Nekromanti [>Human] Diskussion om The way you make me feel

[krank]

I den här tråden tänkte jag tänka lite kring äventyret The way you make me feel. Det finns att laddas ner här, och utgångspunkten för en del av mina tankar finns framför allt i Xhakhals som vanligt bra, träffande kommentarer i den här tråden.

SPOILERS, DEFINITIVT.

Okej, först en kort disclaimer: Jag är absolut inte färdigtänkt här, utan använder delvis den här tråden för att "tänka högt" och resonera.

Jag valde att vänta lite med att skriva något, mest för att det annars så lätt blir att man bara reagerar med ryggraden. Då blir det väldigt lätt defensivt, och blir det defensivt så blir det sällan bra eller konstruktivt. Det är klart att varje gång jag får kritik så är min första reaktion att "förklara mig". Kanske inte nödvändigtvis förklara på vilket sätt kritiken är felaktig, men att liksom Förklara och ursäkta det som kritiserades.

Men nu såhär en stund senare så har jag funderat lite mer och kommit på att jag ändå vill bearbeta mina tankar kring äventyret lite - kanske för att skriva om äventyret, kanske för att skriva bättre äventyr i framtiden.

Jag har några olika vinklar jag vill diskutera, och jag vet inte var jag vill börja riktigt. Kanske här:

Jag tycker nu inte att det inte är bra att göra äventyr som behandlar de här ämnena, de är viktiga och behöver verkligen inte hanteras som en moralkaka, men jag tycker att det här äventyret blir för nära våldsvoyeurism för att kvala in som kritiskt behandlande av ämnena - möjligtvis känns det inriktat på en samling straighta killar som spelar, och som kan bli chockade av hur dåligt det kan gå, men det känns inte som om det ska beröra den som varit med om liknande själv.

Jag har funderat en del på det här med syften och målgrupper sedan jag läste det ovanstående. När jag skrev äventyret så hade jag nog i åtanke en spelgrupp som bestod av straighta killar, absolut. Jag hade en idé om att synliggöra dels att män som slår inte nödvändigtvis uppfattas som ens kontrollerande, än mindre våldsamma, av sin omgivning. Och dels den gradvisa eskalering som jag läst om i väldigt många skildringar av våld i nära relationer.

Jag tror att jag skrev det här äventyret ganska kort efter att jag själv fått ett gäng nya insikter kring manliga problematiska beteenden, det kan ha varit någonstans här jag först läste om "creepers" på bloggen Captain Awkward och insåg att jag varit en själv i många situationer. Något år tidigare hade jag konfronterats med en del riktigt problematiska beteenden jag haft i förhållanden - kontrollerande, inte tagit ansvar för mina egna känslor alls, tagit ut min ångest på min partner (verbalt), låtit min partner göra i stort sett allt det emotionella arbetet och så vidare. Det gjorde ont, men var nyttiga insikter. Jag ville "sprida ordet" och visa upp saker för andra killar som jag själv önskat att någon visat för mig lite tidigare.

I efterhand tycker jag inte att jag lyckades speciellt bra. Eskaleringen av våldet i relationen som figurerar i berättelsen är inte speciellt tydlig; det är för få och för hastiga steg. Det blir absolut mer våldsvoyerism än det slags identifiering och krypande obehagskänslor inför situationen som jag hade i åtanke.

More than Human är tänkt att vara ett spel där man injicerar superkrafter som koncept in i "vardagshändelser". Min tanke var att därmed kunna undersöka även saker som destruktiva förhållanden; "vanliga människor som får superkrafter" med inspiration från till exempel TV-serien Misfits och en del av de bättre vanliga superhjälteserierna. Men när jag skrev det här träffade jag fel och hade inte den fingertoppskänsla som krävdes.

Om jag skulle skriva om äventyret idag, om vi förutsätter att jag både skulle ha kvar berättelsen om Sandras trasiga relation och tidsloops-pusslet, så skulle jag vilja tona ner våldet och kanske ha fler "anhalter", så att eskaleringen blev tydligare. Jag skulle också ha velat göra Sandras pojkvän annorlunda; kanske ta bort "ursäkten" han har i form av att han fick sparken. Och samtidigt belysa mer den fina ytan utåt.

