DanielSchenström
Swashbuckler
Om Pavlov levt nu hade han inte behövt hundar som bevis för betingat beteende, han kunde bara ha studerat Krille och Rising när ordet friform nämns.
Det har funnits tillfällen då jag funderat på att slänga mig in i debatten men varför skulle jag? Jag vet redan var de står och att jag bara skulle mötas av ett gäng exempel som jag redan läst ett par gånger innan som bevis för deras teser och åsikter då de debatterat ämnet förut.
Det fanns en tid då det jag fann roligast med forumet var att läsa deras debatter men efter de första så började det bli lite gammalt, och enformigt. Nu är det mest att jag struntar i dem, men i brist på andra intressanta ämnen så läser jag dem.
En tråkig sideffekt av det är att de verkar ha delat upp världen i två läger, en onödig polarisering i mina ögon.
Det är därför jag ger er ”I korselden” – min oavhängighetsförklaring.
Regler och friform
Min grundfilosofi är att ju färre och enklare regler desto bättre. Jag vill ha regler som är enkla att lära sig, enkla att använda och snabba. De ska inte ta för mycket tid från det som jag tycker är det viktiga som spelledare: beskrivningarna. Amber är därför min favorit i det avseendet, allt det går ut på är att jämföra värden. Inga tärningar och ingen annan slumpgenerator. Det är till och med så som vissa friformar, det finns ju olika grader av det, något som inte framkommer tillräckligt i den allmäna pajkastningen.
Men jag har inga problem med regler om inte reglerna ger mig problem, det vill säga om de är krångliga eller omständiga. Vad de främst bidrar med för min upplevelse är spänning i form av en osäkerhet, en osäkerhet som ställs på sin spets i situationer där min rollperson kan råka illa ut. Strider är ett bra exempel på en sådan situation.
Som spelledare tycker jag dock sådana situationer och då främst strider är värdelösa, i den positionen kommer spänningen från hur spelarna reagerar på äventyret och de colla idéerna jag kommit på.
Det har alltså den spännande effekten att jag skulle kunna rälsfriforma* mina egna äventyr men men vill ha regler i de äventyr jag själv spelar i.
Men eftersom jag inte vill ta ifrån mina spelare känslan av spänning så använder jag regler, i de mängder som passar mig.
En liten fundering jag har är om fullständig friform egentligen är rollspel, ska inte spel per definition ha regler (jag har ingen ordbok)? Annars så är friform en helt ny gren evolverad ur rollspelen precis som de i sin tur växte ut från konfliktspelen.
*Notera att jag inte likställer rälsning med friform. Rälsning går utmärkt i både friform och rollspelande.
Vad jag gillar och inte gillar med rollspel
Jag är inte mycket för att spela alls faktiskt. Det är kul i små doser med bra spelledare men min erfarenhet är att det fort blir enformigt. Efter 4-5 spelomgångar vill jag byta spelledare, genre och spel.
Kommersiella äventyr. Efter att ha lidit mig genom hela Trakorien-Oraktlets fyra-Femte konfluxen-hullabaloot så vill jag inte spela ett till tills fasan har släppt om en 50 år eller så. Som spelledare använder jag gärna kommersiella äventyr dock.
Det kreativa skapandet är det roligaste med rollspelen. Det är bra mycket roligare att tänka ut intriger och skapa miljöer än att citat och leda spel.
Upptäckande. Min största glädje som spelare är upptäckandet och utforskandet av coola miljöer både i rollspel, i tv- och dataspel. Samma sak i verkligheten. Jag kan inte få nog av dokumentärer om Macchu Picchu, Angkor Wat, eller rese- och trädgårdsprogram, eller bildböcker med intressanta arkitektoniska byggnader. Det är en av lockelserna med program som Star Trek.
Relationer. Det är en av de få områden som jag har samma inställning till som spelare och spelledare. Jag gillar när rollpersonerna har ett känslomässigt band till varandra och spelledarpersonerna. Relationer är anledningen till att jag sitter bänkad framför Dawson’s Creek, X-files eller Friends.
Den flexibla formen. Jag gillar verkligen tv- och dataspel men det område där de ligger längst efter rollspelen är i flexibiliteten. De kan inte ändra tempo, genre, scener hur som helst, de kan inte svara på spelarnas önskemål och reaktioner, inte ta beslut om en transportsträcka ska hoppas över, eller användas för att visa upp miljön, eller vara ett tillfälle för fördjupning av relationer. Underbart med rollspel.
Alla coola idéer. Coola idéer är coola, (ser ni vilken fantastisk vokabulär man får efter år som spelledare) och rollspel brukar vara fulla av dem.
Avslut
Så, härmed förklarar jag mig oberoende av epitet som friformare och prestationsrollspelare, jag är mig själv, och vill ni prompt sätta en titel på mig så fungerar rollspelare alldeles utmärkt även om jag är mycket mer än så.
