Nekromanti Herre och Slav

[walium]

Jag har återkommande problem med förhållandet mellan vissa rollpersoner. Tydligen har många spelare väldigt svårt att vara underordnade andra spelare eller SLP:s. Jag har flera exempel där någon rollperson varit högadlig eller militärt befäl och rollpersonerna betett sig som om han bara var en vanlig tjomme i gänget. Det är inte det att de är fullständigt respektlösa men det har svårt att acceptera sitt underläge. Jag begär inte fullständig underdådighet men att använda lämpliga titlar och acceptera att man har mindre rättigheter och värde än andra ska väl inte vara så svårt? Hur brukar ni andra lösa liknande problem? Hur spelleder och spelar ni situationer där rollpersonerna är underlägsna?

Jag bör kanske tillägga att jag inte lider av några akuta, plågsamma problem utan snarare vill ha en liten diskussion kring frågan.

 

[Morgoth]

Hur brukar ni andra lösa liknande problem?

Det låter ganska mycket som spelarnas problem. Har du provat att säga till dem? o_o

 

[Mask_UBBT]

Det bästa sättet, enligt mej, är att låta SLP se upp till rollpersonen, och reagera kraftigt när de uppför sej respektlöst. Jag hade en rollperson som blev pryglad till döds för att jag hade sagt åt en av konungens polare att dra dit solen inte skiner... Efter det var vi väldigt nogranna med att se till att hålla koll på titlarna... och jag bjöd inte SL på ciggaretter på ett par dagar efter det

 

[walium]

Jag är en ny medlem av en gammal spelgrupp vilket försvårar det något. Sedan handlar det mycket om en tolkningsfråga. De kan mycket väl tycka annorlunda än vad jag gör. Sedan är inte mina problem så stora som de kanske framstår när man bara läser mitt första inlägg. Jag är nämligen också intresserad av att skapa en liten diskussion kring frågan. Dessutom kan jag tycka att det också är upp till den överordnade rollpersonen att agera. Visst kan han få stöd ifrån SL men finner han sig i respektlöst beteende ifrån sina underordnade så får han skylla sig själv.

 

[Morgoth]

Nå, gör som Z'Brierna -bygg hus av dem. ^_^

 

[walium]

Det kanske är lite väl brutal bestraffning och dessutom tror jag inte att man hade kunnat bygga särskilt bra hus av dem heller.

 

[Morgoth]

Det kanske är lite väl brutal bestraffning och dessutom tror jag inte att man hade kunnat bygga särskilt bra hus av dem heller

Jorå. Farmor Cex'lix' egna recept:

Tak tre serfs, smält deras organ och tälj deras ben. Mutera köttet så att det håller ihop allt eftersom du bygger din lilla boning. Olika fyndiga idéer:

[*]Matta av läppar
[*]Tentakelväggar
[*]Spionerande ögon i vrårna
[*]Stora käftar som dörrar

Av resterna kan tillagas en delikat fondue eller helt enkelt konstrueras ett riddjur.

 

[Krille]

"De kan mycket väl tycka annorlunda än vad jag gör."

Tja, det lär du ju inte få reda på om du inte frågar dem...

Men jovisst har jag haft samma problem själv. Det uppstår framförallt i två olika sorters scenarier: 1) rollpersonerna är medlem i en hierarkisk organisation. 2) rollpersonerna är en del av ett hierarkiskt samhälle.

Så som jag ser det är det framförallt två orsaker till problemet. Det första och största är att man inte greppar att miljön inte är jämlik och demokratisk, utan ojämlik och hierarkisk. Detta kan bara lösas genom att informera och demonstrera. Själv gillar jag att spela i sådana miljöer, från båda håll. Tuva är väpnare till en riddare och edsvuren till hans tjänst. Här är det kul att vara tjänstvillig och sätta någon annan i första rummet. Lady Kalia, å andra sidan är adlig och uppväxt och tränad till att ta befäl. Döm om hennes förvåning när två andra rollpersoner hela tiden ifrågasatte hennes rätt att ta befälet (ämlans socialister!).

