DanielSchenström
Swashbuckler
Denna krönika följer ett litet band av lyckosökare i deras färder. Vår berättare är en av dem, Tarakana Fjädersvedd.
VAD SOM HÄNT HITTILLS:
Skelettbyns Hemlighet
Vi (jag, köpmannen Skurgla, jägaren Sidla, lånaren Edwin och piraten Urd) hade gett oss av iväg från vår hemby i hopp om att finna lycka ute i den vida världen. Exakt hur den lyckan skulle te sig visste vi inte men tanken på stora glömda och gömda skatthögar var mycket lockande.
Efter några dagar så nådde vi en by och tog in på ett värdshus för natten. Det skulle bli en oförglömlig natt för i våra drömmar besöktes vi alla av en sedan länge död präst som vädjade till oss att vi skulle rensa hans by från den ondska som hemsökt den. I gengäld skulle vi få skatter.
På morgonen diskuterade vi vad vi skulle ta oss till, och av förklarlig anledning ville alla ge oss av till prästens by som låg inte långt bort.
Efter att ha inhandlat lite utrustning och rastat våra djur gav vi oss av.
Det hade blivit skymning när vi kom fram till den dal den låg i och ruinstaden såg så kuslig ut att vi valde att slå läger en bra bit ifrån den. Skurglas trogna vakthund Skoff vaktade över oss och jag sov tryggt och drömde om eldklot, blixtar och eldelementarer.
Byn var inte så stor och de flesta byggnaderna var inte mer än stenruiner. En ganska välbevarad kyrka stod i dess mitt. Ena väggen var delvis inrasad.
Det enda andra utmärkande var en kulle, ungefär i byns mitt.
När vi gick där och tittade oss omkring, vi var alla ganska nära kullen så kom två patrullerande skelett!
När vi hämtat oss från synen och de sprungit mot oss så började vi agera och snabbt lyckades Urg och Skurgla nergöra de odöda benhögarna.
Edwin skulle smyga ett varv runt kyrkan när två till skelett dök upp. Jag stod nu mitt på kullen, med min åsna Ard bredvid mig och ett av skeletten, med ett armborst såg ut att ha mig i siktet!
Snabbt tog jag skydd bakom åsnan och hoppades att de andra skulle klara av benranglena. Jag försökte hjälpa till men min magi ville inte lyda mig. De andra visade sig betydligt mer effektiva. Edwin lyckades effektivt avväpna skelettet med armborstet genom att sno dess koger!
I kyrkan fanns ytterligare fyra skelett, dessa kläda i svarta kåpor och gav oss ett rejält motstånd. Skurgla, trängd av ett av dem gjorde ett dubbelhugg med sina yxor och slog av huvudet på ett av skeletten!
När de var besegrade så reste sig anden av den döda prästen ur altaret, tackade oss och avslöjade att skatten han lovat fanns under altaret som man kunde skjuta undan genom att vrida på en staty.
Under kyrkan fanns en källare med ett öppet skattrum, två ytterligare skelett, en gravkammare och ett mystiskt rum som man kom över till genom att hoppa från pelare till pelare i en korridor.
När vi besegrat skeletten frågade jag anden om vi besegrat all ondska vilket vi hade och han berättade då att det också fanns en dold skatt bakom en igenmurad gång! Tänk om vi bara gått därifrån med den första skatten (en kista fylld med pengar) vad vi missat.
I den riktiga skattkammaren låg en begraven riddare med dyrbar utrustning och mer pengar.
När vi kände oss säkra att vi bärgat allt gav vi oss av tillbaks till värdshuset vi kommit från. Vårt första äventyr var klarat.
Skuggornas Natt
Ett par veckor senare, en mörk dimmig kväll hade vi nått fram till byn Shele. Det var tyst och tomt och till och med värdshusets dörr var stängd.
Vi knackade på och en misstänksam man öppnade och släppte med visst knorr in oss. Vi ställde vår karavan med åsnor i stallet och gick in.
Efter veckor ätandes varierande rovrätter så var doften av en köttstuvning som en paradisdröm. Det till trots skulle Skurgla, köpman som han är, förhandla om priset för nattlogin. Förutom vi var en handelsresande här med ett följe och vakter.
