Nekromanti Herremoral och slavmoral

[Brior]

En vanlig begränsning såväl i rollspel som fiktion och filmer om främmande kulturer är enligt min mening att aktörerna ofta har en modern grundmoral. Tydligast är det kanske i gamla sf-rullar från femtiotalet där världsrymden speglar amerikanska helylleideal men motsvarande problem kan uppstå i rollspel. Särskilt när det kommer till att spela adelsmän / -kvinnor (och kanske präster) blir det svårt att tänka bort dagens värderingar.

Jag har nyligen sett Kubricks film "Barry Lyndon" och flera filmatiseringar av romaner skrivna av Jane Austen och systrarna Brontë där man får en förmodligen realistisk känsla av hur "fint folk" tänkte på 17- och 1800-talen.

Nietzsches indelning i "herremoral" respektive "slavmoral" är också givande för att tänka sig in i adelns moraluppfattning (helt oavsett om man sympatiserar med indelningen). Enligt Nietzsche tillhör nämligen det "gott" mot "ont" vi oftast tänker oss "slavmoralen" medan den förment nobla själen snarare tänker i "gott" mot "föraktligt". Med det senare tänkandet kan fienden man kämpar mot vara god eftersom han delar ens ideal. Det innebär inte att man skonar honom eftersom man bestämt sig för att bekämpa honom, men man bemöter honom med större respekt än "pöbeln" som kämpar på den egna sidan. Exempel är hur adliga officerare behandlat varandra under krig. Jag anar att denna aristokratiska moral delvis lever kvar inom idrottens åtminstone teoretiska ideal vilket är naturligt när man tänker på idrottens historiska knytning till det militära.

Min poäng är alltså att man bättre kan spela en klassisk adelsman genom att reflektera över denna "herremoral". Man kan också lättare förstå varför nyrika äventyrare inte utan vidare kommer att accepteras bland noblessen (vilket är ett tema just i Barry Lyndon). Har ni andra tips på hur man kommer "in character" som adelsman?

För egen del funderar jag förstås i dessa banor under skrivandet av uppföljaren till Svavelvinter. Man kan ana att långlivade trollkarlar skulle ha en aristokratisk hållning gentemot varandra men det motsägs å andra sidan av att de inte har en gemensam hederskodex och tycks vara beredda till vilka tasksparkar som helst för att vinna. Drakar är andra kandidater till "herremoral".

 

[Max Raven]

En intressant fråga är förstås varför de flesta långlivade trollkarlar inte har någon form av respektfullt uppförande mot varandra. De har något gemensamt och det finns något de vill skydda sig mot - de där unga trollkarlsslynglarna och uppkomlingarna! Säger förstås "de flesta" här eftersom jag undviker sådana som har gammalt groll, även om man bör vara synnerligen långsint för att bevara en fejd i hundratals år...

En sak jag tänker på här är just respektfullt uppförande - betänk grupperingar. Samhällsklasser är en traditionell, oftast fungerande jämförelse. "Herremoralen" gäller faktiskt inte enbart överklassen, utan de man identifierar sig med - på 1800-talet så identifierar sig antagligen många arbetare med varandra och respekterar "sin sort". Om en medelklass eller överklass försöker beblanda sig med dem (utom i professionellt sammanhang) så är det en "stropp". På samma sätt får adelsofficerer inte så stor respekt (från början iaf) på ett slagfält, då de förväntas "inte veta hur det är". Allt det här markeras med språkbruk, klädsel osv. Givetvis kan en del ogilla folk som är geografiskt olika, även om de är samma arbetarklass. Det varierar lite från tid till tid, och med vilka de främst identifierar sig. Kort sagt: grupptillhörighet markeras bland annat med manér och klädsel, och respekt finns för de som tillhör gruppen, med mindre respekt för sådana som inte är "infödda" eller försöker "beblanda sig med" gruppen.

För 1800-tal skulle jag säga att samhällsklasser och yrken är en väldigt viktig gruppering. I vår tid så är samhällsklass en dold men viktig influens - folk identifierar sig hellre efter fritidsintressen än yrke och inkomst, även om dessa finns i bakgrunden.

Detta är anledningen till att jag säger att Nietzsches "herremoral" och "slavmoral" är förbenat fel såtillvida att den utgår ifrån samhällsklasser. Men den är fortfarande applicerbar till viss del, man måste bara bredda den och fundera i grupperingar istället.

 

[Brior]

Till Nietzsches försvar så talar han aldrig om samhällsklasser när det gäller "herremoral" utan det är snarare individens personliga hållning han intresserar sig för. Kopplingen till adeln var min egen därför att jag tyckte att herremoralen där fann en användbar tillämpning i rollspel och fiktion. Hur som helst har du helt rätt i ett tankarna kan utsträckas till andra grupperingar.

Vad gäller trollkarlarnas bristande respekt för varandra så beror det i min värld främst på att de står för fundamentalt olika världsbilder och hedersbegrepp (kampen hos mig står främst mellan gudalojala skapelsebejakare och rebeller), men de som ändå tål varandra kunde gott ha ett herremoralisk förhållande med ömsesidig respekt. Jag är ganska ointresserad av vampyrer men borde man inte kunna se något liknande bland dessa långlivade särlingar? "Interview with the Vampire" handlar ju i alla fall ganska mycket om moraliska och existentiella frågor.

 

[Bunny]

Intressant tråd! Man tackar.

Därtill är den väldigt aktuell för mig - just nu spelleder jag i det tidiga 1800-talets Tyskland, nämligen; mer kan du läsa här.

Nietzsche ligger ännu i framtiden för oss, men herremoral versus slavmoral är fortfarande en användbar approach. Min egen metod att närma mig ämnet var att beskriva Zeitgeist på följande vis:

Samtidens anda förespeglar en strid mellan två krafter: den ena, Religionen, fortlever djupt inne i folksjälen och manifesterar sig i människors tro; den andra, Upplysningen, sprider sig i intellektuella kretsar och i nya revolutionära massideal. Frankrike har fört med sig tre begrepp till Centraleuropa - Liberté, Égalité, Fraternité. Kampen står mot den Ordnung och Gemeinschaft som det tyska ståndssamhället traditionellt vilar på. Detta ger oss ett ideellt landskap där individer i fåfänga, rädsla och förhoppning rör sig i tomrummet mellan dessa luftslott, samtidigt som deras liv sakta utstakas.

Sedan, under det att rollpersonerna konceptualiseras, försökter vi återvända och reflektera över den beskrivningen.

Mest intressant ur trådens synvinkel är vår adlige rollperson, Johann. Hans status och mentalitet har agerat katalysator i flera situationer hittills. Givetvis är det något vars roll vi diskuterar en del. Risken finns att överlägset beteende blir ett allt för reflexmässigt och dominant karaktärsdrag.

Under spelmötet igår närmade jag mig detta anakronistiskt nog via sociologen Ervin Goffmann. Han skriver om de roller vi tar oss via en teater-analogi; hur vi agerar publika miljöer som kan liknas vid teaterns scen, och hur detta skiljer sig från hur vi beter oss "backstage", där vi är bekvämare och inte behöver agera till samma grad.

Detta kan ses som en liten case study till hur vi handskats med det hittills.

 

[Ymir]

Liknande ämnen har varit uppe till diskussion flera gånger tidigare på forumet. Jag kanske deltar mer i den här diskussionen senare, men just nu tänkte jag mest rekommendera ett inlägg om saken som jag tycker är särdeles bra, och tillochmed har tagit inspiration av till en analys på högskolenivå av Oliver Stones 'Alexander' som audiovisuell historieskrivning:

Bobby om annolunda värderingar

Det är ju det som är centralt för mig, som culture-gamer och historiker; hur hittar man en balans mellan historiskt korrekta värderingar och något man själv/åskådaren kan sympatisera med? Jag argumenterar i mitt paper för att 'Alexander' möjligen misslyckades med den balansen i mångt och mycket, vilket kan förklara dess spektakulära impopularitet, men reflekterar samtidigt över att det verkade fungera bättre i fallet 'Rome'.

Nåja...

- Ymir, länkelilänkar