Det andra är att man känner att kontrollen över ens rollperson hotas om det finns en hierarkisk modell. Vad är meningen med att delta i rollspel om någon annan styr min rollperson?* Jag har full förståelse för detta scenario. Vad som krävs är ett ledarskap från den överordnade rollpersonen som ger underordnade möjlighet att själv agera och lösa problem. Istället för att tala om för en spelare hur han ska lösa problem ("ja, jag gör som Tompa säger"), så ger man spelarens rollperson en kasse resurser och möjlighet att agera själv ("klockan nollsexnollnoll imorgon vill jag ha en spaningspost på en högt belägen plats med utsikt över Hallonstrasse och säker kontakt med insatsgruppen. Lös uppgiften!"). Detta ger spelaren ett mål men fortfarande frihet att lösa problemet själv och möjlighet att agera som han vill.

* Detta är en av mina huvudargument mot rälsning och stårytelling, men det är en annan sak.

 

[walium]

Förtydligande

Jag vill än en gång understryka att jag inte är någon rädd stackare som sitter inne med ohanterbara jätteproblem. Jag vill bara vet hur ni brukar göra i liknande situationer. Naturligtvis kommer jag att prata med spelarna om problem skulle uppstå, tro inget annat. Jag hoppas bara att jag inte måste ändra mitt inledande inlägg för att alla ska förstå detta.

 

[Troberg]

Besläktat problem

I min erfarenhet så är det också så att det är de sämst lämpade spelarna som tenderar att köpa (i de system där det går) en hög plats i hierarkin.

Jag kan förstå att de andra spelarna slår bakut när en spelare gör det till sin livsuppgift att förnedra och köra med dem. När de blir tillräckligt vana vid sådant så tar de inte längre auktoritet från någon annan spelare.

Överhuvud taget tycker jag ibland att överdrivet käbbel inom gruppen är irriterande. Speciellt när folk börjar bli trötta och det händer att folk gör idiotsaker som att sälja andra karaktärer som slavar och sånt...

 

[Ymir]

Jag måste säga att problemet känns mig väldigt främmande. En av mina intressantaste rollpersoner, Shie, var en förrymd (snarare borttappad) alvslavinna i Mûhad (Eon), född och uppvuxen i fångenskap, och i kampanjens inledningsskede totalt oförmögen till några större initiativ - hon bara gjorde som de andra sade åt henne precis hela tiden, och när de sade åt henne att göra som hon ville stod hon helt handfallen och visste varken ut eller in. Hon var ett tyst, totalt undergivet litet ångestpaket, som knappt visste vad egen vilja och livslust var. Hon tvingades upptäcka det med tiden, och det...det var i sanning en av roligaste utmaningar jag fått som rollspelare. Men gud vad det var synd om henne, vars enda mening med livet var att dö.

- Ymir, gråter lite över Shie, det mest tragiska han någonsin skapat...

 

[walium]

Re: Besläktat problem

"Jag kan förstå att de andra spelarna slår bakut när en spelare gör det till sin livsuppgift att förnedra och köra med dem. När de blir tillräckligt vana vid sådant så tar de inte längre auktoritet från någon annan spelare."

Fast några sådana problem har iallafall inte jag upplevt. Kanske i min tidiga rollspelsungdom. Jag kan försöka ge dig ett mer konkret exempel på en situation där jag själv varit spelare och känt mig lite förvirrad. Vi har en pågående Neotech-kampanj där vi spelar soldater som blivit ilandsatta på på månen Europa och slåss mot ett rivaliserande gasbolag. Små korta äventyr med hög dödlighet. Jag hoppade in som ny spelare i den här kampanjen och gjorde en stenhård sergeant. I min pluton ingick tre minst sagt svårstyrda personer: en kaxig soldat och två stycken brottslingar som skulla sona sina brott i armén. Den ena av brottslingarna missbrukade dessutom droger. Vårt uppdrag gick ut på att avancera in i fiende-territorium och slå ut en gruvbas. Den drogmissbrukande kvinnliga soldaten hallucinerade, vägrade lyda order och uppförde sig allmänt knasigt. Jag upplevde flera gånger att om jag skulle spela min ganska brutala karaktär fullt ut så borde jag skjutit eller lämnat kvar henne men jag visste också att detta hade skapat dålig stämmning i spelargruppen. Vi har fortfarande inte spelat klart det äventyret och jag vet fortfarande inte vad jag eller rättare sagt min karaktär bör göra.