Medans vi blev serverade varnade värdshusvärden oss för att vara ute på natten, nåt otäckt försiggick i trakten. Exakt vad, och vem som låg bakom det visste ingen, men det rörde sig saker i slavhandlarens hus, saker som inte var mänskliga och det hade hörts underliga ljud. Det spekulerades en del. Det kunde kanske vara orcherna i norr som hämnats på slavhandlaren för att han tagit folk från dem, eller den underliga magikern. Vi blev förstås nyfikna men vi var mer hungriga än nyfikna så det blev mat och så en tidig natt.
Dagen efter skulle vi göra byn, Skurgla skulle gå och se om det fanns affärer att göra med byns köpman och jag skulle se om byns underliga magiker möjligen var normal nog att vilja vara intresserad av att lära ut magiska hemligheter till mig. Med mig fick jag Edwin.
Magikern svarade inte på när vi knackade och dörren var öppen men det fanns inga fönster på byggnaden så det var mycket mörkt. Edwin såg dock ett släpspår av blod från ett stort rum rakt fram in i en sidokorridor. Vi beslöt oss att ljus och våra kamrater var något som skulle vara bra att ha med sig för att undersöka närmare så vi gick för att hämta det och dem.
Med ljus gick det bättre och vi hittade en lönngång som ledde till en källare med en massa magibråte, och en gång som gick ut därifrån. En lång underjordisk gång ledde iväg mot under byn med mindre, avvikande, smågångar. Huvudgången ledde till en grotta med ett ljusbeprytt stenaltare runti vilket låg kokonger. Där fanns också demonkrabbor med huvuden istället för klor och deras ryggar var täckta av ett ansikte. De ansiktena vände de mot oss och Edwin och Sidla träffades av klibbiga stinkande demonspyor.
Medan de andra tog till vapen försökte jag kontakta eldelementarplanet men något i marken störde kontakten så jag var inte till mycket hjälp annat än som ett extra mål. Hade det inte vart för min läderrustning skulle jag nog inte kunna skriva den här krönikan då en av krabborna fick in en rejäl träff. De andra gjorde sedan processen kort med dem och vi kunde pusta ut ett tag.
Efter en kort paus fortsatte vi i en gång som fortsatte fram till en källare. Slavhandlarens hus skulle det visa sig.
Hans offer hade tyvärr dött i sina källarceller som vi snart hittade men han hade troligen fallit offer själv för demonkraborna. Vi hittade nämligen papper senare som visade på att han beställt vaktvarelser av magikern (som vi förresten hittat tidigare, det var hans blodsläpspår vi sett i hans hus). Uppenbarligen hade något inte gått helt rätt.
Uppe i slavhandlarens hus, i hans kök hittade vi två krabbor till och min magi ville inte fungera den här gången heller. Sidla tog två hårda bett och föll ihop medvetslös. Edwin och Skurgla anföll frenetiskt och så fort de dödat krabborna lade Edwin ett snabbt förband. Sen rusade vi med Sidla till värdshuset i jakt på en helare, eller åtminstone ett ställe för henne att ligga säkert.
Handelsresanden hade en helare i sitt sällskap, en skröplig gammal man vid namn Vindar, som med mäktig magi läkte hennes sår. Men till ett pris förstås. I utbyte mot vår väns tillfrisknande skulle vi slå följe med honom i hans jakt på ett mystiskt folkslag från bortom kontinenten som lämnat mäktiga magiska artefakter efter sig.
Skönheten och Odjuret
Schele by var nu 90 dagars resande bakom oss och nu befann vi oss i Eskilsby där en av det mystiska folkslagets artefakter skulle finnas, en bevingad hjälm.
Under resan hade vi haft tid att träna, att lyssna på Orback, vår karavanledares, berättelser och att spela bort en massa pengar.
I ett kloster här i Eskilsby skulle hjälmen finnas, problemet var bara att klostret brunnit ner 6 år tidigare. Den lokale värdshusvärden gav oss dock information om att en av klostrets invånare bodde kvar i staden, Broder Frans.
Han kunde berätta att det funnits två religiösa byggnader, klostret och templet. Klostret låg på stranden av en sjö och templet i en ö. När orcher anföll så hade man släckt två magiska eldar som brann i templet vilket lett till att templet översvämmats. På så sätt hade templet skyddats mot plundring.
Nu var det dock vår tur att försöka så vi gav oss av.
Resan var händelseslös till dess vi stoppades av en enorm rese, en bandit i ett litet banditgäng. Istället för att ta till strid så förhandlade vi oss till ett samarbete och vi tog oss ut till ön med det kupolformade templet. Vi fann inget sätt att ta oss långt ner i vattnet eller att tömma ut det tills Broder Franz berättade att sjön tidigare hade ett annat utlopp än det nuvarande. Efter en dags grävande hade vi öppnat det igen och vi kunde ta oss ner för en trappa. Vattnet var nu en meter högt.
