Hur göra häftig svensk film?

[JohanL]

Vad tänker ni?

Bombastisk och totalt ohistorisk film i stil med 300 om Gustaf II Adolf eller Karl XII. Soundtrack av Sabaton.

 

[Gurgeh]

Bombastisk och totalt ohistorisk film i stil med 300 om Gustaf II Adolf eller Karl XII. Soundtrack av Sabaton.

Karl X Gustav tågar över bälten på isen och spöar dansken. Alla soldaterna har bara överkroppar!

 

[clarence redd]

En blandning av Nordiska Väsen och nordic noir skulle kunna bli mörkt och bra. Eller Call of Cthulhu:s Lund med estetik lånad från Seven och Babylon Berlin. En svensk superhjälte känns så inkompatibel med vår självbild att någon verkligen borde göra film om det.

Den stora fördelen är att man kan göra film med Blender och Unreal utan att det blir löjligt dyrt. Båda används i spelbranschen. Där kanske en annan typ av filmer kan uppstå.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Min relation till svensk fantastik på film/TV är lite som min relation till svensk fantastik i andra sammanhang (litteratur, datorspel, rollspel etc), nämligen att visst det vore ju säkert jättekul om det fanns mer av den, men om den inte har något unikt uttryck så spelar det ju egentligen ingen roll om den skapats här eller inte. Då är den ju bara svenskt för att den råkat skapas just i Sverige, men erbjuder inget som vi ändå inte kunnat få ändå.

Det är ju också lätt att bli blind för exempelvis hur amerikansk eller hur engelsk fantastik från USA eller England faktiskt är, eftersom vi som betraktare har svårare att särskilja de hårt kulturellt kodade eller vardagliga elementen från de fantastiska om vi inte är lika välbekanta med alla de kulturella signalerna. Exempelvis är det ju rejält med "diskbänksrealism" i allt från Stranger Things och Harry Potter till Narnia och Nightmare on Elm Street. I vart fall på det sättet som begreppet används i fantastikkretsar i Sverige. Jättemycket internationell fantastik tar sitt ursprung i en relativt ordinär vardag som sedan på något sätt förändras, men eftersom det vi är vana att se inte är vår vardag utan amerikansk suburbia eller brittiskt radhusliv så uppfattar vi den inte som sådan. Allt blir liksom exotiskt och spännande, även det som inte är avsett att vara det.

Det var lite bland annat därför jag blev så frustrerad över hur mycket folk jämförde Ur Varselklotet med Stranger Things, två helt olika verk med unika idéer och framförallt helt olika perspektiv blev för många "typ samma sak" bara för att det typ handlade om ungdomar i ungefär samma ålder.

Så, jag vill ha mer fantastik som faktiskt vågar utgå från hur Sverige som land och kultur är annorlunda från andra länder. Jag älskade hur både Låt den rätte komma in och UFO Sweden verkligen tog avstamp i sin miljö och samhället de kommer ifrån. Jag vill se svensk medeltida skräckfantasy som handlar om väsen i finnskogen i Värmland, betongungdomar från Rågsved på 70-talet som sniffar lim och slåss mot Aliens, Raggare vs Zombies i Skåne och portalfantasy om hur fjällvandrare vandrar in i en fantastikvärld baserad på samemytologi.

 

[Gaspard]

Jag vill ha en svensk motsvarighet till Nolans Odysseus - Ingvarståget. Nordiska argonauter på äventyr i Svarta havet, örnföda, grekisk eld och ond båd död.

 

[JohanL]

Låt den rätte komma in

Det är så himla synd att han inte fick göra Bröderna Lejonhjärta. Det hade kunnat bli orimligt bra.

 

[Gabrielle de Bourg]

Min första åsikt om att göra en häftig svensk film: våga vara ”ocool”. Sverige är känd för vår diskbänksrealism och vårt återhållsamma, tysta och lite stela beteende. Därför är ett av de bästa sätten att göra något häftigt att inte försöka sudda bort det, utan att anamma det. Våga anamma att folk är stela, försök inte att få repliker att låta ”coola” eller att amerikanisera.

