obak;n88582 said:
Har du någon att prata med? Professionell hjälp alltså. Släkt, familj och vänner, alla so kan ge dig lite stöd. Människor är sociala djur, du skall inte behöva dra dig upp ur stövelskaften själv.
Inte direkt nä, jag har väl vänner ioförsig, men det finns en gräns till när man sabbar sina vänners liv genom att prata om sina problem, jag är inte sugen på att se det hända igen.
Arfert;n88597 said:
Nu vet jag inte vad du lider av, men:
Jag fokuserade på det jag kunde uppskatta i livet. Filmer och TV-serier jag ville se. Böcker jag ville läsa. Och skriva. Sånt.
Jag läser en hel del, tillräkligt för att jag sen ett bra tag har slut på böcker jag egentligen vill läsa, men det är lättare att läsa än att se film eller skriva (som jag är urusel på) så jag fortsätter.
Frågan är hur mycket jag uppskattar att läsa dåliga böcker när de bra är slut egentligen.
Fridigern;n88614 said:
Jag använder mig av Starting Strength, styrketräning är väldigt antidepressivt och stimulerar aptiten. (någon slags depp du har besvär med?) Tre grymt enkla övningar, räcker att få instruktion i övningarna en gång, men behövs tillgång till en skivstång och en bänkpress-ställning. Oftast får man vara ifred med sin skivstång också eftersom alla gymtöntar sitter fastspända i olika moderna maskiner, eller hänger fastspända i gummiband och annat.
När jag kommer orka att börja träna igen kommer det nog komma tillbaka, men styrketräning har aldrig varit min grej.
Björn den gode;n88625 said:
Sök professionell hjälp! Spontant låter det som att du lider av depression (men det går förstås inte att säga bara genom att läsa några meningar på ett forum det kan vara mycket annat också) och det kan vara fruktansvärt jobbigt, jobbigare än de flesta fysiska sjukdomar och i kombination kan jag bara tänka mig att det blir ännu värre. Men det finns hjälp att få! Både genom medicinering och samtal.
Übereil;n88636 said:
Det här är svårt att svara på utan att veta vad du lider av.
Men om du inte redan är i kontakt med psykvården så skulle jag ta kontakt med den.
Fysiologiska problem med psykologiska effekter vilket också innebär att jag inte längre har tillgång till psykolog för det anses inte behövas eftersom det är fysiologiskt, det räcker ju med antideppresiva som jag bara fått närapå dödliga reaktioner mot ett antal gånger tidigare.
Übereil;n88636 said:
Bortsett från det och oavsett vad orsaken till dina problem är så skulle jag, om jag var du, fokusera på frågan "varför måte jag ha ett socialt liv?". Och den frågan skulle även gälla allt annat du kan tänka dig vilja. Det här är inte ett sätt att försöka påskina att du egentligen inte behöver ett socialt liv, vilket jag misstänker att det kan låta som. Men när du inte orkar leva ett "normalt" liv så gäller det att prioritera det viktiga - och då måste då måste du också veta vad som egentligen är viktigt.
Men det jag framför allt vill åt är att det finns en massa socialt konstruerade föreställningar om hur ett liv borde se ut (inte så att det är det enda som kan tänkas komma fram av att ifrågasätta paradigmer i sitt liv, som att man behöver träffa folk ibland). Och att bryta med de föreställningarna kan i sig själv göra att man känner sig misslyckad - föreställningarna kan också göra att man tror sig behöva saker man egentligen inte behöver. Och det sista kan i sin tur bestå av saker som rakt av visar sig vara helt meningslösa (du kanske varikt aktiv Magic: The Gathering-spelare men att hålla dina lekar ajour är för mycket jobb) och saker som kanske bara inte måste se ut som man tror (du kanske har en föreställning om att om man ska spela rollspel så måste man spela med sin grupp en gång i veckan men inser att det är ok att hoppa in när du orkar). Jag vet inte hur relevanta exemplena är för ditt liv, men förhoppningsvis så förstår du vad jag är ute efter.
Übereil
Jag förstår vad du menar och ska försöka kolla över det.
Rymdhamster;n88637 said:
Bli en sån där författare som skriver om sin plåga, blir skitrik coh betalar någon för att skeppa iväg en till ett land med tilltalande klimat och ligga på stranden/balkonen/hotellrummet/spaavdelningen och ha personalen komma med små mumsbitar och mata dem till dig? Överkonsumtion av all slags humor kan vara ett tips. Även om det inte känns kul. Jag har förvisso inte vart i situationen där det inte finns markant hopp om förbättring, men för mig har humor funkat. Det är rätt jobbigt i början, och det är inte roligt på rätt länge. Men tvingar man sig själv att se humorprogram efter humorprogram efter humorprogram så börjar det till slut smitta av sig vare sig man vill eller inte. Och även om man fortfarande inte skrattar så drar man på smilbanden någon gång imellan åt och livet känns inte fullt lika nattsvart.
Sjukt dålig författare och jag tror inte det kommer hjälpa att älta saker.
Humor har aldrig varit min grej riktigt, majoriteten av humor gör mig bara äklad.
Kraetyz;n88643 said:
Visst, det är tungt som fan men om du ska göra något så kan du ju åtminstone göra något du gillar. Fy fan så hemskt dock, många kramar skickade till dig.
Kramar tillbaka.
/Luna Lovegood