God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,529
Klart!
Hur mordisk är din spelledare?
- Thread starter God45
- Start date
Min grupp växlar spelledare beroende på hur många vi är (vilket bestämmer spel) o flera av oss satsar mer på sociala spel o interaktion där strid dyker upp då o då eller inte alls.
En av oss gillar att kasta oss mot motståndare som e koola utan att helt tänka på hur bra vi egentligen är mot dessa o jag är där väldigt säker på att han leker med tärningarna för att vi ska överleva om de e övermäktiga (sedan har han också en tendens att glömma försiktighetsåtgärder man har gjort som skulle förvarna en - jag har spelat minst en det-e-inte-paranoia-om-de-e-ute-efter-dig karaktär i Rogue Trader med en massa försiktighetsåtgärder p.g.a. att jag insåg hur dålig jag är, trots att jag ska vara bra, o där glömdes sådant bort hela tiden), men det är nog mer en fråga om att han har en scen i huvudet o inte tänker på att saker har skett som borde ändra den. Sedan gillar han att ha slut scener där vi gruppen absolut e i dödsfara o jag har dött två gånger i dessa - eller gör det tre, min RP blev besatt p.g.a. att han som troende kristen Hunter vägra ta den utväg som SL erbjöd (p.g.a. att det presenterades för mycket som det klassiska "djävulen erbjuder dig hjälp i en svår situation utan att säga sitt namn eller priset") o SL hade inte tänkt på att ingen av oss spelare inte skulle axeptera det hela, så min RP:s besatta kropp blev slutbossen.
Annars så har vi inte haft så många spel där folk död, det enda jag kan minnas är en WoD-regler one-shot där vi undersökte något som pågick i ett litet samhälle o den SL (en annan) hade kastat ut alldeles för många sidospår för att vis kulle kunna ha en ide om vad det viktiga var innan en mystiska "smitta" dödade oss, o hela samhället. Som jag mins det så var jag lite purken för att jag ansåg att vi inte hade fått tillräckligt med information för att kunna gå åt rätt håll o inte kunde göra något egentligt efter en vis tid in i spelet.
Sedan har vi kört ett lågnivå super"hjälte" one-shot äventyr (vi var en 60-/70-tals Suicide Squad som skickats in i något Palombia för att ha ihjäl någon om jag mins rätt) där SL (en tredje) introducerade det hela med att vi absolut kunde dö under spelets gång men ingen av oss rullade tillräckligt dåliga tärningar vid de farliga tillfällena.
En av oss gillar att kasta oss mot motståndare som e koola utan att helt tänka på hur bra vi egentligen är mot dessa o jag är där väldigt säker på att han leker med tärningarna för att vi ska överleva om de e övermäktiga (sedan har han också en tendens att glömma försiktighetsåtgärder man har gjort som skulle förvarna en - jag har spelat minst en det-e-inte-paranoia-om-de-e-ute-efter-dig karaktär i Rogue Trader med en massa försiktighetsåtgärder p.g.a. att jag insåg hur dålig jag är, trots att jag ska vara bra, o där glömdes sådant bort hela tiden), men det är nog mer en fråga om att han har en scen i huvudet o inte tänker på att saker har skett som borde ändra den. Sedan gillar han att ha slut scener där vi gruppen absolut e i dödsfara o jag har dött två gånger i dessa - eller gör det tre, min RP blev besatt p.g.a. att han som troende kristen Hunter vägra ta den utväg som SL erbjöd (p.g.a. att det presenterades för mycket som det klassiska "djävulen erbjuder dig hjälp i en svår situation utan att säga sitt namn eller priset") o SL hade inte tänkt på att ingen av oss spelare inte skulle axeptera det hela, så min RP:s besatta kropp blev slutbossen.
Annars så har vi inte haft så många spel där folk död, det enda jag kan minnas är en WoD-regler one-shot där vi undersökte något som pågick i ett litet samhälle o den SL (en annan) hade kastat ut alldeles för många sidospår för att vis kulle kunna ha en ide om vad det viktiga var innan en mystiska "smitta" dödade oss, o hela samhället. Som jag mins det så var jag lite purken för att jag ansåg att vi inte hade fått tillräckligt med information för att kunna gå åt rätt håll o inte kunde göra något egentligt efter en vis tid in i spelet.