Daniel Schenströms förenta stater.
Det har funnits tillfällen då jag funderat på att slänga mig in i debatten men varför skulle jag? Jag vet redan var de står och att jag bara skulle mötas av ett gäng exempel som jag redan läst ett par gånger innan som bevis för deras teser och åsikter då de debatterat ämnet förut.
Det fanns en tid då det jag fann roligast med forumet var att läsa deras debatter men efter de första så började det bli lite gammalt, och enformigt. Nu är det mest att jag struntar i dem, men i brist på andra intressanta ämnen så läser jag dem.
En tråkig sideffekt av det är att de verkar ha delat upp världen i två läger, en onödig polarisering i mina ögon.
Det är därför jag ger er ”I korselden” – min oavhängighetsförklaring.
Regler och friform
Min grundfilosofi är att ju färre och enklare regler desto bättre. Jag vill ha regler som är enkla att lära sig, enkla att använda och snabba. De ska inte ta för mycket tid från det som jag tycker är det viktiga som spelledare: beskrivningarna. Amber är därför min favorit i det avseendet, allt det går ut på är att jämföra värden. Inga tärningar och ingen annan slumpgenerator. Det är till och med så som vissa friformar, det finns ju olika grader av det, något som inte framkommer tillräckligt i den allmäna pajkastningen.
Men jag har inga problem med regler om inte reglerna ger mig problem, det vill säga om de är krångliga eller omständiga. Vad de främst bidrar med för min upplevelse är spänning i form av en osäkerhet, en osäkerhet som ställs på sin spets i situationer där min rollperson kan råka illa ut. Strider är ett bra exempel på en sådan situation.
Som spelledare tycker jag dock sådana situationer och då främst strider är värdelösa, i den positionen kommer spänningen från hur spelarna reagerar på äventyret och de colla idéerna jag kommit på.
Det har alltså den spännande effekten att jag skulle kunna rälsfriforma* mina egna äventyr men men vill ha regler i de äventyr jag själv spelar i.
Men eftersom jag inte vill ta ifrån mina spelare känslan av spänning så använder jag regler, i de mängder som passar mig.
En liten fundering jag har är om fullständig friform egentligen är rollspel, ska inte spel per definition ha regler (jag har ingen ordbok)? Annars så är friform en helt ny gren evolverad ur rollspelen precis som de i sin tur växte ut från konfliktspelen.
*Notera att jag inte likställer rälsning med friform. Rälsning går utmärkt i både friform och rollspelande.
Vad jag gillar och inte gillar med rollspel
Jag är inte mycket för att spela alls faktiskt. Det är kul i små doser med bra spelledare men min erfarenhet är att det fort blir enformigt. Efter 4-5 spelomgångar vill jag byta spelledare, genre och spel.
Kommersiella äventyr. Efter att ha lidit mig genom hela Trakorien-Oraktlets fyra-Femte konfluxen-hullabaloot så vill jag inte spela ett till tills fasan har släppt om en 50 år eller så. Som spelledare använder jag gärna kommersiella äventyr dock.
Det kreativa skapandet är det roligaste med rollspelen. Det är bra mycket roligare att tänka ut intriger och skapa miljöer än att citat och leda spel.
Upptäckande. Min största glädje som spelare är upptäckandet och utforskandet av coola miljöer både i rollspel, i tv- och dataspel. Samma sak i verkligheten. Jag kan inte få nog av dokumentärer om Macchu Picchu, Angkor Wat, eller rese- och trädgårdsprogram, eller bildböcker med intressanta arkitektoniska byggnader. Det är en av lockelserna med program som Star Trek.
Relationer. Det är en av de få områden som jag har samma inställning till som spelare och spelledare. Jag gillar när rollpersonerna har ett känslomässigt band till varandra och spelledarpersonerna. Relationer är anledningen till att jag sitter bänkad framför Dawson’s Creek, X-files eller Friends.
Den flexibla formen. Jag gillar verkligen tv- och dataspel men det område där de ligger längst efter rollspelen är i flexibiliteten. De kan inte ändra tempo, genre, scener hur som helst, de kan inte svara på spelarnas önskemål och reaktioner, inte ta beslut om en transportsträcka ska hoppas över, eller användas för att visa upp miljön, eller vara ett tillfälle för fördjupning av relationer. Underbart med rollspel.
Alla coola idéer. Coola idéer är coola, (ser ni vilken fantastisk vokabulär man får efter år som spelledare) och rollspel brukar vara fulla av dem.
Avslut
Så, härmed förklarar jag mig oberoende av epitet som friformare och prestationsrollspelare, jag är mig själv, och vill ni prompt sätta en titel på mig så fungerar rollspelare alldeles utmärkt även om jag är mycket mer än så.
Daniel Schenströms förenta stater.