Kanske skulle jag också inleda äventyret med en syftesbeskrivning och målgruppsbeskrivning? Kanske också med ett par varianter att använda, där våldet är ännu mer nedtonat, kanske ersatt av mindre drastiska handlingar?

ett Dark Phoenix-scenario, som är typiskt kvinnodominerat inom scifi. Det är alltid den asmäktiga kvinnan vars kraft inte går att kontrollera. Det är alltid den asmäktiga kvinnan som blir besatt somehow. Det är alltid den asmäktiga kvinnan som upptäcker sin kraft efter att ha blivit skadad på något sätt, gärna av en man som dominerar henne trots att han rimligtvis bara är en fjärt i jämförelse.

Jag kommer att skriva om Ansible-SLP:n inför andra utgåvan av More than Human, för den vinkeln tänkte jag inte ens på när jag skrev karaktären. Min tanke var att skapa en mäktig protagonist med egna planer, varken onda eller goda. En kvinnligt kodad karaktär med stark agens utan att hon för den sakens skull är destruktiv. Men framför allt så som jag använder Ansible i äventyret så framstår ju varelsen inte alls så, utan mer just som en Dark Phoenix. Jag tänkte mig det inte som en okontrollerbar kraft utan som en kraft Sandra väljer just att kontrollera, men det gick ju helt åt skogen.

Min tanke med att låta Sandra "tappa kontrollen" var att skapa en situation där Sandra inte bara var ett offer, utan istället både offer och förövare - i och med den förståeliga men möjligen oproportionerliga reaktionen. "Han slog henne, men betyder det att han förtjänar att förvandlas till en grönsak?" Lite ditåt. I efterhand förstår jag att det här är en rätt osmaklig problemformulering, som bygger mycket på ett perspektiv där det hela abstraheras till i princip en "dilemmasaga", en värderingsövning. Och det här ämnet är lite för tungt för att hålla för den sortens trivialisering.

Om jag skulle skriva om äventyret idag så skulle jag som allra minst helt stryka aspekten av "förlorad kontroll". Jag skulle också trycka hårdare på både Sandra och Ansible som protagonister snarare än antagonister, och båda med agens. Riktigt hur vet jag inte, men det skulle vara målet. Ansible ska inte vara Dark Phoenix; hon ska vara Sandras allierade, med egna planer som varken är "onda" eller "goda" utan bara hennes egna. Fokuset på hur dumt det vore att släppa lös Ansible måste bort.

OK, det täcker nog ganska bra vad jag tänkt hittills.

Jag tar gärna emot konstruktiv kritik, förslag och alla slags svar på ovanstående. I princip. Undantaget är de som vill försvara äventyret. Alltid finns det någon som känner behovet av att försvara att man "ska få skriva vad man vill" etc. Alltså, jag får väl skriva vad jag vill. Men jag är inte intresserad av att bli "backad" eller "lugnad" eller bli tillsagd att ignorera kritik. Jag är intresserad av att bli bättre på att skriva äventyr.

Den enkla lösningen hade såklart varit att undvika sådana här ämnen i framtiden, och det är väl klart att jag kan, men helst vill jag istället försöka hitta sätt att göra det bra.

 

[Lightshy]

Liksom Krank vill jag bara börja med att säga att detta är mina första tankar om det jag läst i förra och denna tråden och att jag utgår ifrån äventyret och inget annat. Jag är absolut inte ute för att starta en skoggbrand genom att säga dumma saker då jag vet att detta är ett superkänsligt ämne och att det kan ta ordentlig fyr här på forumet om man forumlerar sig fel. Med det sagt så...

Det som jag direkt kommer att tänka på är hur Ansible är ytterligare en "person" som försöker "dominera/tvinga/utnyttja/styra" Sandra och hur allt är tillbaka på ruta ett i Sandras liv när Ansible gör sitt försök att ta över. Kan det finnas en koppling mellan Ansible och Sandras man? Typ att Ansible försök att ta över Sandra färgats av Sandras mans. Eller till och med är så att Ansibel är av samma ruttna typ som Sandras man? Och att focus läggs på hur detta blir Sandras chans att göra om och rätta till (med hjälp av spelarnas val) det som gick så fel med sin man och där igenom få ro? Kanske ska du tona ner hur hårt hon gick åt sin man för att balansera äventyret? Jag tror dock att hennes reaktion är fullt tänkbar gör en kvinna i hennes situation som upptäcker sina superkrafter.
Tappa dock inte bort ideen med att Sandra kan komma att lägga skulden för allt på spelarna och därigenom själv framstå som elak. Hon är trots allt mänsklig och att skylla på andra ligger i människans natur oavsett hur illa man blivit behandlad i livet.