I altarrummet väntade ett spöke på oss och instruerade Broder Franz i hur han skulle tända de magiska eldarna och när det gjorts sjönk det sista vattnet ut.
Efter en stunds utforskande öppnade vi en dörr till ett upplyst område och i en växtbevuxen sal blev vi attackerade. Resen Krasnich nedgjorde den med ett kraftigt slag till stammen.
I ett lönnrum i anknutning till ett förstört bibliotek fann vi hjälmen. Tillsammans med alla de andra skatterna var det vårt största fynd hittils.
Vi återvände i triumf till byn.
Möte med döden
Medan resten av Orbacks karavan provianterade i en by så var han, vi, Silona och Vindar på väg till en avskiljd by uppe i ett skogsbeklätt men ganska kargt klipplandskap. Folket som bodde där var en jägarstam och tydligen tämligen udda. De skulle enligt Orback ha ytterligare en av artefakterna han så åtrådde. Resan var händelselös men vi tog tillfället i akt att få våra magiska fynd förklarade av Vindar.
Byn var inte stor, tio större hus, ett långhus och en smedja omgiven av en cirkulär palissad. Folket hälsade glatt på oss och det verkade vara feststämning i byn. Kunde deras ovanliga glädje vara det som gjorde dem udda?
Vi föstes fram till långhuset där en reslig regal man hälsade oss välkomna, uppenbarligen deras hövding. Han hette Gandash och förklarade att glädjestämningen kom från att det var mandomsprov ikväll. Deras unga män skulle bli vuxna krigare.
Han bjöd oss in i långhuset som var uppdukat med massa mat och dryck, och längst bak, på en piedestal en amulett föreställande ett huvud som var till häften mänskligt och till hälften varglikt. Det var artefakten vi kommit hit för. När Skurgla vänligt frågade ifall vi kunde få den så fick han onda ögon från både hövdingen och schamanen. Amuletten var tydligen en gåva från ett mäktigt folk och deras stams symbol.
När det senare på kvällen var dags för mandomsprovet föstes vi ut ur byn och när hövdingen berättade att han var så väldigt glad att vi främlingar kommit hit och att vi skulle hjälpa dem i provet började några av oss bli nervösa. Så nervös blev Skurgla att han grep en av ungdomarna att ha som gisslan ifall något dumt skulle ske. Och det skulle det förstås.
Byborna retirerade in i byn, stängde porten och lämnade oss utanför. Samtidigt gick solen ner och i mörkret och tystnaden kunde vi höra ett skrapande läte...
Stora burar med något humanoidt i, hälften människa, hälften varg - varulvar hissades upp. Vindar som anat oråd redan vid Gandash senaste tal var redan på väg mot närmaste skog så snabbt hans gamla ben orkade bära honom. Vi andra var nu inte sena att följa honom. Silona lyfte upp Orback och så snabbt vi kunde gjorde vi vår väg genom skogen.
När vi börjat undra om vi skulle finna ett bra ställe att möta varulvarna på så sprang vi ut från skogen på en dimtäckt äng. Molnen öppnades upp och en skinande fullmåne spred ett övernaturligt skimmer över oss, ängen och ett stort runt torn som kanske skulle bli vår räddning!
Det första vi slogs av när vi slängt oss in och barrikaderat dörren bakom oss var att insidan av det runda tornet var...fyrkantigt...och mycket större på insidan än utsidan... Vi stod i ett stort rum med en trappa upp med väggar med mosaiker föreställande stora slag. Det verkade nästan som de rörde sig, inte när man tittade rakt på dem men i periferin... Och plötsligt lösgjorde sig några av figurerna i mosaiken sig och trots mitt försöka att medla så attackerade de.
Tack vare framförallt Skurgla och Silona lyckades vi nedgöra de märkliga mosaikmonstren och efter ett par försök lyckades jag även kanalisera helningsmagi för att hjälpa Sidla.
Vi gick sedan upp för trappan till ett litet rum med två dörrar. Vi gick in genom en av dem in i ett rum med tre dörrar, tre dörrar som gick att öppna - förän jag kom på att man måste stänga dörren vi kommit in genom för att kunna öppna en ny. Nu när vi visste att det var mer än lite mystiskt märkte vi också att rummet vi var i, eller de destinationer dörrarna ledde till roterade. För att orientera sig i denna magiska labyrint av rum slog vi in spikar för att numrera rummen. Till slut lyckades Skurgla lista ut att rummen troligen befann sig fysiskt på samma platser i det fyrkantiga torn vi trots allt verkade vara i, och att det var destinationerna som roterade. Vi hade funnit en trappa upp och den tog vi sedan, bara för att mötas av ytterliggare en märklig syn...en djungel!