Utan låt istället de ”coola” elementen bli en kontrast till svenskheten. Dynamik är superviktigt och något som kan göra det onaturliga unikt är att visa den grå vardagen den bryter. Det är t ex därför Låt den rätte komma in och Mannen på taket funkar så bra för mig, för att kontrasten kring det ovanliga känns ännu mer när jag innan sett folk sitta tysta med sitt kaffe.

Men några saker jag hade kunnat se:

• Lovecraft i Sverige: Typ Call of Cthulhu Sverige trailrarna. 20-tals mystik och skräck. Hade absolut kunna funka bra med mystik. Även något i Väsen-stil hade funkat bra.
• Stålenhag: Nu fick vi Tales from the Loop, men hade kunnat se en svensk tolkning baserat på hans svenska världar som jag verkligen tycker fångar vardagskontrasten.
• Adaption av Norra Latin eller Grim. Hade blivit grym.

 

[krank]

Därför är ett av de bästa sätten att göra något häftigt att inte försöka sudda bort det, utan att anamma det. Våga anamma att folk är stela, försök inte att få repliker att låta ”coola” eller att amerikanisera.

Problemet är väl att folk på svensk film i stort sett aldrig pratar på ett sätt som känns det minsta naturligt eller ledigt. Det är som att folk står på en teaterscen – vilket väl är vad som händer när stora delar av skådespelarbranschen är teaterskolade i första hand, antar jag. Att folk är stela för all del, men det måste i så fall fortfarande vara stelt på ett sätt som känns naturligt, så att säga. Den tillgjorda stelhet som finns i nästan all svensk film gör mig bara trött.

 

[krank]

Det finns en tråd om häftiga svenska filmer, i betydelsen att de tar fantastik på allvar och inte blir ironiskt töntiga eller diskbänksrealism. Frågan som då dyker upp är hur en sådan film borde göras och se ut, med realistiska svenska resurser. Vi skulle knappast kunna göra Lord of the Rings eller Avatar, men något mindre kostsamt skulle kunna fungera. Det uppenbara är postapokalyps, fast i Norrlands skogar istället för Australiens öken.

Vad tänker ni?

Jag tänker att skräck och near-future-scifi skulle kunna funka rätt bra. Det är inte heller en slump att flera av de förslag jag fick i den andra tråden på häftiga svenska filmer var just skräck.

Jag tror också att man skulle kunna göra varianter av folk-med-superkrafter, men där kommer man verkligen att kämpa i motvind givet det jag skrev i den tråden om superhjältande, fantastik och svenskar. Men något slags Misfits, tänker jag. Kanske.

Det blir dock viktigt att komma bort från socialrealism, teatralt skådespelande och långa tagningar. Det måste bli mer snappy, folk måste få prata mindre tillgjort, den som skriver manus måste kunna skriva repliker som faktiskt låter sig sägas utan att det känns som högläsning.

Jag är övertygad om att det skulle gå att göras, av rätt filmskapare och rätt skådisar.

EDIT: Tjat om den bästa svenska filmen: Smala Sussie visade ju att det går att göra bra svensk film. Det är inte en perfekt film och alla repliker är inte helt naturliga, men filmen ligger mycket närmare det jag ser som idealet, än väldigt mycket annan film jag sett. Det känns som en film, och den rappa klippningen och hur replikerna är skrivna bidrar mycket. Sen är det inte en häftig film per se. Men den visar att bra replikskiften och klippning på svenska är möjliga.

 

[Rangertheman]

• Lovecraft i Sverige: Typ Call of Cthulhu Sverige trailrarna. 20-tals mystik och skräck. Hade absolut kunna funka bra med mystik. Även något i Väsen-stil hade funkat bra.

Ja, en vidareutveckling av dem till en långfilm eller serie vore fantastisk!

 

[krank]

Ja, jag är också 100% för svenskt 1920-talsskräckande. Så länge man lyckas hålla sig från att låta alltihop urarta, och så länge man lyckas hålla sig på rätt sida av kostymdrama–pastisch-skalan…

Överlag brukar jag (appropå kostymdrama) tänka mycket på BBC och på brittisk produktion. Jag tror ju att typ allting som britterna klarar av att spela in, borde vi också kunna fixa. De är ju (som jag tänker mig) närmare oss i kultur och kynne än vad amerikanerna är. Har samma tradition med ganska teatral TV och film, men har bitvis tagit sig ifrån det osv.