 

[walium]

Ymir=Onormal?

Fast Ymir, handen på hjärtat nu, det var nog många år sedan som de befann dig på den låga nivå som vi andra är på. Man behöver ju inte mer än titta på dina karaktärer för att förstå hur mycket man har att lära.
Jag tror nog också att det handlar mycket om självsäkerhet och självkännedom. De jag spelar med nu har jag inte kännt i mer än ett halvår och vi har bara umgåtts i samband med rollspelandet. Nu ska jag också vara spelledare för dem för allra första gången, vilket gör att jag är extra nervös och spänd. Dessutom har problemen egentligen bara uppträtt ett fåtal gånger. Det är mest att jag anar att det kan ställa till problem för mig som spelledare i framtiden.

"- Ymir, gråter lite över Shie, det mest tragiska han någonsin skapat... "

Så du menar att Ymir den store ångestmästaren inte skulle kunna åstadkomma något ännu mer tragiskt om han verkligen försökte?

 

[Vindhand]

Tydligen har många spelare väldigt svårt att vara underordnade andra spelare eller SLP:s.

Jag ser det som två separata problem. Att spelare har svårt att underordna sig en annan spelare känns ganska normalt. Att en spelare har svårt att vara underordnad någon i hela spelvärlden är ett allvarligt problem.

Jag begär inte fullständig underdådighet men att använda lämpliga titlar och acceptera att man har mindre rättigheter och värde än andra ska väl inte vara så svårt?

Jag tror att det är just vad det är. Hur kul är det att ens karaktär, som man tänkt sig som en stor hjälte, behandlas som mindre värd av allt och alla och dessutom förväntas vara underdånig mot en av de andra spelarnas karaktärer? Inte sä värst.

Hur spelleder och spelar ni situationer där rollpersonerna är underlägsna?

Där rollspersonerna är underlägsna någon spelledarperson: jag låter det finnas en anledning till underlägsenheten eller i vart fall en social struktur för att genomdriva den. Om man är oartig mot kejsaren så motarbetar han en eller kanske t.o.m. slänger en i en fängelsehåla och låter sin provsmakare svälja nyckeln.

Där en rollperson är underlägsen en annan: det gör jag inte, om det inte är en gemensam idé från alla inblandade att det skall vara på det viset. T.ex. har det hänt att ett par spelare gjort en adelsman och dennes lojale tjänare, eller en magiker och dennes självuppoffrande livvakt o.s.v... men det händer inte att någon får köpa tre nivåer adel och börja köra med resten av gruppen. Det skulle IMnsHO förstöra spelet.

 

[Vindhand]

den väsentliga skillnaden...

...är att det var din egen idé att vara underdånig/viljesvag. Det är ganska annorlunda mot att en av karaktärerna råkar bli adlig och därefter kräver att alla de andra i gruppen skall tjäna honom.

Det är litet som skillnaden mellan att ta jobb som sjöman och att bli shanghaiad...

 

[Troberg]

Men gud vad det var synd om henne, vars enda mening med livet var att dö.

Nu gjorde du mig nyfiken igen. Du kan inte bara slänga ut sådana feta lockbeten utan att förklara dig!

Hade hon något slags öde hängande över sig? Ville hon bara inte leva? Är hon anledningen till att du valt Rei som avatar (hon låter onekligen en hel del som Rei)?

 

[walium]

Fast nu pratar jag inte om situationer där det finns spelare som tror att de kan köra med de andra bara för att de råkar vara adelsmän.

"Jag tror att det är just vad det är. Hur kul är det att ens karaktär, som man tänkt sig som en stor hjälte, behandlas som mindre värd av allt och alla och dessutom förväntas vara underdånig mot en av de andra spelarnas karaktärer? Inte sä värst"

Jag tror att du misstolkar min avsikt. Jag är inte ute efter ytterligare instrument för att förtrycka några oskyldiga stackars spelare. Vad jag letar efter är snarare verktyg som jag kan använda för att påvisa den milsvida skillnaden mellan adel och vanligt folk.