I djungeln fanns förutom just djungel, en tätare dunge, en brunn och ett envåningsskjul med en trappa upp i...
I brunnen fanns en grotta med märkliga ögonlösa vildar och en hög med skatter, i dungen vilda bestar med sex ögon och en hög med skatter. Vi nedgjorde vildarna och de vilda bestarna och tog större delarna av skatterna innan vi gick upp för trappan i skjulet.
Nu var vi åter i ett runt rum, och en man stod nedanför en trappa och parfymerade sig och bad oss följa med oss upp och träffa hans dam. det gjorde vi förstås och i ett fullbelamrat rum med överfulla väggar satt hon vid ett skrivbord. Vi bjöds återigen på mat och hon förklarade att gudarnas trätande hotade att eskalera till krig och ville att vi skulle hjälpa henne att stoppa detta genom att söka efter några artefakter som ska bilda en magisk rustning. Med den rustningen ska man kunna utmana gudarna och hon hoppades att om de kunde enas mot ett gemensamt hot så skulle de sluta med gnabbet. Vi tackade ja eftersom artefakterna var av samma typ som Orback redan var på jakt efter.
Vi fick varsitt dubbelrum, fick reda på att våra hästar stod i stallet och att vi inte skulle öppna den stora stalldörren utan att säga till först.
Svart Duell
Vi hade nu varit i tornet i några veckor. I väntan på att något skulle hända har vi möblerat våra rum, utforskat tornet och tränat. Så, till slut, en dag när vi alla stod i stallet kom Orback springande och med andfådd röst berättade han att de hittat en av artefakterna vår värd var ute efter. Det var bröstdelen på den rustning vi skulle samla ihop. Den skulle finnas i några alvers ägo och tornet var nu på väg dit.
För att vi skulle kunna meddela när och var vi ska bli upplockade fick vi en magisk pärla som ska släppas ner på marken för att aktivera en magisk signal till tornets ägarinna.
Området vi skulle till var tydligen oroligt med stridigheter, men av det syntes intet när stalldörrarna öppnades till en grässlänt och en stor skog och bortom dem ett hav.
När vi kommit in i skogen så omringades vi av alver som förde oss till sin stad som låg uppe i trädkronorna. Av någon anledning så ignorerade de i stort mig och Skurgla och de pratade mest med vår svanmö och kattman.
Det visade sig hur som helst att alverna hade stora problem med en Telash, en magiker, vars spion stulit en bok och fyra ringar. Och han bodde på en ö vars magiska skydd gjorde det svårt för älvfolk att ens vistas på den. Så mot att vi återbördade dem skulle vi få bröstplåten. Det gick vi med lätt gnäll med på.
Då vi hade två älvolk med oss så behövde de skydd mot effekterna, och de fick de i form av magiska ringar. För att svanmön skulle ha den med sig i bägge former så var vi tvungen att göra en näspiercing vilket jag och Skurgla assisterade henne med.
Vi avreste sen och anlände på natten och slog läger. Två gånger blev vi anfallna av små orchgrupper och Skurgla tog en av dem som gisslan och informatör.
Telash skulle tydligen finnas i ett stort svart torn så vi gav oss av mot det och anlände medelst vissa besvär till slut vid dess fot. Efter att hittat den hemliga dörren in så såg vi sönderslagna rum, ett planetarium och ett bibliotek samt någon slags altarrum och stötte på någon slags demonisk varelse.
Vi flydde efter ett försök till strid så flydde vi uppåt och hittade vad som visade sig vara en flygande matta. Vi flög ner till tornets bas igen och hittade en dold gång under altaret som ledde ner till ett grottsystem. Två öppnade dörrar senare så var vi mitt inne i en strid med två resar och sex skelett. Öppnandet av en tredje dörr lade till en trollkarl till striden. Då jag nesligt nedgjordes under striden, efter att fått tag på boken vi sökte så avslutade de andra medelst grandiosa stordåd (enligt deras egna ord) striden och återuppväckte mig och Sidla.
Vi återvände i triumf till alverna varvid Skurgla förhandlade sig till lite ytterligare belöning för sig själv. Vi hämtade också upp våra åsnor och befriade vår guide Vrash.
