Killing me softly
Jag var länge rädd för att ha ihjäl någon rollperson. Det gjorde att spelarna inte riktigt tog antagonisterna eller farligheterna i spelet på allvar.
Nå, följande riktlinjer kör jag på när det gäller att döda rollpersoner:
1. Om rollpersonerna agerar dumt, och om spelarna borde förstå hur dumt rollpersonerna agerar, då går jag in i ett iskallt "nu får du klara dig själv"-spelledarläge. Tärningarna och reglerna får tala, och jag varken hjälper till eller försöker motarbeta rollpersonen i det läget. Jag försöker inte elda upp någon särskild stämning heller, utan låter också beskrivningarna vara neutrala. Oavsett om rollpersonen dör en snöplig död eller överlever mirakulöst så fyller jag inte beskrivningarna med någon särskild känsla, utan jag överlåter allt det åt spelaren.
2. Om det är en häftig situation, och rollpersonen väljer att offra sig själv (eller bara sätta sitt liv på spel) för att uppnå något stort, då lirar jag tvärtemot istället: Då ser jag till att det hela blir så dramatiskt som möjligt och eldar igång beskrivningarna ordentligt. Om det rollpersonen vill göra är helt omöjligt - då kan jag tweaka det så att han åndå får en chans att lyckas. Om det rollpersonen vill göra i själva verket är enklare än vad han tror, då går jag åt andra hållet istället och gör det lite svårare bara för att situationen skall leva upp till spelarens förväntningar.
3. Om spelaren har lyckats hamna i en livshotande situation tidigt i rollspelet, på ett ospännande sätt, då dödar jag inte rollpersonen. Well, jag gör det ogärna, i vart fall. Hellre ser jag till att rollpersonen förlorar något oersättligt som kan sparka igång äventyret på allvar istället; såsom Sylvester Stallone i början på Cliffhanger. Om han missar sitt klättraslag så låter jag alltså det gå ut över tjejen istället för honom själv. Andra idéer kan vara att låta rollpersonen förlora en kroppsdel eller lägga en förbannelse över honom på något vis. Kanske kan han bli fredlös? Det finns många varianter.
4. Om spelaren har agerat på ett sätt som både stör stämningen i sessionen och som samtidigt inte skulle vara hälsosamt i rollspelets verklighet; då anser jag att döden är en alltför lindrig väg att slippa undan på. Jag låter hellre konsekvenserna få bli något värre, som rollpersonen får leva med. Se ovan för förslag.
5. Om rollpersonen har levt länge och uppnått det mesta han velat göra, och om jag gissar att spelaren har börjat tröttna på rollpersonen, då kan jag vara elakare och börja sätta upp en utgångspunkt där rollpersonen kan komma att dö utan att i förväg ha blivit varnad och utan att jag ger rollpersonen en rimlig chans att klara sig bara för sakens skull. Till exempel så kan det vara så att rollpersonerna råkar reta upp någon mäktig person utan att veta det, och se till att de i gengäld drar på sig en lönnmördare som förgiftar någon av rollpersonernas mat. Det här är ett grymt snöpligt sätt att dö på i ett rollspel. Det känns rent utav orättvist. Men det kan ändå vara en väldigt rimlig och trovärdig utgång. Rollpersonerna hade otur som retade upp bossen innan de kunde få någon ledtråd om hur farlig han var. Synd, sedan dog de på ett sätt som de knappast kunde skydda sig ifrån. Jag dödar aldrig en nyskapad rollperson på det här viset, men det kan skaka liv i spelarna om det händer med rolleprsoner som de redan har spelat "färdigt" med.