Jag har länge varit sugen på att ta in mer skräckelement i mitt spelledarskap. En fråga som nyss poppade upp i mitt huvud var dock; "hur skrämmande får jag göra det för mina spelare".
Anledningen till att frågeställningen poppade upp var en idé jag fick till en Mörkrets Hjärta/Apocalypse Now-kampanj i fantasymiljö. Våra glada rollpersoner har börjat drabbas mer och mer av vansinne (detta är nånting de de oplanerat börjat rollspela helt på egen hand utan mitt inflytande, inga sanity points dvs) allt eftersom de krigets fasor de får se allt mer chockar dem. Nu har jag däremot lust att köra en sista dödsstöt på rollpersonernas (och spelarnas ) själsfrid innan de når klimax.
Here it goes:
Den store antagonisten (Kapten Kurtz) är en vansinnig befälhavare vars själ befläckats av en demon (WoTspoiler: <table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD"> Padan Fain </font></td></tr></table> ) och nu vill han upplyftas till att bli en gud. Befolkningen i området har börjat dyrka hans onda kult och det har blivit lite Aztekernas blodskult över det hela. Min idé nu kommer direkt från nåt Kurtz berättar om Viet Cong i Apocalypse Now; rollpersonerna kommer komma fram till en by där alla barnen har högra armen avhuggen, för att de inte ska kunna lyfta vapen mot sin gudahärskare.
Okej, det är ett lagom sätt att bygga en obehaglig stäming. Elakhet mot barn är tabu och fel,fel, fel. Och även om det är spelet tror jag att det kan ge kalla kårar. Men om jag inte skulle stanna där; utan göra ett kort avbrott och låta rollpersonerna spela några av dessa barn i deras lekar och busstreck i tiden just innan Kurtz (arbetsnamn för the big bad one) mannar stormar in i byn. Sedan lämnar jag i "barnäventyret" omisskänliga ledtrådar till att det är just barnen de just rollspelat som råkat illa ut.
T.ex kanske barnen i miniäventyret har i uppdrag att stjäla kvinnornas kläder som hänger på tork och hänga upp på kvarnens vingar; äventyret slutar med att mjölnaren får tag i ungarna och ska läxa upp dem inne i kvarnen med rottingen. Sedan när rollpersonerna är det sista de rider förbi på väg ut ur byn en nedbrunnen kvarn; det enda som finns kvar i trä på stenbyggnaden är kvarnvingarna som klarat sig och på dessa hängar några svedda klänningar... Inne i kvarnen hittar de sedan fem brända små lik, utanför ligger mjölnaren ihjälstucken med en spade i ena handen.
Eller är detta att gå för långt. Blir det för obehagligt. Gör det att rollspelet inte blir roligt längre. Eller ökar det engagemanget bland spelarna att få söka hämnd och stoppa vanvettet?
Vad har ni för erfarenheter av detta? Har ni upplevt situationer då det blivit för påträngande och obehagligt?
Anledningen till att frågeställningen poppade upp var en idé jag fick till en Mörkrets Hjärta/Apocalypse Now-kampanj i fantasymiljö. Våra glada rollpersoner har börjat drabbas mer och mer av vansinne (detta är nånting de de oplanerat börjat rollspela helt på egen hand utan mitt inflytande, inga sanity points dvs) allt eftersom de krigets fasor de får se allt mer chockar dem. Nu har jag däremot lust att köra en sista dödsstöt på rollpersonernas (och spelarnas ) själsfrid innan de når klimax.
Here it goes:
Den store antagonisten (Kapten Kurtz) är en vansinnig befälhavare vars själ befläckats av en demon (WoTspoiler: <table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD"> Padan Fain </font></td></tr></table> ) och nu vill han upplyftas till att bli en gud. Befolkningen i området har börjat dyrka hans onda kult och det har blivit lite Aztekernas blodskult över det hela. Min idé nu kommer direkt från nåt Kurtz berättar om Viet Cong i Apocalypse Now; rollpersonerna kommer komma fram till en by där alla barnen har högra armen avhuggen, för att de inte ska kunna lyfta vapen mot sin gudahärskare.
Okej, det är ett lagom sätt att bygga en obehaglig stäming. Elakhet mot barn är tabu och fel,fel, fel. Och även om det är spelet tror jag att det kan ge kalla kårar. Men om jag inte skulle stanna där; utan göra ett kort avbrott och låta rollpersonerna spela några av dessa barn i deras lekar och busstreck i tiden just innan Kurtz (arbetsnamn för the big bad one) mannar stormar in i byn. Sedan lämnar jag i "barnäventyret" omisskänliga ledtrådar till att det är just barnen de just rollspelat som råkat illa ut.
T.ex kanske barnen i miniäventyret har i uppdrag att stjäla kvinnornas kläder som hänger på tork och hänga upp på kvarnens vingar; äventyret slutar med att mjölnaren får tag i ungarna och ska läxa upp dem inne i kvarnen med rottingen. Sedan när rollpersonerna är det sista de rider förbi på väg ut ur byn en nedbrunnen kvarn; det enda som finns kvar i trä på stenbyggnaden är kvarnvingarna som klarat sig och på dessa hängar några svedda klänningar... Inne i kvarnen hittar de sedan fem brända små lik, utanför ligger mjölnaren ihjälstucken med en spade i ena handen.
Eller är detta att gå för långt. Blir det för obehagligt. Gör det att rollspelet inte blir roligt längre. Eller ökar det engagemanget bland spelarna att få söka hämnd och stoppa vanvettet?
Vad har ni för erfarenheter av detta? Har ni upplevt situationer då det blivit för påträngande och obehagligt?