VAD SOM HÄNT HITTILLS:
Skelettbyns Hemlighet
Vi (jag, köpmannen Skurgla, jägaren Sidla, lånaren Edwin och piraten Urd) hade gett oss av iväg från vår hemby i hopp om att finna lycka ute i den vida världen. Exakt hur den lyckan skulle te sig visste vi inte men tanken på stora glömda och gömda skatthögar var mycket lockande.
Efter några dagar så nådde vi en by och tog in på ett värdshus för natten. Det skulle bli en oförglömlig natt för i våra drömmar besöktes vi alla av en sedan länge död präst som vädjade till oss att vi skulle rensa hans by från den ondska som hemsökt den. I gengäld skulle vi få skatter.
På morgonen diskuterade vi vad vi skulle ta oss till, och av förklarlig anledning ville alla ge oss av till prästens by som låg inte långt bort.
Efter att ha inhandlat lite utrustning och rastat våra djur gav vi oss av.
Det hade blivit skymning när vi kom fram till den dal den låg i och ruinstaden såg så kuslig ut att vi valde att slå läger en bra bit ifrån den. Skurglas trogna vakthund Skoff vaktade över oss och jag sov tryggt och drömde om eldklot, blixtar och eldelementarer.
Byn var inte så stor och de flesta byggnaderna var inte mer än stenruiner. En ganska välbevarad kyrka stod i dess mitt. Ena väggen var delvis inrasad.
Det enda andra utmärkande var en kulle, ungefär i byns mitt.
När vi gick där och tittade oss omkring, vi var alla ganska nära kullen så kom två patrullerande skelett!
När vi hämtat oss från synen och de sprungit mot oss så började vi agera och snabbt lyckades Urg och Skurgla nergöra de odöda benhögarna.
Edwin skulle smyga ett varv runt kyrkan när två till skelett dök upp. Jag stod nu mitt på kullen, med min åsna Ard bredvid mig och ett av skeletten, med ett armborst såg ut att ha mig i siktet!
Snabbt tog jag skydd bakom åsnan och hoppades att de andra skulle klara av benranglena. Jag försökte hjälpa till men min magi ville inte lyda mig. De andra visade sig betydligt mer effektiva. Edwin lyckades effektivt avväpna skelettet med armborstet genom att sno dess koger!
I kyrkan fanns ytterligare fyra skelett, dessa kläda i svarta kåpor och gav oss ett rejält motstånd. Skurgla, trängd av ett av dem gjorde ett dubbelhugg med sina yxor och slog av huvudet på ett av skeletten!
När de var besegrade så reste sig anden av den döda prästen ur altaret, tackade oss och avslöjade att skatten han lovat fanns under altaret som man kunde skjuta undan genom att vrida på en staty.
Under kyrkan fanns en källare med ett öppet skattrum, två ytterligare skelett, en gravkammare och ett mystiskt rum som man kom över till genom att hoppa från pelare till pelare i en korridor.
När vi besegrat skeletten frågade jag anden om vi besegrat all ondska vilket vi hade och han berättade då att det också fanns en dold skatt bakom en igenmurad gång! Tänk om vi bara gått därifrån med den första skatten (en kista fylld med pengar) vad vi missat.
I den riktiga skattkammaren låg en begraven riddare med dyrbar utrustning och mer pengar.
När vi kände oss säkra att vi bärgat allt gav vi oss av tillbaks till värdshuset vi kommit från. Vårt första äventyr var klarat.
Skuggornas Natt
Ett par veckor senare, en mörk dimmig kväll hade vi nått fram till byn Shele. Det var tyst och tomt och till och med värdshusets dörr var stängd.
Vi knackade på och en misstänksam man öppnade och släppte med visst knorr in oss. Vi ställde vår karavan med åsnor i stallet och gick in.
Efter veckor ätandes varierande rovrätter så var doften av en köttstuvning som en paradisdröm. Det till trots skulle Skurgla, köpman som han är, förhandla om priset för nattlogin. Förutom vi var en handelsresande här med ett följe och vakter.
Medans vi blev serverade varnade värdshusvärden oss för att vara ute på natten, nåt otäckt försiggick i trakten. Exakt vad, och vem som låg bakom det visste ingen, men det rörde sig saker i slavhandlarens hus, saker som inte var mänskliga och det hade hörts underliga ljud. Det spekulerades en del. Det kunde kanske vara orcherna i norr som hämnats på slavhandlaren för att han tagit folk från dem, eller den underliga magikern. Vi blev förstås nyfikna men vi var mer hungriga än nyfikna så det blev mat och så en tidig natt.