Sedan har vi kört ett lågnivå super"hjälte" one-shot äventyr (vi var en 60-/70-tals Suicide Squad som skickats in i något Palombia för att ha ihjäl någon om jag mins rätt) där SL (en tredje) introducerade det hela med att vi absolut kunde dö under spelets gång men ingen av oss rullade tillräckligt dåliga tärningar vid de farliga tillfällena.
Inser efter jag svarat att det lite beror på. Vi har historiskt sett kört en hel del rollspelande i dödsriket efter döden och en del har till och med kommit tillbaka till livet (och inte som zombie).
DanielSchenström
Swashbuckler
Jag har haft 15 spelledare varav majoriteten har varit av typen att Rollpersoner dör sällan. En har vid några tillfällen dödat spelarkaraktärer med vilje, när denne själv tröttnat på en kampanj. Två spelledare har varit av typen att de vill att spelarna ska vara ok ifall de dör, dvs att man kan bestämma i stunden om man dör eller överlever om man skulle dött enligt reglerna.
Läste nu ordentligt och det stod äventyrarfantasy. Det ovan gäller alla våra spel och majoriteten är absolut äventyrarfantasy så jag tror inte att det blir annorlunda om man tar bort andra genrer.
Läste nu ordentligt och det stod äventyrarfantasy. Det ovan gäller alla våra spel och majoriteten är absolut äventyrarfantasy så jag tror inte att det blir annorlunda om man tar bort andra genrer.
I vår grupp, som främst spelar Eon, dör folk främst av riktigt otursfulla slag i strider ingen trodde skulle vara ett problem.
De gånger vi spelare gett oss an orimliga odds eller kastat oss i avgrundens gap har tvärtom tärningarna gjort att vi klarat oss galant!
Några exempel för det är kul!
- min inkvisitor dör mot en vampyr som vi omringat och känner oss rätt säkra emot, efter att vampyren gör ett ganska svagt knivstick som råkade träffa ryggraden
- en Cirefalisk krigsmästare hoppar ned från en balkong bland fyra tränade krigare och hugger ned dem alla på fläcken, och jagar bort resten
- samma krigsmästare dör då en matros försöker kidnappa henne, träffar tinningen med en påk, och hon plötsligt kolar
- en kamoreansk ädling går nästan solo mot ett hyggelmonster, följt av en envig mot en riddare i plåtrustning, tar emot träff efter träff, men återhämtar sig senare och ses som hjälten i striden
- en muhadinsk handelsman klarar sig undan vampyrkultister, jargiska armen, en zombieapokalyps, men blir sedan permanent mentalt knäckt av sin bror som äter en gås
- en Heliomantiker från Vinterträdet stirrar ned en demon som försöker äta hennes själ
De gånger vi spelare gett oss an orimliga odds eller kastat oss i avgrundens gap har tvärtom tärningarna gjort att vi klarat oss galant!
Några exempel för det är kul!
- min inkvisitor dör mot en vampyr som vi omringat och känner oss rätt säkra emot, efter att vampyren gör ett ganska svagt knivstick som råkade träffa ryggraden
- en Cirefalisk krigsmästare hoppar ned från en balkong bland fyra tränade krigare och hugger ned dem alla på fläcken, och jagar bort resten
- samma krigsmästare dör då en matros försöker kidnappa henne, träffar tinningen med en påk, och hon plötsligt kolar
- en kamoreansk ädling går nästan solo mot ett hyggelmonster, följt av en envig mot en riddare i plåtrustning, tar emot träff efter träff, men återhämtar sig senare och ses som hjälten i striden
- en muhadinsk handelsman klarar sig undan vampyrkultister, jargiska armen, en zombieapokalyps, men blir sedan permanent mentalt knäckt av sin bror som äter en gås
- en Heliomantiker från Vinterträdet stirrar ned en demon som försöker äta hennes själ
Last edited: