När jag brukar sätta mig bakom den bleka sidan av skärmen så har jag ofta en grundidé om vad som ska hända, några namn och några sidor nerklottrade med ett äventyr.
Men ibland så händer det att jag sätter mig och kollar igenom rollformulären, rafsar ned några namn och sedan börjar äventyret. Med andra ord så tokimproviserar jag. Medan jag skriver detta kommer jag på att de gånger jag haft mer än en sida nerklottrat kan jag räkna på en hand om jag hugger av två fingrar.
Nåja. Vad jag vill komma till är att jag ndrar hur mycket ni improviserar respektive förbereder när ni spelleder? Har ni kollegieblock med mindmaps redo eller gör ni som... ja, jag?
Och varför?
Jag har lurat ut att när jag började med rollspel (när jag gick i fyran, jag var sen in i hobbyn) så spelade jag ett äventyr och sedan blev jag spelledaren. Vi spelade igenom introduktionsäventyren men sedan bestod mina äventyr av frasen "Okej, vi befinner er på/i *fyll i geografiskt läge och omgivning*. Vad gör ni?". Vi byggde upp handelshus, krossade länder, utpressade rikskanslers, gjorde statskupper, räddade fagra möer och spöade slemproppar. Allt detta utan en tillstymmelse av uppdragsgivare/plothooks, jag spann bara vidare på vad spelarna sa att de gjorde. Och så spelledde jag ända tills... ja, jag gick i gymnasiet, då jag avancerade till att ge spelarna ett jobb/äventyr/uppdrag och sedan hitta på som en gök varteftersom. Detta innebär att jag har blivit en hejjare på att hitta på saker på stört, men jag undrar om det inte skett på de mer planerade äventyrens bekostnad.
Jag brukar alltid hävda att ingen plan överlever kontakt med fienden, översatt i rollspeltermer torde det bli... ehh... "Inget äventyr överlever kontakt med spelarna"? Jag vet inte, men de få gånger vi spelat ett färdigt scenario så har spelarna alltid gjort något som inte står ett jota om i supplementet och vips så är jag tillbaka i den sitsen att jag sitter och vevar med armarna, munnen babblande och hjärnan febrilt jobbande på hur jag nu ska lappa ihop det här. Min ledstjärna har varit "Är det sannolikt? Är det kul? Om ja, go for it!".
Det finaste jag hört om min stil att spelleda är från en av mina spelare som när vi vandrade gatan upp på väg mot en av spelarna och för att lira lite MC-Noir så sa en av spelarna något om att det inte skulle bli för svårt för han ville inte göra en ny gubbe i kväll, varvid en av de andra spelarna klämde ur sig att "Om ni inte märkt det så lägger Hansson ribban efter hur högt vi hoppar. Han regerar på vad vi gör istället för tvärtom. Om vi skulle gå upp och göra nya gubbar nu på direkten så skulle det inte spela någon roll för då justerar han bara helt klabbet till vår nya nivå. Snabba på för faan, min burgare kallnar här".
Och det stämmer banne mig, jag har ägnat hela mitt rollspelsliv åt att regera än att planera. Visst jag har haft kul men... är jag ensam om detta? Är jag ensam om att endast ha en vag idé om vad som ska ske när spelet börjar eller...?
Sitter ni veckor i förväg hela bunten och skriver ner varenda detalj i förväg?
Nå?
Storuggla, nog ensam om att skriva inlägg klockan 04:26 på morgonen
Men ibland så händer det att jag sätter mig och kollar igenom rollformulären, rafsar ned några namn och sedan börjar äventyret. Med andra ord så tokimproviserar jag. Medan jag skriver detta kommer jag på att de gånger jag haft mer än en sida nerklottrat kan jag räkna på en hand om jag hugger av två fingrar.
Nåja. Vad jag vill komma till är att jag ndrar hur mycket ni improviserar respektive förbereder när ni spelleder? Har ni kollegieblock med mindmaps redo eller gör ni som... ja, jag?
Och varför?
Jag har lurat ut att när jag började med rollspel (när jag gick i fyran, jag var sen in i hobbyn) så spelade jag ett äventyr och sedan blev jag spelledaren. Vi spelade igenom introduktionsäventyren men sedan bestod mina äventyr av frasen "Okej, vi befinner er på/i *fyll i geografiskt läge och omgivning*. Vad gör ni?". Vi byggde upp handelshus, krossade länder, utpressade rikskanslers, gjorde statskupper, räddade fagra möer och spöade slemproppar. Allt detta utan en tillstymmelse av uppdragsgivare/plothooks, jag spann bara vidare på vad spelarna sa att de gjorde. Och så spelledde jag ända tills... ja, jag gick i gymnasiet, då jag avancerade till att ge spelarna ett jobb/äventyr/uppdrag och sedan hitta på som en gök varteftersom. Detta innebär att jag har blivit en hejjare på att hitta på saker på stört, men jag undrar om det inte skett på de mer planerade äventyrens bekostnad.
Jag brukar alltid hävda att ingen plan överlever kontakt med fienden, översatt i rollspeltermer torde det bli... ehh... "Inget äventyr överlever kontakt med spelarna"? Jag vet inte, men de få gånger vi spelat ett färdigt scenario så har spelarna alltid gjort något som inte står ett jota om i supplementet och vips så är jag tillbaka i den sitsen att jag sitter och vevar med armarna, munnen babblande och hjärnan febrilt jobbande på hur jag nu ska lappa ihop det här. Min ledstjärna har varit "Är det sannolikt? Är det kul? Om ja, go for it!".
Det finaste jag hört om min stil att spelleda är från en av mina spelare som när vi vandrade gatan upp på väg mot en av spelarna och för att lira lite MC-Noir så sa en av spelarna något om att det inte skulle bli för svårt för han ville inte göra en ny gubbe i kväll, varvid en av de andra spelarna klämde ur sig att "Om ni inte märkt det så lägger Hansson ribban efter hur högt vi hoppar. Han regerar på vad vi gör istället för tvärtom. Om vi skulle gå upp och göra nya gubbar nu på direkten så skulle det inte spela någon roll för då justerar han bara helt klabbet till vår nya nivå. Snabba på för faan, min burgare kallnar här".
Och det stämmer banne mig, jag har ägnat hela mitt rollspelsliv åt att regera än att planera. Visst jag har haft kul men... är jag ensam om detta? Är jag ensam om att endast ha en vag idé om vad som ska ske när spelet börjar eller...?
Sitter ni veckor i förväg hela bunten och skriver ner varenda detalj i förväg?
Nå?
Storuggla, nog ensam om att skriva inlägg klockan 04:26 på morgonen