Dagen efter skulle vi göra byn, Skurgla skulle gå och se om det fanns affärer att göra med byns köpman och jag skulle se om byns underliga magiker möjligen var normal nog att vilja vara intresserad av att lära ut magiska hemligheter till mig. Med mig fick jag Edwin.
Magikern svarade inte på när vi knackade och dörren var öppen men det fanns inga fönster på byggnaden så det var mycket mörkt. Edwin såg dock ett släpspår av blod från ett stort rum rakt fram in i en sidokorridor. Vi beslöt oss att ljus och våra kamrater var något som skulle vara bra att ha med sig för att undersöka närmare så vi gick för att hämta det och dem.
Med ljus gick det bättre och vi hittade en lönngång som ledde till en källare med en massa magibråte, och en gång som gick ut därifrån. En lång underjordisk gång ledde iväg mot under byn med mindre, avvikande, smågångar. Huvudgången ledde till en grotta med ett ljusbeprytt stenaltare runti vilket låg kokonger. Där fanns också demonkrabbor med huvuden istället för klor och deras ryggar var täckta av ett ansikte. De ansiktena vände de mot oss och Edwin och Sidla träffades av klibbiga stinkande demonspyor.
Medan de andra tog till vapen försökte jag kontakta eldelementarplanet men något i marken störde kontakten så jag var inte till mycket hjälp annat än som ett extra mål. Hade det inte vart för min läderrustning skulle jag nog inte kunna skriva den här krönikan då en av krabborna fick in en rejäl träff. De andra gjorde sedan processen kort med dem och vi kunde pusta ut ett tag.
Efter en kort paus fortsatte vi i en gång som fortsatte fram till en källare. Slavhandlarens hus skulle det visa sig.
Hans offer hade tyvärr dött i sina källarceller som vi snart hittade men han hade troligen fallit offer själv för demonkraborna. Vi hittade nämligen papper senare som visade på att han beställt vaktvarelser av magikern (som vi förresten hittat tidigare, det var hans blodsläpspår vi sett i hans hus). Uppenbarligen hade något inte gått helt rätt.
Uppe i slavhandlarens hus, i hans kök hittade vi två krabbor till och min magi ville inte fungera den här gången heller. Sidla tog två hårda bett och föll ihop medvetslös. Edwin och Skurgla anföll frenetiskt och så fort de dödat krabborna lade Edwin ett snabbt förband. Sen rusade vi med Sidla till värdshuset i jakt på en helare, eller åtminstone ett ställe för henne att ligga säkert.
Handelsresanden hade en helare i sitt sällskap, en skröplig gammal man vid namn Vindar, som med mäktig magi läkte hennes sår. Men till ett pris förstås. I utbyte mot vår väns tillfrisknande skulle vi slå följe med honom i hans jakt på ett mystiskt folkslag från bortom kontinenten som lämnat mäktiga magiska artefakter efter sig.
Skönheten och Odjuret
Schele by var nu 90 dagars resande bakom oss och nu befann vi oss i Eskilsby där en av det mystiska folkslagets artefakter skulle finnas, en bevingad hjälm.
Under resan hade vi haft tid att träna, att lyssna på Orback, vår karavanledares, berättelser och att spela bort en massa pengar.
I ett kloster här i Eskilsby skulle hjälmen finnas, problemet var bara att klostret brunnit ner 6 år tidigare. Den lokale värdshusvärden gav oss dock information om att en av klostrets invånare bodde kvar i staden, Broder Frans.
Han kunde berätta att det funnits två religiösa byggnader, klostret och templet. Klostret låg på stranden av en sjö och templet i en ö. När orcher anföll så hade man släckt två magiska eldar som brann i templet vilket lett till att templet översvämmats. På så sätt hade templet skyddats mot plundring.
Nu var det dock vår tur att försöka så vi gav oss av.
Resan var händelseslös till dess vi stoppades av en enorm rese, en bandit i ett litet banditgäng. Istället för att ta till strid så förhandlade vi oss till ett samarbete och vi tog oss ut till ön med det kupolformade templet. Vi fann inget sätt att ta oss långt ner i vattnet eller att tömma ut det tills Broder Franz berättade att sjön tidigare hade ett annat utlopp än det nuvarande. Efter en dags grävande hade vi öppnat det igen och vi kunde ta oss ner för en trappa. Vattnet var nu en meter högt.
