roliga saker som skall hända och sägas mellan Rolf och (min favorit
Bjørn.
Äh, fan vad jag jiddrar. Kort sagt:
Åh, vilken bra serie! Om ni inte läser den här, då kan ni lika gärna idissla (eller så har vi bara olika smak. I vilket fall som helst så suger ni).