Går det att göra en svensk Doctor Who utan att det blir Kenny Starfighter eller Doktor Mugg? Jag tror det.

 

[Mekanurg]

Går det att göra en svensk Doctor Who utan att det blir Kenny Starfighter eller Doktor Mugg? Jag tror det.

Vi har ju alltid kapten Zoom.

 

[Svarte Faraonen]

Problemet är väl att folk på svensk film i stort sett aldrig pratar på ett sätt som känns det minsta naturligt eller ledigt. Det är som att folk står på en teaterscen – vilket väl är vad som händer när stora delar av skådespelarbranschen är teaterskolade i första hand, antar jag. Att folk är stela för all del, men det måste i så fall fortfarande vara stelt på ett sätt som känns naturligt, så att säga. Den tillgjorda stelhet som finns i nästan all svensk film gör mig bara trött.

Alternativt, och det var därför jag var inne på det mer hyperestetiserade, omfamnar man det teatrala. Om man inte försöker ta avstamp i realismen blir det mindre störande och mer av en medveten effekt.

 

[Mekanurg]

Alternativt, och det var därför jag var inne på det mer hyperestetiserade, omfamnar man det teatrala. Om man inte försöker ta avstamp i realismen blir det mindre störande och mer av en medveten effekt.

Shakespeare Wild West

 

[Svarte Faraonen]

Men om man vill kombinera något väldigt svenskt med det mer surrealistiska – vad sägs om en mardrömslik, psykedelisk skräckis med Swedenborg i huvudrollen?

 

[Mekanurg]

Om man vill göra en svensk medeltids-GoT finns huvudpersonen här:

Karl Knutsson (Bonde) – Wikipedia

sv.wikipedia.org

 

[Mikl]

Jag tror att många svenska filmer skulle bli häftigare om filmmakarna bara lät huvudpersonerna (både hjältar och skurkar) vara ordentligt badass.

Mycket Jan Guillou skrivit lider av ett visst Mary Sue-syndrom, men han får åtminstone till de överdrivet hårda rollfigurerna (Arn, Hamilton, killen i Ondskan…).

Jag tyckte att tv-serien Snapphanar (2006) hade potential men motståndsrörelsen är för svaga för att lyckas med nåt vettigt. Om de nu måste misslyckas, låt dem åtminstone slå ihjäl 30 knektar med en trasig gevärskolv först!

 

[Oscar Silferstjerna]

Att Tunna blå linjen blev åtminstone hyfsad tror jag har att göra med att många av karaktärerna pratar skånska - och inte den där teatralt högtidliga stockholmskan som för tankarna till Dramaten och Östermalm. Kan det vara så enkelt som att dialekten är halva grejen? Och då menar jag inte stockholmare som härmar (parodierar) exempelvis värmländska, dalmål och småländska, utan skådisar som faktiskt lär sig dialekten på riktigt och går in i platsens omständigheter och stämning.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Ang potentiellt häftig svensk film, eller i vart fall ett stycke nyproducerad svensk sci fi, så sker de avslutande inspelningarna av Vi kommer i fred till helgen och går på TV4 i höst, baserad på Anders Fagers novell "Queer Noveau 2.0", som gavs ut i SF-antologin Andra vägar 2015.

Evin Ahmad och Fares Fares i ny sci-fiserie i TV4

Kaos bryter ut när ett läskigt föremål dyker upp på himlen över Stockholm. Fares Fares och Evin Ahmad spelar huvudrollerna i TV4:s kommande science fiction-seri

www.aftonbladet.se

 

[Svarte Faraonen]

Om man vill göra en svensk medeltids-GoT finns huvudpersonen här:

Karl Knutsson (Bonde) – Wikipedia

sv.wikipedia.org

Det jag tänker är en begränsning för svensk historisk film är att Sverige hörde till de armaste, mest glesbefolkade delarna av Europa. Möjligheten till det spektakulära finns inte på samma sätt som om man tar sig an fransk, italiensk eller tysk historia. Jag tror inte heller att det finns någon särskilt tydlig "nationalkaraktär" kring att det är vad man vill se, utan jag tror att svenskar vill ha visuellt spännande historiska bilder lika mycket som alla andra – mycket av det bekymmer som hemsöker svensk äldrehistorisk film är väl att den ofta upplevs som träig, gyttjedränkt, grådaskig och liknande.