I altarrummet väntade ett spöke på oss och instruerade Broder Franz i hur han skulle tända de magiska eldarna och när det gjorts sjönk det sista vattnet ut.
Efter en stunds utforskande öppnade vi en dörr till ett upplyst område och i en växtbevuxen sal blev vi attackerade. Resen Krasnich nedgjorde den med ett kraftigt slag till stammen.
I ett lönnrum i anknutning till ett förstört bibliotek fann vi hjälmen. Tillsammans med alla de andra skatterna var det vårt största fynd hittils.
Vi återvände i triumf till byn.
Möte med döden
Medan resten av Orbacks karavan provianterade i en by så var han, vi, Silona och Vindar på väg till en avskiljd by uppe i ett skogsbeklätt men ganska kargt klipplandskap. Folket som bodde där var en jägarstam och tydligen tämligen udda. De skulle enligt Orback ha ytterligare en av artefakterna han så åtrådde. Resan var händelselös men vi tog tillfället i akt att få våra magiska fynd förklarade av Vindar.
Byn var inte stor, tio större hus, ett långhus och en smedja omgiven av en cirkulär palissad. Folket hälsade glatt på oss och det verkade vara feststämning i byn. Kunde deras ovanliga glädje vara det som gjorde dem udda?
Vi föstes fram till långhuset där en reslig regal man hälsade oss välkomna, uppenbarligen deras hövding. Han hette Gandash och förklarade att glädjestämningen kom från att det var mandomsprov ikväll. Deras unga män skulle bli vuxna krigare.
Han bjöd oss in i långhuset som var uppdukat med massa mat och dryck, och längst bak, på en piedestal en amulett föreställande ett huvud som var till häften mänskligt och till hälften varglikt. Det var artefakten vi kommit hit för. När Skurgla vänligt frågade ifall vi kunde få den så fick han onda ögon från både hövdingen och schamanen. Amuletten var tydligen en gåva från ett mäktigt folk och deras stams symbol.
När det senare på kvällen var dags för mandomsprovet föstes vi ut ur byn och när hövdingen berättade att han var så väldigt glad att vi främlingar kommit hit och att vi skulle hjälpa dem i provet började några av oss bli nervösa. Så nervös blev Skurgla att han grep en av ungdomarna att ha som gisslan ifall något dumt skulle ske. Och det skulle det förstås.
Byborna retirerade in i byn, stängde porten och lämnade oss utanför. Samtidigt gick solen ner och i mörkret och tystnaden kunde vi höra ett skrapande läte...
Stora burar med något humanoidt i, hälften människa, hälften varg - varulvar hissades upp. Vindar som anat oråd redan vid Gandash senaste tal var redan på väg mot närmaste skog så snabbt hans gamla ben orkade bära honom. Vi andra var nu inte sena att följa honom. Silona lyfte upp Orback och så snabbt vi kunde gjorde vi vår väg genom skogen.
När vi börjat undra om vi skulle finna ett bra ställe att möta varulvarna på så sprang vi ut från skogen på en dimtäckt äng. Molnen öppnades upp och en skinande fullmåne spred ett övernaturligt skimmer över oss, ängen och ett stort runt torn som kanske skulle bli vår räddning!
Det första vi slogs av när vi slängt oss in och barrikaderat dörren bakom oss var att insidan av det runda tornet var...fyrkantigt...och mycket större på insidan än utsidan... Vi stod i ett stort rum med en trappa upp med väggar med mosaiker föreställande stora slag. Det verkade nästan som de rörde sig, inte när man tittade rakt på dem men i periferin... Och plötsligt lösgjorde sig några av figurerna i mosaiken sig och trots mitt försöka att medla så attackerade de.
Tack vare framförallt Skurgla och Silona lyckades vi nedgöra de märkliga mosaikmonstren och efter ett par försök lyckades jag även kanalisera helningsmagi för att hjälpa Sidla.
Vi gick sedan upp för trappan till ett litet rum med två dörrar. Vi gick in genom en av dem in i ett rum med tre dörrar, tre dörrar som gick att öppna - förän jag kom på att man måste stänga dörren vi kommit in genom för att kunna öppna en ny. Nu när vi visste att det var mer än lite mystiskt märkte vi också att rummet vi var i, eller de destinationer dörrarna ledde till roterade. För att orientera sig i denna magiska labyrint av rum slog vi in spikar för att numrera rummen. Till slut lyckades Skurgla lista ut att rummen troligen befann sig fysiskt på samma platser i det fyrkantiga torn vi trots allt verkade vara i, och att det var destinationerna som roterade. Vi hade funnit en trappa upp och den tog vi sedan, bara för att mötas av ytterliggare en märklig syn...en djungel!