Detta är som sagt några snabba tankar och jag vet inte om det ger dig mycket mer än du redan har i huvudet.

 

[Xhakhal]

Jag tror inte att det kommer vara ett problem att få spelare att tänka på eller kring att det kanske inte är så snällt att förvandla någon till en grönsak - men det är också så att i narrativ om folk som utsatts för våld i nära relationer, särskilt i berättelser med fantastiska inslag (tex superhjältesådana) så blir sådant ofta en allegori det också, ett sätt att visa att personen nu är utan makt att skada någon, att få bildlig 'upprättelse' för det en utsatts för. Så det kan behöva hanteras med försiktighet eftersom det som ämnas som en sensmoral om att "det är inte så bra att på riktigt försätta någon i koma/döda dem" kan råka halka in på "din upprättelse är inte värdig, och du är inte värd den, svälj och gå vidare" ifall ena parten (tex SL) ser berättelsen som 'bokstavlig' medan andra parten (tex spelaren) ser berättelsen som allegorisk, och sympatiserar med Sandra.
Det här är inte kritik, utan bara litet hur jag tänker omkring den aspekten, och varför jag tror att den kommer att 'lösa sig själv' om det elementet finns med. Det behövs inte tryckas mer på - det kommer att bli förstått ändå, och antingen vara tungt och ångestfyllt eller användas som ett verktyg för berättelsen, beroende på hur den aktuella spelgruppen ser ut.

Jag tycker Lightshy har en bra poäng i att Ansible i hur äventyret är skrivet är litet väl lik Sandras kille. På så vis kanske hon funkar som internaliserat förtryck, men jag tycker att paralellen ger en väldigt tydlig bild av vad som behöver förändras med Ansible. Ett sätt att vinkla det på, om man vill ha kvar att Ansible vill döda olika personer i de olika tidsgluggarna, är ju att hon faktiskt på riktigt vill skydda Sandra, och kanske samarbetar med en av Sandrorna, men inte kan avslöja sin plan för de sandrorna de inte vill ha kvar... or something. Jag ska skumma igenom äventyret en gång till innan jag tänker litet mer på saken, men jag tycker helt klart du är inne på rätt spår med att göra Sandra och Ansible till allierade på något sätt

 

[Xhakhal]

Åh, och definitivt rätt spår med att du använt berättelser inte från förövare, utan från offer och utsatta, när du lagt grunden för hur förhållandet ser ut.

 

[Ram]

Min tanke med att låta Sandra "tappa kontrollen" var att skapa en situation där Sandra inte bara var ett offer, utan istället både offer och förövare - i och med den förståeliga men möjligen oproportionerliga reaktionen. "Han slog henne, men betyder det att han förtjänar att förvandlas till en grönsak?" Lite ditåt. I efterhand förstår jag att det här är en rätt osmaklig problemformulering, som bygger mycket på ett perspektiv där det hela abstraheras till i princip en "dilemmasaga", en värderingsövning. Och det här ämnet är lite för tungt för att hålla för den sortens trivialisering.

Om jag skulle skriva om äventyret idag så skulle jag som allra minst helt stryka aspekten av "förlorad kontroll". Jag skulle också trycka hårdare på både Sandra och Ansible som protagonister snarare än antagonister, och båda med agens. Riktigt hur vet jag inte, men det skulle vara målet. Ansible ska inte vara Dark Phoenix; hon ska vara Sandras allierade, med egna planer som varken är "onda" eller "goda" utan bara hennes egna. Fokuset på hur dumt det vore att släppa lös Ansible måste bort.

Jag tycker det är helt rätt tänkt. Hur skulle det se ut om du lät Sandra och Ansible ha samma elller i alla fall överlappande agendor om än olika modus operandi? En intressant vinkel skulle kunna vara att låta Ansible på något sätt ha en agenda som bättre sammanfaller med spelarnas egna agenda, men en "lite väl direkt" approach till att uppnå den?