"Där en rollperson är underlägsen en annan: det gör jag inte, om det inte är en gemensam idé från alla inblandade att det skall vara på det viset. T.ex. har det hänt att ett par spelare gjort en adelsman och dennes lojale tjänare, eller en magiker och dennes självuppoffrande livvakt o.s.v... men det händer inte att någon får köpa tre nivåer adel och börja köra med resten av gruppen. Det skulle IMnsHO förstöra spelet. "

Nu är det ju inte så det ligger till. Om du fått det intrycket av det som jag tidigare skrivit så ber jag om ursäkt. Jag kräver egentligen inte att rollpersonerna måste vara lydiga eller lojala mot de högre stående, bara att de förstår vilket ojämnlikt samhälle de lever i och vilka konsekvenserna kan bli om de upprör någon som stör över dem på stegen. Har jag uttryckt mig själv tydligt nog?

 

[Troberg]

Re: Besläktat problem

Fast några sådana problem har iallafall inte jag upplevt. Kanske i min tidiga rollspelsungdom.

Mina spelare kanske har skador från den tiden.

 

[Ymir]

Re: Ymir=Onormal?

Fast Ymir, handen på hjärtat nu, det var nog många år sedan som de befann dig på den låga nivå som vi andra är på. Man behöver ju inte mer än titta på dina karaktärer för att förstå hur mycket man har att lära.

Jo, jag vet att jag är bäst.

I övrigt har du helt rätt - en karaktär som Shie hade inte fungerat i en spelgrupp där folk inte kände varandra (och sig själva) tillräckligt väl och hade självförtroende nog att våga bjuda på sig själva. Starkt, intimt rollspelande förutsätter ju alltid det, åtminstone i min erfarenhet.

Men...om du ska spelleda, är det inte ditt ord som gäller i första rummet, då? Upplys spelarna om hur du vill ha det i din kampanj, helt enkelt. Det borde väl inte vara något problem för dem att tillmötesgå dina önskemål, även om de inte är särskilt duktiga rollspelare eller gruppen särskilt inkörd. Eller är det jag som fortfarande inte förstår ditt problem riktigt?

Så du menar att Ymir den store ångestmästaren inte skulle kunna åstadkomma något ännu mer tragiskt om han verkligen försökte?

Jo, givetvis, men...det ska vara spelbart också. Och intressant. Det finns gränser, liksom...ett apatiskt, sönderplågat trauma-kolli är sällan en särskilt givande rollspelsupplevelse. Shie är, tror jag, ett praktexempel på en karaktär som för många säkert hade blivit just ett sådant. För mig passerade hon inte gränsen, och utgjorde en oerhört intressant rollspelsupplevelse, men hon var så pass nära den att det hade varit en rätt stor utmaning att skapa något lika intressant som fortfarande höll sig på rätt sida. Men nejdå, skulle nån lyckas med det är det väl jag. Jag skapade Shie, trots allt.

Hon fick frågan en gång, om vad hon skulle önska sig om hon fick önska sig vad som helst. Hon svarade helt uppriktigt: 'Att jag aldrig hade blivit till, så att min mor kunde återvända till sina gröna skogar...'.

Shie hade skuldkänslor bara för att hon fanns till. Det, i mitt tycke, är ångest när den är som värst.

- Ymir, ångestvirtuos

 

[walium]

Re: Ymir=Onormal?

"Men...om du ska spelleda, är det inte ditt ord som gäller i första rummet, då? Upplys spelarna om hur du vill ha det i din kampanj, helt enkelt. Det borde väl inte vara något problem för dem att tillmötesgå dina önskemål, även om de inte är särskilt duktiga rollspelare eller gruppen särskilt inkörd. Eller är det jag som fortfarande inte förstår ditt problem riktigt?"

Jo, jo du har naturligtvis rätt. Egentligen har jag väl inget problem heller utan försöker bara sparka igång en liten diskussion. Eller så vet jag inte vad jag vill eftersom elaka Kornella har hindrat mig ifrån att äta.
Jag börjar minnas varför jag inte startar så många nya trådar på egen hand.