I djungeln fanns förutom just djungel, en tätare dunge, en brunn och ett envåningsskjul med en trappa upp i...
I brunnen fanns en grotta med märkliga ögonlösa vildar och en hög med skatter, i dungen vilda bestar med sex ögon och en hög med skatter. Vi nedgjorde vildarna och de vilda bestarna och tog större delarna av skatterna innan vi gick upp för trappan i skjulet.
Nu var vi åter i ett runt rum, och en man stod nedanför en trappa och parfymerade sig och bad oss följa med oss upp och träffa hans dam. det gjorde vi förstås och i ett fullbelamrat rum med överfulla väggar satt hon vid ett skrivbord. Vi bjöds återigen på mat och hon förklarade att gudarnas trätande hotade att eskalera till krig och ville att vi skulle hjälpa henne att stoppa detta genom att söka efter några artefakter som ska bilda en magisk rustning. Med den rustningen ska man kunna utmana gudarna och hon hoppades att om de kunde enas mot ett gemensamt hot så skulle de sluta med gnabbet. Vi tackade ja eftersom artefakterna var av samma typ som Orback redan var på jakt efter.
Vi fick varsitt dubbelrum, fick reda på att våra hästar stod i stallet och att vi inte skulle öppna den stora stalldörren utan att säga till först.
Svart Duell
Vi hade nu varit i tornet i några veckor. I väntan på att något skulle hända har vi möblerat våra rum, utforskat tornet och tränat. Så, till slut, en dag när vi alla stod i stallet kom Orback springande och med andfådd röst berättade han att de hittat en av artefakterna vår värd var ute efter. Det var bröstdelen på den rustning vi skulle samla ihop. Den skulle finnas i några alvers ägo och tornet var nu på väg dit.
För att vi skulle kunna meddela när och var vi ska bli upplockade fick vi en magisk pärla som ska släppas ner på marken för att aktivera en magisk signal till tornets ägarinna.
Området vi skulle till var tydligen oroligt med stridigheter, men av det syntes intet när stalldörrarna öppnades till en grässlänt och en stor skog och bortom dem ett hav.
När vi kommit in i skogen så omringades vi av alver som förde oss till sin stad som låg uppe i trädkronorna. Av någon anledning så ignorerade de i stort mig och Skurgla och de pratade mest med vår svanmö och kattman.
Det visade sig hur som helst att alverna hade stora problem med en Telash, en magiker, vars spion stulit en bok och fyra ringar. Och han bodde på en ö vars magiska skydd gjorde det svårt för älvfolk att ens vistas på den. Så mot att vi återbördade dem skulle vi få bröstplåten. Det gick vi med lätt gnäll med på.
Då vi hade två älvolk med oss så behövde de skydd mot effekterna, och de fick de i form av magiska ringar. För att svanmön skulle ha den med sig i bägge former så var vi tvungen att göra en näspiercing vilket jag och Skurgla assisterade henne med.
Vi avreste sen och anlände på natten och slog läger. Två gånger blev vi anfallna av små orchgrupper och Skurgla tog en av dem som gisslan och informatör.
Telash skulle tydligen finnas i ett stort svart torn så vi gav oss av mot det och anlände medelst vissa besvär till slut vid dess fot. Efter att hittat den hemliga dörren in så såg vi sönderslagna rum, ett planetarium och ett bibliotek samt någon slags altarrum och stötte på någon slags demonisk varelse.
Vi flydde efter ett försök till strid så flydde vi uppåt och hittade vad som visade sig vara en flygande matta. Vi flög ner till tornets bas igen och hittade en dold gång under altaret som ledde ner till ett grottsystem. Två öppnade dörrar senare så var vi mitt inne i en strid med två resar och sex skelett. Öppnandet av en tredje dörr lade till en trollkarl till striden. Då jag nesligt nedgjordes under striden, efter att fått tag på boken vi sökte så avslutade de andra medelst grandiosa stordåd (enligt deras egna ord) striden och återuppväckte mig och Sidla.
Vi återvände i triumf till alverna varvid Skurgla förhandlade sig till lite ytterligare belöning för sig själv. Vi hämtade också upp våra åsnor och befriade vår guide Vrash.