I Vampire - Kindred of the East dör man som ärkemäktig ancestor av att någon anarkistisk ungtupp unleashar sin kryphålsdisciplin ur någon splatbook och förvandlar en till en blodig sörja med en obalanserat obscen mängd aggravated-tärningar.
I Feng Shui dör man i slow motion med bakgrundsljudet hastigt dränkt i någon melodramatisk hymn och med skärmen full av en fejkdöende Tony Leung och/eller vita duvor; yttrande en långtråkig kärleksbekännelse till någon annan rollperson, allt medan skurkarna står och väntar på att man ska bli klar.
I Neotech blir man sprängd i sin bil av yakuzan, men har så mycket cybertech att man överlever och krälar ut, bara för att bli skjuten genom bröstet med prickskyttegevär, men har så mycket cybertech att man överlever, bara för att bli slutligt avrättad av yakuzabossen som hoppar ur sin bil och sätter 3-4 kulor i skallen på en. Allt för att man våldtog hans dotter och stal hans kreditkort. Att man hjälpte triaderna att smuggla in en atombomb i Tokyo Metropolis kunde han inte brytt sig mindre om.
I en Ymir-kampanj dör man estetiskt, punkt slut. Hinner man säga något är det koncist, bitterljuvt och oerhört djupt. En snygg Zhang Yimouisk landskapspanorering följer, med ens blodiga kropp i centrum.
I en Lycan-kampanj dör man inte alls, helt sonika - det vore en alldeles för enkel väg ur ångesten. Möjligtvis kan man få begå självmord i slutet av kampanjen, men då ska det banne mig vara för ett högre syfte.
I en Yyrkoon-kampanj dör man på något vänster av sin egen desperata psykosparanoia, sprungen ur de lokala vampyräldstenas machiavelliska förtryckarmetoder.
- Ymir, spånar