Ursäkta om jag babblar, det mesta av det här är, som vanligt, funderingar riktade till mig själv och att lista ut vad jag egentligen tycker...
Jag har konstaterat något intressant där; det är (för mig) de SLPer som spelarna märker minst av, som behöver mest utveckling på "planeringsstadiet" (dvs, när jag sitter och tänker för mig själv utan omedelbar förmedling till spelarna, oavsett om det sen sker veckan innan eller under en pissepaus på spelmötet).
Eller intressant och intressant, det är kanske rätt självklart.
En rollperson som spelarna stöter på ofta och/eller interagerar länge med, tenderar mer eller mindre att utveckla sig själv. Har jag bara konstaterat basminimum (stereotyp och vad SLPn ska vara till för), räcker "en butter dvärghandelsman som spelarna kan reta sig på en stund" eller "en inkompetent spion som riskerar att sätta spelarna i klistret" (eller vad man nu kan tänka sig) för att kunna börja bre på och sen flyter det av sig självt. Dessutom blir det oftast intressantast så eftersom det ger frihet för olika utvecklingar, den buttre dvärgen kanske visar sig vara paranoid efter att ha blivit lurad många gånger förr, eller så visar sig hans butterhet bara bero på kronisk ryggvärk, allt eftersom vad som passar situationen och mitt humör vid speltillfället.
Sen även om det är idealet blir det förvisso inte alltid så, ibland kan jag fastna för en fix ide när jag sitter och planerar och börja speca alldeles för mycket - och det är här jag märker att det inte håller, den bristande flexibiliteten gör att jag aldrig kommer loss från startblocken; SLPn som på pappret verkar mycket komplexare och intressantare än nån stereotyp butter dvärg, faller istället platt och livlöst.
Två minuter före spelomgångens början eller två minuter för två veckor sen, gör ingen skillnad för min del. Har jag väl en gång satt punkt för meningen och ansett mig nöjd, återkommer inte hjärnan till den punkten. (Oftast.)
Vad jag insåg nu medan jag sitter och skriver är att det är de här SLPna, de som återkommer eller åtminstone ges utrymme att spela ut en längre stund, är de som påminner mest om rollpersoner, såtillvida att SL kan hålla fast vid dem tillräckligt länge för att komma in i rollen (till skillnad från de jag kommenterar härnäst). Tydligen är jag mer Design In Play-benägen än vad jag tidigare trott om mig själv. Kanske en värdefull läxa när nästa RP skissas upp.
Däremot spelledarpersonerna som inte framträder så starkt, som kanske verkar i bakgrunden och bara kliver upp på scen kortare, sällsynta stunder, de behöver vara ordentligt upspecade, annars fungerar de liksom inte. Lämnar jag det allt för öppet för mig själv att vänta med att bestämma vad konspirationen egentligen går ut på, så rör jag bara till det och gör pannkaka av alltihop, det har jag märkt i min senaste kampanj där jag just nu våndas över att spelarna klivit in på en av Sekten<tm>s hemliga baser och jag kan inte för mitt liv komma ihåg vilken av de olika fraktionerna som egentligen drog i trådarna och vad de ville åstadkomma (än mindre komma på några nya ideer som verkar vettiga). Till viss (*host* enorm) del är det här förstås också ett utslag av att jag är alldeles för förtjust i en massa spel bakom draperierna som spelarna aldrig ser och som därmed lika gärna kunde ha kvittat, men det kan vi ju lämna därhän.
Hm, känns inte som jag riktigt lyckades framföra vad jag menade med denna "typ 2". Alltså, om SLPn inte får vara med tillräckligt mycket för att SL (jag) ska bli varm i kläderna och komma igång med improvisationen, då krävs det att detaljerna är där från början, annars blir det
helt platt.
<hr>
Du talar också om att "för min del så har jag inte så välldans många karaktärer ännu". Det tycker jag nog är ett ämne av lite annan karaktär (no pun intended) än frågan du ställer i ämnesraden och första meningen i inlägget, men en intressant sådan, så den får behandlas separat.
Det blir förstås en hel del "statister" och småroller; folk som dyker upp i en scen eller under ett spelmöte men aldrig syns till igen (skurkar som åker på permanent pisk, till exempel), och det är oundvikligt - men de är inte så intressanta.
När det gäller mer handlingsrelevanta SLPer gillar jag att ha en ganska begränsad rolllista i kampanjen; kanske ett halvdussin till ett dussin återkommande SLPer i en kampanj. Dessa kan/ska sen, helst, dyka upp i olika situationer och "roller". En given SLP kanske är uppdragsgivare åt rollpersonerna ett tag, senare dyker han upp som antagonist, för att längre fram vara någon RP behöver information från. Helst utan att övergångarna ska behöva ha varit konkret utplanerade från början. Bättre att rollpersonerna stöter på ett fåtal minnesvärda SLPer som de faktiskt kommer ihåg vilka de är ("fan, det där är ju den blinda tiggaren igen"), än en alltför bred kavalkad av snabbt passerande sinnesintryck - samtidigt som SLPernas roll i handlingen måste varieras för att inte samma sak ska förvandlas till en platt, stel nackdel.
(Sen är jag inte alltid så bra på att leva som jag lär, men det hör inte hit...)
).
