Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,296
Okej, jag har dålig koll på ämnet så ni får ursäkta mina opålästhet.
Kolla det här klippet (eller bara början, det räcker):
Stefan och Krister
Alltså mitt problem är att jag tycker att sån humor liksom är okänslig och överlägsen underifrån. Dessutom tycker jag att den fördummar sin publik, eller rättare sagt: den tillåter publiken att "släppa kontrollen".
Och jag är medveten om att det är ett problem, för visst har människan behov av att släppa kontrollen, kunna skratta åt sig själv, mm mm.
Men min analys av de första två minuterna blir så här:
0:05-0:09: Entré till trumpetfanfarer. S och K kommer in och gör roliga krumbuktande rörelser. Publiken applåderar.
S: "Välkommen till Stefans magiska shoow!" K: säger "whöööw!"
[Publiken skrattar]
Och då tänker jag att just den här scenen säger något annat än vad som synes vara. S och K's kroppsrpåk vill liksom säga: "Att göra trolleritrick utan att behärska färdigheterna som krävs, är det värsta som kan hända! Titta vad dumt det blir när allt går galet! Titta vad fånig man är om man har pretentioner, utan täckning!"
Jag tycker att det kan vara fruktansvärt roligt när någon gör sig rolig på sin egen bekostnad, men gör S och K verkligen det? Driver dem med sig själva eller med nidbilden av någon annan?
Nu skulle man kunna invända och säga att S och K är ett befriande skratt i en tid där allvarsamma män och kvinnor är precis som S och K i scenen. Är inte livet så rått och hemskt att folk med makt beter sig precis som i showen, utan att man får skratta eller förakta dem? Vem kan ha invändningar mot Stefan Ingves roliga (och fula) glasögon, när allt han säger faktiskt förmår att påverka min ekonomi? Utvägen blir S och K.
Fast är det verkligen så? (Och det är ingen retorisk fråga, tvärtom hoppas jag på att ni kan klarlägga saken) Varför gör inte S och K en show om det i så fall? Varför ska de sparka på, i det här fallet, en trollkarl?
Vi spolar framåt.
0:40-0:41 K tar fram en kortlek och tappar ut den på golvet. S blir upprörd:
S: "Men vad i helvete tar du dig till?"
K: "Jag är hopplös!"
[publiken skrattar]
Nu undrar jag: vem skrattar man åt de där sekunderna egentligen? Åt sin egna oförmåga? Åt dråplighterna som alltid ställer till det för en när man minst vill? Åt att människan inte är en perfekt varelse? Eller skrattar man gott åt att den hopplöse idioten, faktiskt säger som det är?
Därefter (0:42-0:50) utspelar sig en rolighet som bygger på att hela trolleritricket avslöjas av den dumme assistenten. Men! Här händer något intressant – den korkade assistenten är egentligen överlägsen den pretentiösa trollkarlen: assistenten säger sanningen:"Nänänä...han har ju skägg här..." (0:50)
Och då undrar jag om humorn bygger på att "den dumma assistenten" faktiskt kan se sanningen lika bra som någon annan eller om det mer handlar om att "klä av" trollkarlen genom att våga vara enkel och avväpnande?
Det blir som att säga (förstås på bred dialekt):
"S: Di sir ju ut som att negern har bajsat på saj!
K: Nej, han är bara brun av solen!
S: Jaså, så då är det solen som gör bajskorvarna bruna då menar du?!"
[Plats för skratt]
Det där korta replikskiftet säger mycket mer än vad det kan verka, är min poäng.
---
Tja, sedan fortsätter det i samma veva. Kolla in 3:56-3:58 tex. men vem är det de skrattar åt egentligen?
Det problematiska med mitt synsätt är att jag förstås gör mig överlägsen andra när jag påstår att S och k skrattar på andras bekostnad. Är min elitistiska analys mer riktig än publikens? Gör jag inte en höna av en fjäder?
Mycket möjligt, men jag tycker ändå att den där scenen inte är så förutsägbar som den kan verka. Och att det är obehagligt när man skrattar åt människans svaga sidor av elakhet och att om man nu ska göra det, är det bättre att vara ärlig med sitt uppsåt. Roast på Berns blir liksom mer humant på något konstigt sätt.
Dessutom läser jag in en sorts småstadsproblematik i hela buskisgenren: du ska inte tro att du är något. och jag hoppas att alla människor, trollkarlar, studenter, bonddrängar och hemslöjdstöser; att alla människor aldrig nånsin lyssnar på den sortens kommentarer – för drömmen är fri.
