Tannhäuser är nog knappast ett dungeon crawl. För mig kändes det som Counter Strike Unplugged. Jättefina och tuffa modeller att förälska sig i, men spelet är mest ett pimpat Schack. (AT-43 var roligast den kvällen.)
Castle Ravenloft tvingar sig att vara påhittigt för att kunna spela sig självt. Någonstans saknade jag intelligensen hos en människa bakom Strahds drag. Den grafiska formen i CR lämnar en del övrigt att önska men det är kul att spela och framför allt att modda. Wrath är mer förfinat och inför bland annat dörrar och stora salar.
Doom är häftigt men en grej kunde jag inte stå ut med: Om man rusar förbi monster istället för att döda dem (vilket man tvingas till om man ska hinna klara uppdraget) förföljs man snart av en veritabel jenka-kö runt hela spelytan. Kändes fånigt.
Om Descent sa en gång en vis man att Descent är inget dungeon crawl - det är ett race. Vilket säger en del om hur bråttom det är. Men jag har inte spelat det tillräckligt för att komma med någon djupare analys.
Min rekommendation måste nog bli Wrath of Ashardalon till slut. Det kliar fantasy-knölen och har en kuslig förmåga att avgöra partier på det allra sista tärningsslaget.
Kampen om Citadellet är nog bäst in show här. Jag blev överbjuden runt nånstans 900 spänn på Tradera när jag senast försökte skaffa mig ett ex.
(Om det ingår en fyrdelad karta som counters i Drizzt-spelet så fick Peter Lee den idén från mig. Bara så att ni vet.
)