Svarar kanske utifrån ett annat perspektiv än andra i den här tråden. Lite luddig trådstart så jag får skylla på det om jag hamnat fel med mina tankar. Hur som helst, jag skulle nog säga att rollspel inte är en särskilt välkomnande hobby. Inte för att rollspelare i sig skulle vara ogästvänliga men rollspel som sådant är ju en ganska sluten aktivitet som vanligtvis utförs avskild från omgivningen. Mesta spelandet sker ju också "informellt" genom att folk som känner varandra bestämmer om fortsatt spel via privata mail, sms etc. Folk i allmänhet tycks också uppleva rollspel som lite udda och svårtillgängligt med märkliga världar och regelsystem att sätta sig in i. Om jag jämför med en hobby som fotboll är skillnaden stor - man lägger ganska snart märke till fotbollsplaner+klubbstuga hos lokal fotbollsklubb, flyttar man till en ny stad är det enkelt att gå med i en fotbollsklubb eller hitta korplag där man kan hoppa in, spelar man boll med vänner eller barn på gräsmattan i området kommer det förbi annat folk som utan problem kan hoppa in i lira och vet reglerna. Har i samband med fotbollsspelande kommit i kontakt med en betydligt större spridning av människor än vad jag gjort via rollspel - gällande såväl kulturell bakgrund, kön, ålder, utbildning m.m.
Men ovanstående ska absolut inte ses som en kritik mot rollspel eller rollspelare, mer bara ett konstaterande utifrån mina erfarenheter. Om jag skulle fortsätta jämförelsen rollspel vs fotboll ovan så skulle jag definitivt säga att jag själv har en starkare identitet som rollspelare än identitet som fotbollsintresserad. Men om jag funderar på hur många jag spelat fotboll med under år 2020 så är antalet, även om jag bara räknar spontanfotboll, utan tvekan över 20 pers. Hur många har jag spelat rollspel med? Samma 4 personer som utgör vår spelgrupp. Det är ganska mycket som ska stämma om man ska vilja spela rollspel ihop; spelstil, personlighet, möjlighet att avsätta tid m.m. Tröskeln är hög helt enkelt. Brukar ändå försöka nämna mitt rollspelande vid olika tillfällen, typ på jobbet: "vad gjorde du i helgen?" "spelade rollspel, själv då?" som ett sätt att scanna av om det finns rollspelare eller rollspelsintresserade i omgivningen. Men slutsatsen är att det är sällan jag möter jag på folk som spelar/spelat och att den stora gruppen icke-rollspelare ibland kan visa ett allmänt intresse men tycks vara långt ifrån att vilja boka in fem timmar för att sätta sig i en källare med en grupp mestadels okända personer och försöka leva ut en roll i en okänd värld med en stor mängd regler.
När det gäller det sistnämnda kan jag väl också känna mig självkritisk, borde ha försökt bygga ihop spel och äventyr med inriktning att attrahera de där personerna som säger "har aldrig men låter ju intressant". Men det är väl bekvämligheten, det är enklast att spela med de man känner och som man vet att det funkar med.
Sen kan jag också känna att det är en stor andel hos rollspelare som är väldigt insatta gällande olika spel, sett många filmer eller läst mycket böcker med anknytning till rollspel, historiska miljöer eller fantasimiljöer. Det är förstås inget problem i sig men i en del kretsar ska det refereras mycket till dessa saker vilket kan bidra till att andra känner sig utanför. Har t.ex. varit med om en spelgrupp där man i mailtrådar om kommande spelmöten etc råkade ut för att folk svarade med endast någon sorts citat från en för mig okänd källa. I en annan grupp var jag med om att i stort sett allt trubbel som min rollperson hamnade i baserades på att jag som spelare inte var insatt i den specifika värld vi spelade i och därför gjorde olika ”sociala fel” med min rollperson; det blev snart tröttsamt och gjorde att jag kände mig offside i gruppen. Den typen av snobbism har jag mött på en del inom rollspel. Ett annat icke-välkomnande beteende som jag råkat ut för är personer som ser rollspel en arena för att marknadsföra sin politiska åsikter och vad de tycker om folk med andra åsikter. Men utöver dessa fenomen skulle jag nog säga att de flesta rollspelare brukar vara välkomnande personer.
Så för att sammanfatta ett långt och krångligt svar – jag skulle säga att rollspelare som personer generellt är välkomnande men att däremot rollspel i sig inte är särskilt öppet mot omgivningen.