/Basse, elitismens ebenholts svalkar.
Kolla det här klippet (eller bara början, det räcker):
Stefan och Krister
Alltså mitt problem är att jag tycker att sån humor liksom är okänslig och överlägsen underifrån. Dessutom tycker jag att den fördummar sin publik, eller rättare sagt: den tillåter publiken att "släppa kontrollen".
Och jag är medveten om att det är ett problem, för visst har människan behov av att släppa kontrollen, kunna skratta åt sig själv, mm mm.
Men min analys av de första två minuterna blir så här:
0:05-0:09: Entré till trumpetfanfarer. S och K kommer in och gör roliga krumbuktande rörelser. Publiken applåderar.
S: "Välkommen till Stefans magiska shoow!" K: säger "whöööw!"
[Publiken skrattar]
Och då tänker jag att just den här scenen säger något annat än vad som synes vara. S och K's kroppsrpåk vill liksom säga: "Att göra trolleritrick utan att behärska färdigheterna som krävs, är det värsta som kan hända! Titta vad dumt det blir när allt går galet! Titta vad fånig man är om man har pretentioner, utan täckning!"
Jag tycker att det kan vara fruktansvärt roligt när någon gör sig rolig på sin egen bekostnad, men gör S och K verkligen det? Driver dem med sig själva eller med nidbilden av någon annan?
Nu skulle man kunna invända och säga att S och K är ett befriande skratt i en tid där allvarsamma män och kvinnor är precis som S och K i scenen. Är inte livet så rått och hemskt att folk med makt beter sig precis som i showen, utan att man får skratta eller förakta dem? Vem kan ha invändningar mot Stefan Ingves roliga (och fula) glasögon, när allt han säger faktiskt förmår att påverka min ekonomi? Utvägen blir S och K.
Fast är det verkligen så? (Och det är ingen retorisk fråga, tvärtom hoppas jag på att ni kan klarlägga saken) Varför gör inte S och K en show om det i så fall? Varför ska de sparka på, i det här fallet, en trollkarl?
Vi spolar framåt.
0:40-0:41 K tar fram en kortlek och tappar ut den på golvet. S blir upprörd:
S: "Men vad i helvete tar du dig till?"
K: "Jag är hopplös!"
[publiken skrattar]
Nu undrar jag: vem skrattar man åt de där sekunderna egentligen? Åt sin egna oförmåga? Åt dråplighterna som alltid ställer till det för en när man minst vill? Åt att människan inte är en perfekt varelse? Eller skrattar man gott åt att den hopplöse idioten, faktiskt säger som det är?
Därefter (0:42-0:50) utspelar sig en rolighet som bygger på att hela trolleritricket avslöjas av den dumme assistenten. Men! Här händer något intressant – den korkade assistenten är egentligen överlägsen den pretentiösa trollkarlen: assistenten säger sanningen:"Nänänä...han har ju skägg här..." (0:50)
Och då undrar jag om humorn bygger på att "den dumma assistenten" faktiskt kan se sanningen lika bra som någon annan eller om det mer handlar om att "klä av" trollkarlen genom att våga vara enkel och avväpnande?
Det blir som att säga (förstås på bred dialekt):
"S: Di sir ju ut som att negern har bajsat på saj!
K: Nej, han är bara brun av solen!
S: Jaså, så då är det solen som gör bajskorvarna bruna då menar du?!"
[Plats för skratt]
Det där korta replikskiftet säger mycket mer än vad det kan verka, är min poäng.
---
Tja, sedan fortsätter det i samma veva. Kolla in 3:56-3:58 tex. men vem är det de skrattar åt egentligen?
Det problematiska med mitt synsätt är att jag förstås gör mig överlägsen andra när jag påstår att S och k skrattar på andras bekostnad. Är min elitistiska analys mer riktig än publikens? Gör jag inte en höna av en fjäder?
Mycket möjligt, men jag tycker ändå att den där scenen inte är så förutsägbar som den kan verka. Och att det är obehagligt när man skrattar åt människans svaga sidor av elakhet och att om man nu ska göra det, är det bättre att vara ärlig med sitt uppsåt. Roast på Berns blir liksom mer humant på något konstigt sätt.
Dessutom läser jag in en sorts småstadsproblematik i hela buskisgenren: du ska inte tro att du är något. och jag hoppas att alla människor, trollkarlar, studenter, bonddrängar och hemslöjdstöser; att alla människor aldrig nånsin lyssnar på den sortens kommentarer – för drömmen är fri.
/Basse, elitismens ebenholts svalkar.